På kursvecka i Sunne

Jag ska vara med på utbildningen Ett pedagogiskt arbetssätt anpassat till ungdomar och vuxna med diagnos inom autismspektrumet. Det är en veckolång kurs som Utbildningscenter Autism arrangerat i många år i Sunne i Värmland. Samma kurs finns också med inriktning på barn.

Det första jag möts av när jag kliver in på kursgården Bergskog är en lista med regler i farstun. ”All spottning på golf och i trappor är strängeligen förbjuden. Kommunalnämnden”. Sedan ser jag dateringen, november 1899. På en annan vägg hänger en skylt med texten ”Välkommen” bredvid ett fotocollage med glada personer och texten ”Det är lätt att le när man trivs”.

Dorith är ansvarig lärare på denna kursvecka med drygt 20 deltagare. Till sin hjälp har hon bland andra lärarna Susanne, Maria och Patrik. En trappa upp finns fyra personer med autism och utvecklingsstörning. Kursdeltagarna delas upp i fyra grupper som ska få följa varsin person med autism. Jag får hänga med grupp tre.

Första dagen ägnas åt introduktion och föreläsningar. Bland det första vi får veta är att det som lärs ut på kursen inte är en metod utan ett förhållningssätt. Och att problemskapande beteenden oftast beror på att personalen inte kan kommunicera på rätt sätt med och förstå personen med autism. Kloka ord. Om jag inte hade kunnat prata och göra mig förstådd skulle jag nog också skrika och slåss i ren frustration om inte omgivningen heller kunde kommunicera med mig.

Dorith säger att det är lätt att lägga skulden på personen med autism vid problemskapande beteenden. ”Men man måste tänka: Vad gjorde jag för fel? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?” Människor tar logiska beslut utifrån sitt sätt att tänka, så uppfostrande metoder och ilska brukar få motsatt effekt än det syftar till. Att tvinga personer till ögonkontakt är inte heller så klokt. ”Det finns bara två tillfällen då man brukar titta någon annan länge och intensivt i ögonen – när man muckar gräl eller när man vill ha sex!” påminner Susanne med både skämt och allvar i rösten.

Resten av veckan består till största del av praktiskt arbete tillsammans med personerna med autism. De har varsitt arbetsrum som har ställts i ordning och anpassats just för dem. Vår grupp får följa med en kille som heter Björn. Den första uppgiften går ut på att observera honom när han gör olika uppgifter för att se vad han klarar själv. Sedan är nästa steg att lägga till stöd och anpassningar som ökar hans självständighet.

Jag imponeras av alla fiffiga hjälpmedel som ligger här och var. Scheman och att-göra-listor med text, bild – eller föremål, för de som behöver instruktioner på mycket konkret nivå. Vid återvinningsstationen är en tidning klistrad på tidningsinsamlingen och en flaska uppsatt där man ska lägga flaskor. ”Alla kan vara delaktiga i allting, bara det är anpassat till den egna nivån”, säger Patrik.

Bild på återvinningsstation för burkar och flaskor

Med tydliga bilder blir det lätt att sortera återvinningen

De flesta av de medverkande med autism har dagsplaneringar dekorerade med bilder på sådant de tycker om. En har snygga kändiskillar och en annan har hårdrocksartister. När personen får symbolen förstår hen att det är dags att gå till sin dagsplanering. Längst upp på listan finns symbolen eller texten med nästa programpunkt.

En del hjälpmedel är genialiskt enkla, som en matta som blivit ett utvärderingsformulär med hjälp av en glad och en sur smiley och ett avdelande streck i mitten. Här fäster personen bilder med kardborrehäftning för att visa vad hen gillat och inte gillat.

På kursgården är det också personer med funktionsnedsättning från en daglig verksamhet som står för service och mat. På väg till lunchen träffar jag en kille därifrån som stolt berättar att han gjort våra kurspärmar. Sen kramar han mig och säger ”Ta hand om dig!”

Det är lätt att le när man trivs.

Hanna Danmo
Skribent och föreläsare med Aspergers syndrom som varit på veckokurs i Värmland

Annonser

Debutantbalen i Almedalen

Senaste åren har jag, likt Askungen, suttit och längtat och trängtat när förbundet varit i Almedalen. ”Vad är väl en Almedalsvecka, den är säkert tråkig, urtrist och alldeles, alldeles…….. underbar!” I år hade jag äntligen möjlighet att åka iväg och vi var ett glatt gäng från förbundet med två som var där för första gången. Jag har blivit ombedd att skriva om mina intryck som ny i Almedalen.

Att förbundet har ett tält i Almedalen känns som väldigt viktigt. Många är de människor som inte är medlemmar, men som vågar sig fram lite sakta, tittar i materialet och sen nästan alltid ställer frågor. Många är de som förmedlar små berättelser som anhöriga, arbetskamrater eller vänner. Tältet och vår närvaro där är grunden i vår medverkan vid Almedalen, tänker jag. Att våra T-shirtar har väl synlig logga gör att man också kan bli kontaktad när man går runt på området. Det är tydligt att autism är något som berör och är angeläget.

Tältet

Seminarierna som var ungefär 3 500 till antalet i år är en mycket stor del av Almedalen. Man får välja ut vilka seminarier som känns viktigast och fördela dessa mellan sig för att täcka så mycket som möjligt. Vi märkte några gånger att vår närvaro vid en del seminarier där vi satt långt fram i våra T-shirtar gjorde att vår målgrupp lyftes lite extra. Ett enkelt sätt att påverka… Våra egna seminarier var välbesökta, även om det har kommit ännu fler människor tidigare år. Det är väldigt bra att bjuda in nyckelpersoner till panelen, eftersom de då måste sätta sig in i våra frågor. Vår medverkan i andra organisationers seminarier är ytterligare ett sätt att kunna kasta ljus över de frågor vi anser är viktiga.

Något som jag kände väldigt starkt var närvaron av så många handikappförbund på samma ställe. Det gav mig en stark känsla av att vi är många i landet som strävar mot samma håll. Vi är många, vi är engagerade och tillsammans kan vi åstadkomma förändring! Det känner jag starkt, även om jag också är medveten om att förändring tar tid. Att vara på föräldrakrafts mingel tillsammans med flera hundra andra människor som drivs av samma engagemang, det fyllde mig med kraft. Överhuvudtaget blev jag påfylld mer än jag blev slutkörd, trots det intensiva schemat.

Almedalen är så mycket mer än det man ser på TV. Almedalen är inte bara partipolitikernas arena, det är i ännu större utsträckning arenan för intressepolitik och engagemang, för samhällsfrågor och samhällsutveckling. Almedalen innehöll betydligt mindre rosévin och betydligt mer ideellt engagemang än vad som är den gängse bilden som massmedia förmedlar.

Att jag har kompetensutvecklat mig inom funktionshinderfrågor genom att bryta båda fötterna och hamna i rullstol ett par veckor efter Almedalen är en helt annan historia, men den knyter på något vis ihop början och slutet av min semester…

Maria Grimståhl
Ledamot i förbundsstyrelsen

Fungerande studievardag på högskola

I augusti 2014 startar Autism- och Aspergerförbundet tillsammans med KTH och Misa det treåriga arvsfondsfinansierade projektet ”Studenter med Aspergers syndrom på högskola och universitet”. Här skriver Frida Lundin om sina egna erfarenheter och om varför det är ett viktigt projekt.

KTH

I Tony Attwoods aspiekriterier står att personer med Aspergers syndrom har ”ökad sannolikhet, jämfört med den övriga befolkningen, att påbörja universitetsstudier”. Påbörja. Det är ett viktigt ord. Jag påbörjade mina studier på KTH 2006. Åtta år senare är jag fortfarande inte klar.

När jag började på KTH så visste jag inte att jag har asperger. Jag hade alltid haft det motigt i skolan – läxorna blev aldrig gjorda och jag kunde inte koncentrera mig under lektionerna – men alltid klarat mig på begåvning. När jag kom till KTH så räckte inte längre min begåvning, men till skillnad från mina studiekamrater så visste jag inte hur man gjorde när man pluggade. Det blev mer regel än undantag att planera in omtenta, och självförtroendet sjönk.

Utöver min bristande studieteknik så skulle jag i mitt redan röriga huvud hålla reda på saker som kursregistreringar, tenta-anmälan, CSN-anmälan och resultatkrav. Tar man inte tillräckligt med poäng så får man inget nytt studiemedel förrän man är ifatt. Därför extrajobbade jag, och studierna gick ännu sämre.

2011 tog det stopp. Kort därefter fick jag min aspergerdiagnos. Jag fick genom KTH:s samordning för studenter med funktionsnedsättning en mentor som hjälpte mig att planera mina studier, anteckningshjälp på föreläsningarna och förlängd tentatid i mindre grupp samt möjlighet att dela upp tentan i två delar.

Stödet var mycket viktigt, men jag saknade fortfarande självförtroende och motivation. 2012 tog jag en time out från KTH för att landa i min diagnos och fråga mig ”vad behöver JAG?”. Nu har jag precis återupptagit studierna och kommit fram till att jag behöver ett ännu större mentorsstöd än vad jag tidigare kunde uttrycka.

Min nya mentor – en glad pensionär – har redan förbluffat mig med att jaga personal på KTH för att få rätt kursregistrering för en omtenta. Det hade jag inte kunnat drömma om att jag ens fick be om hjälp med, för ingen hade sagt till mig att det var en möjlighet.

För oss med Asperger kan det vara svårt att veta vad man behöver förrän man får alternativen. När det gäller konkreta saker är det lättare, som ”Jag behöver längre tid på tentan”. Men när det handlar om mentorsstöd så är det svårt att se vad som går inom ramen.

Ska en mentor hjälpa mig med vilka uppgifter jag ska räkna? Ska en mentor påminna mig om att jag ska äta? Ska en mentor hjälpa mig att planera vilken tenta jag ska skriva härnäst? Ska en mentor se till att jag inte tar på mig för mycket utöver studierna? Ska en mentor ta kontakten med skolpersonal och CSN?

Vissa av svaren känns självklara, andra inte. Men faktum är att när jag slipper skriva svamliga mail, möta min telefonskräck eller fylla i blanketter som jag inte förstår mig på, och dessutom kommer ihåg att äta, så har jag så mycket mer energi över till studierna.

När Autism- och Aspergerförbundet nu drar igång projektet ”Studenter med Aspergers syndrom på högskola och universitet” tillsammans med KTH och Misa så har jag fått äran att vara en del av projektets styrgrupp som representant för studenterna. Där kommer jag att dela med mig av mina tankar om hur det ultimata mentorsstödet skulle kunna se ut. Jag vet ännu inte själv, men det ska bli intressant att få ta reda på det.

Frida Lundin

 

 Ett arvsfondsfinansierat projekt

 

Tillgänglighet får skolan att funka

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Handikappförbunden bjöd in till en konferens om tillgänglighet och likabehandling i skolan. Hur kan tillgänglighet vara en del av skolans likabehandlingsarbete? Vad innebär mångfald och normkritik inom området funktionshinder?
Det var rätt stora frågor att fundera kring och redan i början av dagen fastslogs att det handlar om en rättighet. Alla har rätt till utbildning och med det följer att tillgänglighet är en förutsättning för att alla ska få samma möjligheter.
Två nya verktyg presenterades: DATE lärmaterial och SPSMs värderingsverktyg för tillgänglig utbildning. Särskilt rekommenderar jag att man tittar på filmerna med ungdomar som beskriver sin, i vissa fall, otillgängliga vardag.

Jag blev inbjuden att vara med i ett panelsamtal under rubriken ”Skolplikten – en plikt för vem?” tillsammans med Magdalena Sievers (DO), Anna Brodin (Göteborgs Universitet), Annika Jyrwall-Åkerberg (Handikappförbunden). Panelen leddes av Maria Montefusco (Nordens Välfärdscenter).

Paneldebatt 3 april 2014 red

Med den bredare tolkningen av begreppet tillgänglighet (fysisk, pedagogisk och social) leds man snabbt in på rätten till särskilt stöd och där ligger ett stort ansvar på skolan när man pratar om skolplikt vilket framgår både när man tittar på Skolinpektionens granskningar och i rättsfall om vitesföreläggande när man inte uppfyller skolplikten. Det känns absurt att man ska behöva tvinga ett barn till skolan som mår dåligt av bristande stöd i densamma men tyvärr är det verklighet för rätt många.

DATE-ungdomarna red

Jag tror att många i publiken fick upp ögonen för tillgänglighet när ungdomarnas filmer visades. Det var uppenbart enkla åtgärder som skulle göra stor nytta men som ändå inte blev av. När Niklas Källner (ni vet reportern i Skavlan) pratade med ungdomarna visade det sig att en del av anpassningarna fortfarande inte var gjorda. Dennis kunde fortfarande inte använda den stora gungan på grund att en träkant. Man vill liksom åka dit med en såg! Likaså vill man åka till Lukas skola och sätta tejp på trappstegen så han ser dem bättre och slipper riskera att ramla och skada sig.

Och inte blir det enklare när vi pratar om social tillgänglighet, likabehandling och delaktighet. Att gå från att vara tolererad till att bli accepterad som en fullvärdig medlem av gruppen eller klassen kräver ett aktivt arbete av personalen. Man kan behöva hjälp med att tolka sociala situationer, stöd i kommunikation m m. När det gäller likabehandling, som vi var överens om innebär att göra olika, så kan man tänka ett steg längre. Om man t ex vid en redovisning av en skoluppgift ger alla chans att välja om man vill göra det i stor grupp, redovisa själv med läraren, spela in och visa upp etc behöver ingen sticka ut för att man inte kan göra på det ”vanliga” sättet. Ett sätt att bryta normer.

Eftermiddagen bjöd bl a på ett uppskattat inslag med rapparen Behrang Miri som också tog upp skillnaden mellan tolerans och acceptans. Många tänkvärda ord levererades med humor och kvickhet. Begrepp som exotism, intersektionalitet, normkritik fick oss att fundera på vad vi själva kan göra för att förändra attityder och komma bort från ”vi och dom”-känslan. Hanna Wildow uppmanade oss att tänka på att vi är omgivningen för någon annan och att vi bör se på oss själva och samhället med normkritiska glasögon. Behrang och Hanna satt sen med i ett panelsamtal tillsammans med Claes Nilholm (som föreläste om inkludering) där det stundtals hettade till lite.

Den avslutande panelen bestod av lärare, specialpedagoger och Björn Johnson på Danderyds kommun där man var först med att använda SPSM:s värderingsverktyg. Björn berättade att de började med den fysiska miljön som kändes enklast för att sen gå över till den lite svårare lärandeprocessen. Tankar som kom upp i panelsamtalet var bl a att planera utifrån de elever som behöver stöd, att olikhet är det normala, att börja prata om olikheter tidigt för längs vägen när eleverna blir äldre blir det konstigt. Man kan också arbete mycket förebyggande genom att skapa struktur för alla.

Avslutningsvis kommer jag tillbaka till ungdomarna som också hade en hel del positiva kommentarer. Gabriel upplevde en större förståelse efter att skolan hade sett filmen och Lukas hade lärt sig mer om vilka rättigheter han har. Lovisa, som hade bytt skola, beskrev hur man på den nya skolan behandlade henne mycket bättre än på den gamla. ”Nu är jag en individ, inte ett problem!”, uttryckte hon det. Hur kan det skilja så mycket när det gäller bemötande, likabehandling och delaktighet?

Jag har inget mirakelrecept. På något sätt måste man få de fina orden in i vardagen och i mötet med varje elev. Mer tid för att reflektera och diskutera behövs. Likabehandling, tillgänglighet och delaktighet måste in på agendan mer löpande. När man tittar på framgångsrika skolor ser man ett ledarskap med en tydlig vision som kommuniceras till alla i skolan, höga förväntningar på ALLA elever, bra uppföljning och att man lär av varandra. Inget konstigt, egentligen.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

Rätten till god hälsa

Statens folkhälsoinstitut överlämnade i veckan en rapport till regeringen om hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Tydligt och klart framgår det att det är mycket som behöver göras för att alla ska ha lika rätt till en god hälsa. Dålig hälsa är tio (!) gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med övriga befolkningen och en stor del av den högre ohälsan beror inte på funktionsnedsättningen i sig. Exempel på symptom är svår stress, svåra sömnbesvär och olika former av värk. Man ser också en skillnad mellan män och kvinnor där fler kvinnor upplever ett nedsatt psykiskt välbefinnande och dessutom är skillnaden större i gruppen personer med funktionsnedsättning.

I rapporten redovisas resultat från en studie av hälsan hos föräldrar där man har delat in funktionsnedsättningarna i olika kategoier och där kan man utläsa att hos föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det vanligare med huvudvärk, sömnlöshet och även dålig ekonomi jämfört med föräldrar till barn med t ex fysiska funktionsnedsättningar.

Orsakerna är många och ohälsan börjar tidigt i många fall. Personer med autism är sårbara på många sätt. Oförståelse, brist på stöd, mobbning m m påverkar hälsan negativt. Att dagligen leva med för hög stressnivå bryter ner. Viktiga faktorer för hälsan som t ex goda matvanor och fysisk aktivitet är också områden där personer med autism får sämre förutsättningar. Väldigt många har svårt att delta fullt ut på idrottslektionerna och i föreningslivet är det sällan anpassat så att man kan få chans att utöva sporter av olika slag. Motoriksvårigheter kan ytterligare förstärka negativa känslor runt fysisk aktivitet om man inte får chans att träna på sina villkor. Ett hälsosamt liv grundläggs tidigt och innefattar såväl psykisk som fysisk hälsa. Neddragningar av LSS-insatser som t ex ledsagning och assistans ger försämrade möjligheter att ta del av t ex kultur och friluftsliv. Det ger inte bara en sämre livskvalitet i nuet utan också negativa effekter på hälsan på längre sikt.

Vad händer när man blir sjuk och uppsöker vård? Får man hjälp att söka vård i tid? Hur blir man bemött? Kan man förmedla sina symptom? Förstår man läkarens frågor? Klarar man av väntrum, undersökningar osv? Får man rätt behandling?

I Socialstyrelsens rapport ”Vård, insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning” kan man läsa att kvinnor med LSS-insatser löper dubbelt så stor risk att dö i bröstcancer jämfört med andra bröstcancerpatienter. ”Sjukvården för personer med funktionsnedsättning är inte jämlik.”, konstaterar Socialstyrelsen.

Enkätundersökningar utförda av Autism- och Aspergerföreningen respektive FUB i Stockholms län, där man har frågat vuxna med autism resp medicinskt ansvariga sjuksköterskor om hur primärvården fungerar, visar på ett stort behov av kompetenshöjning hos personalen. Bemötandet upplevdes till övervägande del bra men den bristande kunskapen om autism och även utvecklingsstörning gjorde att det ändå blev problem. Det behövs specialiserade vårdcentraler för personer med autism. I Uppsala har en husläkarverksamhet startat för barn med autism och i Västra Götaland har man fattat beslut om att ”utreda vilka patientgrupper som har behov av särskild kompetens i bemötandet och hur vårdcentraler stimuleras att rikta sig till dessa grupper.” Tips till er som ska utreda detta: Autismspektrumtillstånd är en högst lämplig grupp att starta med! Ett besök på en vårdcentral kan vara oerhört stressande och kräver väl genomtänkta anpassningar och ett bra bemötande utifrån autismkompetens.

Bristerna inom det förebyggande hälsoarbetet och den ojämlika vården drabbar människor med funktionsnedsättningar hårt och  kostar dessutom ofantliga mängder pengar och enligt OECD finns det en hel del att förbättra i Sverige, t ex skolhälsovården. Kolla gärna upp era kommuners folkhälsoarbete och se om de nämner funktionsnedsättningar.

Det är väl ändå absurt att man löper större risk att bli sjuk, och när man blir det dessutom får sämre vård, om man har en funktionsnedsättning!?

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

BUP skyllde på skilsmässa

De senaste veckorna, efter att ha läst Mats Janssons tidigare inlägg, har jag tänkt mycket på barn och föräldrar som socialtjänsten splittrar. Det har fått mig att fundera en del på min barndom. I jämförelse med många andras var den mycket bra. Men så kändes det inte då.

Efter en del bråk, dock bara verbalt, skildes mina föräldrar när jag var 6 år. Jag bodde omväxlande hos båda.

Skoltiden var inte vad jag hade önskat mig, den var fylld av utanförskap och mobbning. På BUP konstaterade de att jag hade ”problem med kompisar”. Ja, det stämde. Men det var ju på grund av min asperger, som ingen hade något ord för då. I stället sa de att jag hade problem på grund av svårigheter hemma, det vill säga att jag hade haft bråkande och nu skilda föräldrar.

Det jag hade behövt var handfasta råd i hur man närmar sig och umgås med andra barn. Hur gör man när man vill vara med och leka? Hur säger man när man vill ”va” med nån på rasten? Hur ska man klä och bete sig för att inte ses som töntig och hamna utanför? Vad är lämpliga samtalsämnen att inleda med på skolgården? Det är kanske inte sådant som vuxna är så bra på att svara på. Det hade varit bra med en några år äldre tjej som kompis och mentor.

Undrar hur de tänkte där på BUP? Visst var det jobbigt att bo på två ställen – men det hade ju ingenting att göra med mina problem i skolan och med att få kompisar.

Tänk om jag kunde resa i tiden, gå fram till mig själv i 9-årsåldern, krama om mig och säga att det kommer bli bättre med åren. Men hur skulle jag uttrycka mig? ”Härda bara ut i tio år till så kommer du få aspergerdiagnos och insikt i varför du är annorlunda!”

Hanna Danmo Källman
33-åring med Aspergers syndrom som fortfarande känner sig som en vilsen 9-åring på en skolgård ibland

Lyckad DATE för alla?

Vad är DATE? Jag återkommer till det.

Vad är DEJT? Ett rosaskimrande och givande möte i en stämningsfull miljö eller en pinsam historia på ett slamrigt café med torra bullar?

Vad är en lyckad dejt? Hur blir båda delaktiga? Man vill känna samhörighet, bli förstådd och känna att man vågar vara sig själv. På det slamriga fiket blir det svårt att uppfatta vad den andre säger, folk springer fram och tillbaka, snubben vid bordet bredvid stinker, wienerbröden är slut och man får en torr kanelbulle istället och dessutom är dejten en riktig tjôtmåns med konstig humor och som man inte har något gemensamt med. I allt detta ska man då vara trevlig, intressant och rolig. Jo, tjena! Dessutom har stället karaoke (kanske inte så vanligt på fik, men ni fattar) och man förväntas prestera något underhållande utan någon som helst förberedelse. Ångest!

Sådana här situationer hamnar man ju inte i så ofta, tack och lov! Eller…? Parallellen drar jag såklart till skolans värld. Vilka förutsättningar finns för delaktighet och lyckade möten där? Fiket blir till ett klassrum, människorna blir lärare och klasskamrater, karaoken en högläsning eller presentation av ett grupparbete. I en stressande miljö utsätts man för alltför höga krav och förväntas klara av ett komplext samspel med personer som man inte har så mycket gemensamt med.

Det är väldigt svårt att samspela med någon som tänker annorlunda och har helt andra intressen än vad man själv har. Har man otur med bordsplaceringen kan en fest bli jobbig. I skolan har man kanske otur varje dag om man inte hittar någon på samma våglängd. En kille med Aspergers syndrom som jag känner fick vänta i 10 år på att få en riktig kompis i klassen. Kompisen har också asperger, de samspelar hur bra som helst.

Inom projektet DATE – Delaktighet, Attitydförändring, Tillgänglighet för Elever, som drivs av Handikappförbunden med medel från Arvsfonden, ska ett metodmaterial tas fram som skolor kan använda i sitt likabehandlingsarbete för att uppnå delaktighet för alla elever, med eller utan funktionsnedsättning.  I referensgruppen har vi diskuterat mycket runt begreppen tillgänglighet och delaktighet. Tillgänglighet tolkas brett och innefattar fysisk, social och pedagogisk miljö. Delaktighet definieras utifrån sex olika aspekter, varav tillgänglighet är en. Det handlar även om tillhörighet, acceptans, samhandling, engagemang och autonomi.

Metodmaterialet ska testas på tre pilotskolor under 2013 och vara utformat så att alla elever kan vara med och arbeta med att förändra attityder och öka delaktigheten för elever med funktionsnedsättning. ”Vår vision är en skola där elever oavsett funktionsförmåga känner sig bekväma med sin situation, och deltar fullt ut i skolverksamheten.” Arbetet inriktas på årskurs 4-7. Tonårstiden är komplicerad så visst vore det bra om barnen före den perioden hade hunnit få en stadig grund att stå på när det gäller att förstå sig själv och andra och att kunna se det positiva i att vi alla är olika.

”Relationer i tonåren” är titeln på Lotta Abrahamssons föreläsning på Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens ”Ung med autism eller Aspergers syndrom – att rusta för livet” i Linköping den 6-7 november. Hoppas vi ses där!

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

Var fanns lärarna när jag behövde dem?

Det har skrivits en del om skola här på bloggen. Det får mig att tänka tillbaka på min egen skoltid, som var långt ifrån lätt. Jag föreläser regelbundet om mitt liv, från barndomen fram till nutid. Det känns jobbigt ibland, som att jag ältar mina problem från skoltiden om och om igen. Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att berätta om mina erfarenheter, det är dubbla känslor.

Jag var nästan alltid utanför och mobbad under min skoltid. Jag var alltid den som blev över på idrotten när man skulle dela upp sig i par. Varför kunde inte lärarna ha delat in oss istället? Jag var den som satt på trappen och undrade hur man gör när man vill vara med och leka. Väntade förgäves på att någon skulle komma fram och fråga om jag ville vara med. Jag önskar att det hade funnits skolpersonal som kunnat hjälpa mig på traven.

När jag blev äldre och modigare och hängde med de andra fick jag höra att jag inte var önskvärd, att de inte ville att jag skulle följa efter. Det var ännu mer sårande att bli ratad än att sitta ensam. Men jag hade i alla fall varit modig och försökt. Det är ju alltid något.

Men det fanns tillfällen då alla fick vara med och leka. När man spelade kula till exempel. Men jag var inte så bra på det så mina kulor tog snabbt slut. Tur att pappa köpte nya åt mig! I leken ”Under hökens vingar” fick alla också vara med. Ni vet leken då en person säger en färg och ska jaga och kulla alla som inte har den färgen på kläderna. Jag bad min mamma köpa en randig tröja med jättemånga färger…

Jag frågade alldeles för mycket på lektionerna, till exempel om ord jag inte förstod på engelskan. Jag märkte att de andra eleverna blev irriterade på mig – men de var ju ofta elaka utan anledning så jag förstod inte att jag hade gjort något fel. Kanske kunde någon lärare ha förklarat för mig?

Med åren blev det blev mer och mer att anteckna på lektionerna. Jag som inte kunde sovra bort det oviktiga skrev upp nästan allt. Sedan satt jag där med mängder av svårtydda anteckningar. Jag hade behövt hjälp med att plock ut det viktiga i texterna eller kanske fått skriftliga sammanfattningar och sluppit anteckningsbiten.

Mot slutet av tonåren kom diagnosen Aspergers syndrom som en stor lättnad. Då fick jag börja i en aspergerklass på Danderyds gymnasium i Stockholm och trivdes mycket bättre i skolan. Där fick jag den hjälp jag behövde för att klara av undervisningen galant. Jag fick förstående lärare och klasskamrater och var allt annat än utanför. Kanske hjälpte det till att jag var den enda tjejen i klassen…

Hanna Danmo Källman arbetar på Autism- och Aspergerförbundet och har begåvats med bland annat Aspergers syndrom