Skulle jag ha klarat dagens krav i skolan?

Min kollega Nicklas Mårtenson skrev tidigare om de nya kunskapskraven i grundskolan: Analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga (exempelvis reflektera och lösa problem samt anpassa detta till olika sammanhang), förmåga att hantera information och begreppslig förmåga. Det är höga krav för oss med autism/AS. Som en annan av mina kollegor sa ”Det är ju som att säga till en person i rullstol att det viktigaste är att kunna hoppa högt”.

Men det finns undantagsbestämmelser som tur är. Jag vet inte om dessa fanns när jag gick i skolan men jag klarade mig i alla fall rätt bra. Undervisningsmässigt fungerade det förhållandevis bra för mig i skolan till och med sjuan. De två sista åren i en ny skola var svårare. Den korta versionen är att de andra hade hunnit längre än mig, jag blev stressad över allt jag behövde ta igen (eller bara fick för mig att jag hade missat) och fick tvångssyndrom med överdrivet tvättande.

Det krävdes mycket arbete på kvällar och helger – men jag fick bra betyg alternativt godkänt i alla ämnen.

Skulle jag leva upp till dagens kunskapskrav om jag var en elev idag? Det är frågan.

Analysförmåga har jag nog, men det är kanske inte alltid jag gör rätt bedömning av sannolikheter och så vidare.

Min kommunikativa förmåga är det nog till synes inget fel på förutom att jag kan prata för mycket ibland. Men det finns ju sådant som inte märks på en gång utan bara när man gräver lite djupare, såsom att jag inte alltid kan tolka och förstå vad andra menar, om de exempelvis skämtar eller inte. Jag kan inte heller alltid avgöra hur det jag säger påverkar andra. Så ibland säger jag saker som missförstås helt eller är otrevlig utan att mena det.

En kollega uppmärksammade mig nyligen på att jag lät otrevlig i telefon, något jag inte hade menat att vara. Så jag är inte alltid medveten om vilka signaler jag sänder ut. Att bara vara ärlig och säga det man tycker tolkas tydligen ofta som gnällighet, otrevlighet och klagomål. Ibland är det förstås meningen att jag ska klaga, till exempel när min läkare inte har ringt upp mig. Så om jag låter otrevlig utan att mena det, hur otrevlig låter jag då inte när jag har för avsikt att klaga?

Metakognitiv förmåga, att reflektera och lösa problem samt anpassandet till olika sammanhang kan jag ibland, i alla fall i teorin. Men i verkligheten är det ju massa andra faktorer som stress, tidspress och yttre intryck och påtryckningar inblandade så när jag väl kommer i en problematisk situation får jag ofta panik och måste ha hjälp. Jag blir inte klok. Jag har för mig att jag har hört att 70 % av intelligensen försvinner vid stress. I så fall är det ju inte konstigt om man ibland skriker som en tvååring.

Förmåga att hantera information har jag ibland men det blir lätt för mycket. Jag kan inte sovra bland information och ta till mig det viktigaste utan blir överbelastad i stället. Och det blir ju inte bättre av min tvångsmässiga besatthet av att inte missa något och min samlarmani.

Jag är dålig på att koncentrera mig också så jag läser böcker och längre artiklar långsamt. Jag tappar fokus och fastnar och får för mig att jag inte har förstått och går tillbaka och läser om. Om en kollega läser en bok på en vecka så tar det en månad för mig. Eller ett år. Men det har ju också med igångsättningsförmåga och motivation att göra.

Begreppslig förmåga? Vad är det? Jag fick googla det så uppenbarligen förstår jag inte alla ord och begrepp. Och ibland kan jag bli osäker på vilka som är bäst att använda och när. Och att tolka vad andra menar – ett begrepp kan ju betyda så mycket olika saker beroende på sammanhang, tonfall med mera. Så jag kan bara hoppas jag inte låtit otrevligt i detta inlägg…

Hanna Danmo Källman
skribent på Ögonblick med 33 års personlig erfarenhet av Aspergers syndrom

 

Släck inte ljuset i barnens ögon!

Något jag tycker väldigt illa om är när man släcker ljuset i ett barns ögon. Vi gör det när vi är för stressade för att lyssna på något trevligt som har hänt i skolan, när vi säger nej utan att lyssna på barnets argument, när vi tolkar barnets signaler som oönskat beteende när det i själva verket handlar om kommunikation. Vi väljer om vi vill lyfta eller sänka ett barns självförtroende. Alltför många väljer tyvärr det senare, förmodligen omedvetet.

Jag såg skillnaden på ett barn i 10-årsåldern som dagligen mötte en personal som i princip skällde i förväg och sänkte barnet varje dag och som sen fick en ”lyftande” personal. Ljuset kom tillbaka i hans ögon!

Vilka mekanismer ligger bakom lusten att uppfostra och bestraffa snarare än att skapa förutsättningar för kommunikation, respekt och lärande? Vi ser det i många sammanhang; en äldre person på ett äldreboende som inte hinner till toaletten, en person på ett gruppboende som har svårt att kommunicera sina behov och börjar bita sig, en elev med autism som inte klarar av en störig miljö och får utbrott, en orolig patient inom psykiatrin som, läggs fastspänd i bälte. Vad är det som gör att vi missbrukar vårt maktövertag istället för att se den andres behov och försöka förstå?

Stress påverkar vår förmåga till empati negativt och hur ser det ut i skolan, vården, omsorgen etc? Orimliga krav ställs på personalen. Hur pedagogisk blir man när man går på knäna och hur empatiska ska vi kräva att eleverna ska vara i en miljö som många av oss inte skulle acceptera en enda dag? Med mer kunskap och kompetens blir vi bättre rustade mot att falla i stressfällan och vi kan också ställa högre krav på den verksamhet vi befinner oss i.

Det politiska parti som räknar mer än ett budgetår i taget och ser hur dyrt det blir på lång sikt att bryta ner människor och vågar satsa preventivt och långsiktigt får min röst i nästa val. Det lönar sig att rusta människor med kompetens och att sätta upp en rimlig kravnivå.
Vad kostar det att släcka ljuset i ett barns ögon?

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom.