Det allra första barnet med autism – en livshistoria att lära av

På 1930-talet skrev en pappa i USA ett 33 sidor långt brev till den framstående barnpsykiatern Leo Kanner. I brevet beskrev pappan detaljerat sin femåriga sons beteende. Pojken verkade lyckligast när han var ensam, till synes omedveten om det mesta omkring honom. Han var maniskt intresserad av snurrande saker, tyckte om att gunga på huvudet från sida till sida och fick svårkontrollerade vredesutbrott när rutinerna stördes.

Kanner träffade pojken och konstaterade att han hade tal, men att orden användes på ett annorlunda sätt. Pojken upprepade ord och fraser och pratade om sig själv i tredje person. Kanners intresse var väckt. 1943 skrev han om pojken och tio andra barn i en artikel som hette ”Autistiska störningar av den känslomässiga förmågan till kontakt”. Tidigare hade liknande barn kallats svagsinta eller efterblivna, men Kanner beskrev istället ett distinkt identifierbart syndrom som han kallade autism.

Pojken som pappan beskrivit i brevet var fall nummer 1 i artikeln och den första någonsin som fick diagnosen autism. Pojkens namn var Donald. Idag är han i åttioårsåldern.

Det första barnet med autism
Donald var den första i världen med autism i den meningen att någon beskrev delar av hans beteende och kallade det autism. Däremot var han naturligtvis inte först med att ha de beteenden som beskrevs. När Kanners artikel spreds var det tvärtom många, både barnläkare och andra, som nickade instämmande. De hade sett detta, de kände igen det. En samtida psykiater sa att Kanner tänkt det som ingen tänkt om det som alla sett.

För några år sedan letade två amerikanska journalister upp Donald och skrev en artikel om ”autisms first child” och hans livshistoria. Det är en livshistoria som det finns viktiga saker att ta med sig från och lära av.

Donald var ett udda barn. Avskärmad, gungande, med påtagligt bristande förståelse för syftet med kommunikation och med svårkontrollerade vredesutbrott. Ett tag var han på institution. Det fanns sannolikt de som bekymrat skakade på huvudet och undrade hur det skulle gå i livet för en sådan pojke.

Men Donald har idag ett gott liv att se tillbaka på. När han var 23 började han spela golf. När han var 27 tog han körkort. Han var lite över 35 när han började resa. Sedan dess har han besökt 28 stater i USA och 36 länder. Han har haft arbete på en lokal bank. På äldre dagar har han levt ett lugnt liv med kaffe, TV och lite golf.

Autism betyder inte stängda dörrar till att utvecklas eller tillägna sig nya erfarenheter och förmågor genom livets olika åldrar. Livet är fullt av möjligheter till fortsatt utveckling. För alla. Donald blev accepterad och omtyckt av en positivt inställd omgivning. Det är faktorer som troligen är viktigare för ”prognos” i livet än att man har autism. När han som liten var på institution trotsade hans mamma experterna och tog hem honom till Forest, Mississippi. Sedan dess har han där haft en accepterande och uppskattande omgivning, hela vägen från skola och klasskamrater till dagens bekanta på golfbanan.

Donald tillsammans med sin bror
Donald, ”autisms first child”, med sin bror Oliver (i hatt). Foto från The Atlantic

Autism har nu funnits som diagnostiskt begrepp i drygt 70 år. Det första barnet med autism är 80 år. De första generationerna i Sverige som fick autismdiagnos, som då kallades barndomspsykos, är idag i pensionsålder. Men fortfarande förknippas autism framförallt med barn och ungdomar.

En bildsökning på Google med sökordet ”autism” ger nästan bara bilder på barn och pusselbitar. När en bild på någon som ser vuxen ut till slut dyker upp bland alla barn och pusselbitar så är det troligen en lärare eller förälder.

Det är inte konstigt att det är mycket fokus på barn och unga när vi pratar om autism. Tvärtom. Det är så självklart viktigt att sträva efter att ge barn och unga rätt förutsättningar och en bra start i livet. Information, kunskapsspridning, erfarenhetsutbyten och forskning om autism behöver och ska naturligtvis även fortsatt ha stort fokus på barn- och ungdomsåren. Men inte bara.

Barn med autism blir vuxna med autism. Vuxna med autism blir äldre med autism. Det har än så länge egentligen inte återspeglats i varken forskning, litteratur eller i stödverksamheter. Autism är ett område som lockar till mycket forskning. Men endast väldigt lite forskning rör vuxna och nästan ingen rör äldre med autism. I en översikt gjord 2012 av Edwards med flera såg det till exempel ut så här när de tittat på 1167 studier om olika insatser.

Stapeldiagram

Endast två procent av studierna ägnades åt åldrar över 20 år. Andra översikter ger liknande magra resultat vad gäller forskning om vuxna och framförallt om äldre med autism.

Fler blir äldre, äldre blir fler
Vi lever allt längre. Det är tydligt jorden runt och inte minst i Sverige. Vi är ett av de tio länder i världen som har högst medelålder. Från senare delen av 1800-talet har medellivslängden i Sverige ökat från strax under 50 år till omkring 80 år idag. Bara på 2000-talet har medellivslängden ökat 1,6 år för kvinnor och 2,5 år för män. Männen närmar sig, men har fortfarande fyra år kortare medellivslängd än kvinnorna.

I FN:s befolkningsprognos räknar man med att Sverige år 2300 kommer att ha en medellivslängd på 105 år! En del forskare menar att det är omöjligt, oavsett hur friska vi blir. Andra menar att det är fullt möjligt. Den högsta bekräftade ålder en människa än så länge uppnått är 122 år. Det var en fransk kvinna som dog 1997. Men vi blir hela tiden friskare och äldre och helt sannolikt kommer någon som lever idag att bli först att nå en ålder på 150 år.

Alla lever dock inte lika länge. På gruppnivå vet vi till exempel att man lever längre med en högskoleutbildning än med bara grundskoleutbildning. På samma sätt vet vi att personer utan funktionsnedsättning lever längre än personer med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning som får stöd genom LSS släpar efter på en rad väsentliga livsområden. De har mindre utbildning, lägre inkomster, större arbets- och sysslolöshet, sämre hälsa – och kortare livslängd.

Men skillnaderna jämnas ut. För personer med Downs syndrom har den förväntade livslängden ökat från knappt 20 år på sextiotalet till ca 60 år idag. För de flesta som är unga idag med utvecklingsstörning är den förväntade livslängden ungefär den samma som för övriga befolkningen.

Vi lever allt längre och vi är fysiskt friskare allt längre upp i åldrarna. En ökande del av befolkningen består av äldre personer. Fler med utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar som autism blir äldre. Det ökande antalet äldre, både med och utan funktionsnedsättning, ställer oss inför ett flertal frågor. Frågor om försörjning, om hur vi tar hand om varandra, om livskvalitet.

Autism och åldrande
Att bli äldre innebär biologiska, kognitiva, psykiska och sociala förändringar. Många äldre förlorar eller får försämrade funktioner på områden som syn, hörsel, minne och i fysisk rörelseförmåga. Det finns i stort sett ingen forskning på hur sådana försämrade förmågor inverkar på den som har autism, eller om hur autism påverkar åldersrelaterade försämrade förmågor. Det finns ont om svar, men många frågor. Och de ställs allt oftare.

I Storbritannien har frågor om autism och åldrande de senaste åren ställts tydligare än här i Sverige. Där har det publicerats en del material och det har pågått en del projekt. I Danmark har det skrivits lite. I Finland har nyligen ett större projekt om autism och åldrande startat. Intresset finns här också. Allt fler ser och förstår att det är ett angeläget område.

  • När är man gammal om man har autism? Är det vid 55, 65 eller 75? Vid vilken ålder måste vi börja reflektera över om det är kopplat till en åldrandeprocess när en person med autism får ett utökat eller förändrat behov av stöd i vardagen? För en del personer kanske vi måste överväga det redan vid 40 – 50 års ålder?
  • Hur identifierar vi hälsofaktorer hos äldre med autism på ett bra sätt? Personer med autism kan ibland ha svårt att själva identifiera eller kommunicera sitt hälsotillstånd och hur det påverkar dem. Troligen blir det mer påtagligt vid högre ålder när hälsan påverkas mer. Hur påverkas medicinering? Hur påverkas man av åldersrelaterade smärtor i leder eller annat om man har autism? Hur känner vi igen demens?
  • Om man bor i gruppbostad och bor kvar där när man blir äldre, hur ser kompetensen ut där att känna igen och hantera hälsofaktorer som är kopplade till åldrande? Hur ser samarbete med hälso- och sjukvård ut? Det finns än så länge väldigt få riktade äldreboenden (kanske bara ett enda) för personer med autism. Det kan innebära bredare kompetens och mer anpassad miljö, men förutsätter flytt och invänjning vid ny miljö och nya människor. Det kan vara svårt för någon med autism och ännu mer så på äldre dagar.
  • Hur och när ska man gå i pension från daglig verksamhet? I en del kommuner finns möjlighet att trappa ned utifrån de egna förutsättningarna, andra kommuner har strikta åldersgränser. Ska man alltid behöva gå i pension? Hur fyller man som pensionär tiden på ett meningsfullt sätt?
  • Hur hjälper vi personer med autism att hantera ångest och depressioner som är åldersrelaterade?
  • Hur ger vi stöd till åldrande personer med autism att hantera döden? När relationer förändras, när föräldrar, syskon och andra försvinner? Inför den egna döden? På många gruppbostäder är det fortfarande en främmande tanke att låta äldre med autism och utvecklingsstörning dö hemma i en lugn och trygg miljö istället för i en obekant sjukhusmiljö. Döden kräver planering, professionalitet och empati – och att vi vågar prata om den.
  • Väldigt många med autism finns inte i gruppboenden eller andra omsorgsinsatser. Det finns en stor grupp personer med Aspergers syndrom som riskerar att bli isolerade och få det svårt när de blir äldre. Det kan till exempel vara svårt när anhöriga som haft stor betydelse för personen går bort.
  • Hur känner hälso- och sjukvårdspersonal inom primärvård, äldrevård och psykiatri igen autism när de möter äldre som inte har omsorgsinsatser eller kanske ens en diagnos? Att känna igen och förstå autism kan vara viktigt för att ge personer möjlighet att följa upp kontakter med hälso- och sjukvård på ett bra sätt.

Det finns många frågor om autism och åldrande. Frågor vi behöver svar på och som vi behöver ta ställning till, både på grupp- och individnivå. Vi behöver mer forskning på området men vi behöver också förhållningssätt och system som genom livets olika faser tillåter flexibilitet och anpassningar utifrån individens förutsättningar och behov. Vi behöver kunskap om autism i relation till livets olika åldrar, men framförallt behöver vi attityder som är accepterande, positiva och uppskattande.

Donald, den allra första som fick autismdiagnos för mer än 70 år sedan, visar med sin livshistoria att med accepterande och positiva attityder hos omgivningen är goda levnadsvillkor självklart möjliga om man har autism, genom hela livet och långt upp i åldrandet.

Mats Jansson
ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet som tycker att boken ”Att förstå död och sjukdom och vad det kan lära oss om livet” (länk) ger många bra ingångar till hur man kan ha konkreta samtal om sådant som kan vara väldigt svårt att förhålla sig till.

Livets åldrar

 

Tillgänglighet får skolan att funka

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Handikappförbunden bjöd in till en konferens om tillgänglighet och likabehandling i skolan. Hur kan tillgänglighet vara en del av skolans likabehandlingsarbete? Vad innebär mångfald och normkritik inom området funktionshinder?
Det var rätt stora frågor att fundera kring och redan i början av dagen fastslogs att det handlar om en rättighet. Alla har rätt till utbildning och med det följer att tillgänglighet är en förutsättning för att alla ska få samma möjligheter.
Två nya verktyg presenterades: DATE lärmaterial och SPSMs värderingsverktyg för tillgänglig utbildning. Särskilt rekommenderar jag att man tittar på filmerna med ungdomar som beskriver sin, i vissa fall, otillgängliga vardag.

Jag blev inbjuden att vara med i ett panelsamtal under rubriken ”Skolplikten – en plikt för vem?” tillsammans med Magdalena Sievers (DO), Anna Brodin (Göteborgs Universitet), Annika Jyrwall-Åkerberg (Handikappförbunden). Panelen leddes av Maria Montefusco (Nordens Välfärdscenter).

Paneldebatt 3 april 2014 red

Med den bredare tolkningen av begreppet tillgänglighet (fysisk, pedagogisk och social) leds man snabbt in på rätten till särskilt stöd och där ligger ett stort ansvar på skolan när man pratar om skolplikt vilket framgår både när man tittar på Skolinpektionens granskningar och i rättsfall om vitesföreläggande när man inte uppfyller skolplikten. Det känns absurt att man ska behöva tvinga ett barn till skolan som mår dåligt av bristande stöd i densamma men tyvärr är det verklighet för rätt många.

DATE-ungdomarna red

Jag tror att många i publiken fick upp ögonen för tillgänglighet när ungdomarnas filmer visades. Det var uppenbart enkla åtgärder som skulle göra stor nytta men som ändå inte blev av. När Niklas Källner (ni vet reportern i Skavlan) pratade med ungdomarna visade det sig att en del av anpassningarna fortfarande inte var gjorda. Dennis kunde fortfarande inte använda den stora gungan på grund att en träkant. Man vill liksom åka dit med en såg! Likaså vill man åka till Lukas skola och sätta tejp på trappstegen så han ser dem bättre och slipper riskera att ramla och skada sig.

Och inte blir det enklare när vi pratar om social tillgänglighet, likabehandling och delaktighet. Att gå från att vara tolererad till att bli accepterad som en fullvärdig medlem av gruppen eller klassen kräver ett aktivt arbete av personalen. Man kan behöva hjälp med att tolka sociala situationer, stöd i kommunikation m m. När det gäller likabehandling, som vi var överens om innebär att göra olika, så kan man tänka ett steg längre. Om man t ex vid en redovisning av en skoluppgift ger alla chans att välja om man vill göra det i stor grupp, redovisa själv med läraren, spela in och visa upp etc behöver ingen sticka ut för att man inte kan göra på det ”vanliga” sättet. Ett sätt att bryta normer.

Eftermiddagen bjöd bl a på ett uppskattat inslag med rapparen Behrang Miri som också tog upp skillnaden mellan tolerans och acceptans. Många tänkvärda ord levererades med humor och kvickhet. Begrepp som exotism, intersektionalitet, normkritik fick oss att fundera på vad vi själva kan göra för att förändra attityder och komma bort från ”vi och dom”-känslan. Hanna Wildow uppmanade oss att tänka på att vi är omgivningen för någon annan och att vi bör se på oss själva och samhället med normkritiska glasögon. Behrang och Hanna satt sen med i ett panelsamtal tillsammans med Claes Nilholm (som föreläste om inkludering) där det stundtals hettade till lite.

Den avslutande panelen bestod av lärare, specialpedagoger och Björn Johnson på Danderyds kommun där man var först med att använda SPSM:s värderingsverktyg. Björn berättade att de började med den fysiska miljön som kändes enklast för att sen gå över till den lite svårare lärandeprocessen. Tankar som kom upp i panelsamtalet var bl a att planera utifrån de elever som behöver stöd, att olikhet är det normala, att börja prata om olikheter tidigt för längs vägen när eleverna blir äldre blir det konstigt. Man kan också arbete mycket förebyggande genom att skapa struktur för alla.

Avslutningsvis kommer jag tillbaka till ungdomarna som också hade en hel del positiva kommentarer. Gabriel upplevde en större förståelse efter att skolan hade sett filmen och Lukas hade lärt sig mer om vilka rättigheter han har. Lovisa, som hade bytt skola, beskrev hur man på den nya skolan behandlade henne mycket bättre än på den gamla. ”Nu är jag en individ, inte ett problem!”, uttryckte hon det. Hur kan det skilja så mycket när det gäller bemötande, likabehandling och delaktighet?

Jag har inget mirakelrecept. På något sätt måste man få de fina orden in i vardagen och i mötet med varje elev. Mer tid för att reflektera och diskutera behövs. Likabehandling, tillgänglighet och delaktighet måste in på agendan mer löpande. När man tittar på framgångsrika skolor ser man ett ledarskap med en tydlig vision som kommuniceras till alla i skolan, höga förväntningar på ALLA elever, bra uppföljning och att man lär av varandra. Inget konstigt, egentligen.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

Den stora segern

Några av er kanske minns inlägget ”Stora små segrar” som jag skrev i december när min son med Asperger syndrom fyllde 18 år. Jag reflekterade då över förväntningar, anpassningar och utveckling. Tidigare under hösten skrev jag lite om vad vi har gjort rent praktiskt i inlägget ”Rättvisekamp och hobbypedagogik”. Sonen har gått naturvetenskapligt program med datainriktning i ”vanlig” klass.

Den 5 juni byttes mjukisbrallorna ut emot en snygg kostym, skjorta och slips. Vem är den där stilige unge mannen med studentmössan? Föräldrarna spricker av stolhet, såklart! Grillfest, studentbal, champagnefrukost, examen, åka lastbilsflak, studentfest, inte konstigt att han nu är lite mör! Egentligen är ingen av dessa aktiviteter något han uppskattar jättemycket men han tvekade inte, han skulle vara med. På balen fanns klasskompisens assistent med som emellanåt också har stöttat vår son vid behov. En fantastisk person, utbildad lärare, som har kunnat ge stöd på många olika sätt, inte minst rent pedagogiskt. Han såg bl a till att maten anpassades för grabbarna och att de satt tillsammans vid bordet.

Det gläder mig något oerhört att de fick gå på balen tillsammans och ta studenten ihop. Olika är de, men ändå lika. Med varandra får de en delaktighet som de inte hade kunnat få fullt ut var för sig bland ”normalstörda”. Tänk att det ens fanns tveksamhet om huruvida det var bra att de skulle gå i samma klass eller inte!

Nu pustar vi alla ut och försöker smälta alltihop, själva examensspektaklet men även alla skolår. När jag frågar sonen om vilken tid som var bäst så har han lite svårt att minnas hur det var på förskolan och lågstadiet men tycker att gymnasiet var det bästa. Han upplevde att han var ”mer bland likasinnade” där. Stående lite vid sidan om har vi sett att han har fått mer acceptans för den han är och även fått uppskattning för sina starka sidor som har fått komma mer till sin rätt när han har läst ett program som passar honom även om flera kurser har varit tuffa. Kurser som kräver mer analyser och reflektioner har tagit ordentligt med tid och kraft medan matte- och datakurser har gått galant. Skolan och dess rektor och personal har varit tillmötesgående och anpassat, stöttat och gjort undantag på det sätt som skollagen anger och tack vare det har sonen fått chans att visa det han kan, vara sig själv, möjlighet att utvecklas och även fått rättvisa betyg. Det har drivit oss hela tiden att han ska ha en rättvis chans att få en grund till ett bra liv.

Varför står han här nu då, nöjd, harmonisk och med fina betyg? Som jag har skrivit tidigare så fanns det skäl till oro när han var liten. Vi förstod honom inte i början, vi gjorde fel och vi undrade hur vi bäst skulle bemöta honom. Fel gör vi fortfarande men slutat lära har vi tack och lov inte! Det är populärt att tala om framgångsfaktorer och vilka kan det vara för oss och vår son?

1. Vi föräldrar har stått enade hela tiden, vi har haft förstående arbetsgivare, jag har kunnat gå ner i arbetstid och våra familjer har stöttat oss till 100 % och har tydligt visat att sonen är bra precis som han är. Inga pekpinnar eller uppfostringsråd.

2. En alert specialpedagog som såg till att han fick assistent tidigt. De valde då en förskollärare ur den ordinarie personalen som var en trygg person som många gånger tog med honom ut ifrån den ordinarie verksamheten när den var alltför stressande och svår för honom. Hon följde med honom till och med årskurs 2 vilket gjorde övergången till skolan mycket enklare. Miljön där var bekant för honom eftersom de hade varit där många gånger, bl a på biblioteket som var en oas.

3. Assistent nummer 2 i årskurs 3-6: humor, värme, fingertoppskänsla, samarbete! Inte så mycket utbildning om autism men underbar. Respekterade sonen som han var men försökte också locka honom till framsteg med stor flexibilitet. Ibland puffa och ibland backa, ständig avläsning av var kravnivån skulle ligga och ständig dialog med oss föräldrar så att vi kunde hitta lösningar tillsammans och fokusera på samma saker. Under de här åren skedde en stor utveckling vilket tyvärr ledde till att man tyckte att stödet kunde trappas ner i 6:an. Assistenten ville följa med till högstadiet vilket hade varit guld värt, men nej, det gick inte.

4. Högstadiet var tuffast men jag fokuserar på det positiva vilket bl a var hans två mentorer och hans mattelärare. De bejakade hans personlighet, stöttade och uppmuntrade. Vi diskuterade undantagsbestämmelsen (”pysparagrafen”) ett flertal gånger och vi funderar över hur viktigt det var att vi var aktiva i den frågan. Får elever med icke pålästa föräldrar samma chans till en rättvis bedömning?

5. Tack vare rättvisa betyg kunde sonen komma in på det som var det enda passande alternativet, naturvetenskapligt program med datainriktning. Likasinnade dataintresserade klasskamrater, bästa kompisen med Asperger i samma klass, en skola med omtalad tolerant och fin stämning, skolledning och personal med vilja att stötta. Det gick väldigt bra, men krävde mycket arbete hemma, planeringshjälp, påminnelser, informationsjakt, tydliggörande av uppgifter, förhör m m.

Sammanfattning av viktiga faktorer:

  • Respekt och acceptans för hans person och för oss föräldrar och den kunskap vi har samlat på oss.
  • Tydlighet och förutsägbarhet för att kunna lägga energin på att lära sig saker som de andra i klassen istället för att lägga den på att försöka förstå och på att hantera miljön.
  • Samarbete över gränser för sonens bästa, främst mellan skola och hem. Jag tror att detta är den viktigaste faktorn i vårt fall. Så mycket har lösts i vardagen genom en bra dialog och ömsesidig respekt.

Jag har funderat mycket runt inkludering och delaktighet och om man bara tittar på mätbara resultat som t ex betyg så måste man säga att inkludering har varit bra för vår son men vad som står klart är att han inte har varit fullt delaktig utom möjligen nu på gymnasiet. Jag önskar att han hade fått känna att han var ”bland likasinnade” långt tidigare än vid 16 års ålder. Kanske hade han också i en Aspergerklass kunnat få större chans att utveckla förmågor som t ex att planera och strukturera sitt arbete.

I mitt ideella arbete i Autism- och Aspergerförbundet brinner jag för att alla ska få en rättvis chans till ett bra liv. Det är rättvist att man får olika. Individen i fokus.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

Möten med ungdomar

Under april och början på maj har Hanna Danmo Källman och jag varit runt i Stockholm och Uppsala och träffat elever på gymnasieskolor med inriktning Aspergers syndrom.  Vi har pratat om hur det är att vara ung idag med autismspektrumtillstånd. Det har varit spännande samtal om skola, framtid och identitet. Som förväntat har tankar, åsikter, framtidsplaner och drömmar gått isär lika mycket som på vilka andra gymnasieskolor som helst.

Det har varit roliga möten. Men allt har inte varit roligt. I samtliga grupper vi träffat har elever berättat om mobbing, utanförskap och upplevelser av misslyckande från tidigare skolgång. Många har betalat ett mycket högt pris för att gå i ”vanlig” skola.

– Det är ingen vanlig skola, sade en elev. Jag har gått där och det är en galen skola!

De som inte haft sådana upplevelser från grundskolan har varit några få som då oftast redan från skolstart eller tidig skolgång gått i en mindre klass med bättre stöd.

Det har varit inspirerande att träffa ungdomar och höra hur skolan fungerar idag i aspergerklass på gymnasiet, men också smärtsamt att höra när det berättats om tidigare skoltid och om vuxenvärldens svek. Skolan, som ska vara en plats där man växer, utvecklas och lägger grunden för resten av livet, har för många av de elever vi träffat varit en kamp för överlevnad. Ingenting annat. Tills de började i aspergerklass.

Skolorna vi har besökt har varit lite olika och har arbetat på lite olika sätt. Det som förenat dem är möjligheten för elever att gå i en skola med färre elever och mindre intryck, en skola som erbjuder upplevelsen av att bli accepterad för den man är.

Utan att göra några djupdykningar i ideologiska resonemang om inkludering, exkludering och kategorisering kan jag konstatera att jag under vårens skolbesök inte hört någon enda elev säga: ”…och sedan började jag i aspergerklass och då blev det sämre”.

Mats Jansson
är ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet