Är det sunt förnuft att använda sunt förnuft?

”Jag vet att allt det här är tjat/och att det sagts förut/men jag ska tjata tills mitt sista andetag tar slut”

Så sjöng Johan Johansson (KSMB, Strindbergs m.m.) på en av sina skivor. Då handlade ”tjatet” om miljö och naturresurser, men det är inte därför textraderna nu letar sig fram ur mitt minnes nedre byrålådor. Kopplingen finns istället i vetskapen om att det jag skriver har sagts förut – men att jag ändå tänker fortsätta att tjata om det.

Autism är en utvecklingsrelaterad kognitiv funktionsnedsättning. Mycket kortfattat handlar det om kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel/kommunikation och om begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter. Att förstå hur de sammanlagda följderna kan se ut för olika individer är inte självklart enkelt, i alla fall inte om man bara har ”sunt förnuft” att förlita sig till.

När jag för 20 år sedan började arbeta på en gruppbostad för vuxna med autism, utvecklingsstörning och problemskapande beteenden hänvisades det regelbundet till ”sunt förnuft”. Vid anställningsintervjun berättade jag som det var, att jag då inte hade någon utbildning alls på området. Som svar på det fick jag en fråga om jag visste hur man parar ihop rätt sko med rätt fot… Det behövdes ingen utbildning, det räckte minnsan med sunt förnuft.

Men jag tyckte inte att det kändes varken ”sunt” eller ”förnuftigt”. Ganska snart började jag istället fundera på om inte ”kunskap” och ”kompetens” skulle fungera bättre. Jag gick vidare till andra arbetsplatser och utbildning inom autismområdet. Men även på andra, senare arbetsplatser har det både från kollegor och arbetsledning ofta hävdats att det egentligen räcker med sunt förnuft om man arbetar med människor.

För den som har autism leder vardagen inte sällan till upplevelser av stress och frustration. Ofta är det direkt kopplat till en miljö eller situation där förståelse och anpassning inte är tillräcklig. Det är därför helt nödvändigt att personal i LSS-verksamheter har mer än sunt förnuft att hålla sig till, de behöver ha rätt kompetens. Det innebär i en verksamhet för personer med autism att ha kunskap om autism och vilka uttryck det kan ta sig hos olika individer samt att kunna omvandla teoretisk kunskap till praktiskt stöd och anpassningar utifrån individuella behov och förutsättningar. Autismspecifik kompetens.

Problematiska stressutlösta situationer och konflikter ska inte, får inte pressas fram av personal i LSS-verksamheter, varken med vilja eller på grund av okunskap. Tyvärr blir jag i mitt arbete som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet med jämna mellanrum uppmärksammad på att så ändå sker. Där man på verksamheten då kan tycka sig se ”manipulation” eller ”provokation” från personen med autism kan man med andra glasögon istället snarare se bristande stöd till kommunikation, maktlöshet och uttryck för frustration.

När personalen i en LSS-verksamhet inte kan ge förutsättningar för kommunikation på rätt nivå, ställer felaktiga krav, utövar maktdominans, inkräktar på personlig integritet eller inte respekterar behov av förutsägbarhet och tydlighet kan en person med autism bli frustrerad, arg eller rädd. Det är starka känslor, sådant som gör det svårare för oss alla att använda våra kognitiva förmågor (hur klart och logiskt tänker du när du är skitförbannad eller sönderstressad?). Hos den med autism blir begränsningar i flexibilitet och i att kunna ta perspektiv påtagligare. I brist på att hitta eller ha tillgång till bättre fungerande strategier kan personen med autism då hota, spotta, fräsa, vifta, slå, bita eller kasta saker. Kanske med det främsta syftet att helt enkelt bli lämnad ifred.

När sådant händer så tänker jag att det egentligen inte är rätt att säga att det är personen med autism som har ett utmanande eller problemskapande beteende. Det är i verksamheten som det brustit i ansvaret för bemötandet. Oftast beror det inte på den enskilde personalen utan främst på brister i ledning och i synen på utbildning och handledning. Kanske har man tänkt att det räcker med ”sunt förnuft”?

Men längre bort i slutändan är det – svåra tanke – kanske faktiskt vi alla som kollektivt brustit i vårt ansvar? I Sverige har vi en unik lag i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den är tänkt att ge personer med varaktiga och svåra funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra. Det är fint tänkt, det är en bra och viktig lag för ett anständigt samhälle, men glappet ökar mellan de många fina värdeorden och hur det faktiskt fungerar.

Herbert Lovett, som skrev boken Learning to Listen, sade en gång vid en föreläsning att det som ”problemskapande beteende” (som han jämför med protest eller civil olydnad) säger oss om vi faktiskt lyssnar är:

Ni ger mig inte det stöd jag behöver
Ni gör mig illa
Era tankar kanske är goda, men era handlingar är det inte
Ni kan göra bättre

Under Almedalsveckan 2013 har Autism- och Aspergerförbundet seminariet LSS – lagen som alla värnar men få tar ansvar för (titta in på det om du är i Almedalen). Ett av flera viktiga sätt att ta ansvar är att se till att personal i LSS-verksamheter får bra utbildningar, ordentligt med tid för planering och reflektion och adekvat handledning. Det är vårt gemensamma ansvar att efterfråga från beslutsfattare i alla led, från politiker till verksamhetschefer, att de är lojala mot intentionen i lagstiftningen.

Vi kan göra bättre!

Mats Jansson
som vet att det har sagts förut, men ändå tänker fortsätter tjata.
Så här i juni vill jag också passa på att önska att sommaren blir precis så som du vill ha den!