En förbättrad ljudmiljö i skolan är nödvändig för vissa elever, men bra för alla!

Det har skett många förändringar i skolans värld de senaste åren och det har till största del handlat om pedagogiska förutsättningar och styrdokument. Anpassningar av skolor och undervisningslokaler har inte skett i samma omfattning. Det betyder att klassrum som tidigare fungerade för klassisk katederundervisning inte har anpassats till hur undervisningen bedrivs idag, till exempel grupparbeten, spontandialog och flexibelt utnyttjande av lokalen.

Det är sällan tyst i dagens klassrum. Det behöver inte ens vara många personer i rummet för att det ska uppstå ett mängd ljud som hjärnan måste hantera. Örat är ett av de sinnen som aldrig vilar, även när vi sover reagerar vi på ljud.

Vi vet att den allvarligaste hälsorisken för elever som vistas i lokaler med höga ljudnivåer är hörselskador, tinnitus och ökad ljudkänslighet, men det finns även andra allvarliga konsekvenser. Enligt Socialstyrelsen finns idag tydliga bevis på att höga ljudnivåer har en negativ påverkan på lärandet, förmågan att läsa, minne och arbetsprestationen.

Även lågfrekvent buller försämrar förmågan att uppfatta tal, maskerar viktig information, stör koncentrationsförmågan, höjer stressnivån och leder till trötthet. Det finns studier som visar att barn som under längre tid exponeras för hög ljudnivå även får försämrad studiemotivation.

Svensk Standard, SS25268:2007

Fyra ljudklasser:

A = mycket bra ljudmiljö

B = bra ljudmiljö (rek. för elever med hörselnedsättning)

C = Boverkets minimikrav

D = låg ljudstandard

Idag gäller Boverkets minimikrav ljudklass C i lokaler i skolor, förskolor och fritidshem, vilket innebär cirka 56 decibel A. Det är ungefär som att vara mitt i ett kontorslandskap och höra alla samtal. För elever med hörselnedsättning är rekommendationen ljudklass B.

Under 2013 mätte Specialpedagogiska skolmyndigheten upp ljudnivåer i 85 stycken klassrum. Resultat var nedslående; i 78 procent av klassrummen låg ljudnivån på ljudklass D eller sämre. Som jämförelse innebär 70-80 decibel A att befinna sig ljudmässigt vid en trafikerad gata.

Alla elever i svensk skola lär påverkas av den ljudmiljö de befinner sig i. Men det finns elever som på grund av olika funktionsnedsättningar drabbas extra hårt, där en fungerande ljudmiljö är helt avgörande för hur de lyckas i skolan.

Det gäller självklart elever med olika grader av hörselnedsättning, cirka 5000 unga i åldern 7-16 år och elever med olika grader av språkstörning som uppskattningsvis är lika många (enligt utredningen om flexibel specialskola från 2011). Men det gäller även elever med perceptuella svårigheter som vid till exempel autism. Enligt Autism- och Aspergerförbundets skolenkät 2018 var den vanligaste orsaken till frånvaro bland elever med autism just bristande anpassning av skolmiljön.[1]

Specialpedagogiska skolmyndighetens undersökning visar att majoriteten av alla elever förväntas studera och prestera i en undermålig ljudmiljö. När det gäller elever med funktionsnedsättning bryter skolor, som inte följer Boverkets regler mot skollagen.

Barn och ungdomar har sällan själva kunskapen om hur höga ljudnivåer kan påverka dem. Det gör att deras beteende och bristande skyddsinstinkter blir en risk i sig. När det gäller skolan väljer dessutom inte eleverna själva sin miljö och därför kan de vistas i miljöer som är skadliga. De vet inte om att de exponeras för höga ljudnivåer.

Med en förbättrad ljudmiljö skulle fler elever ges förutsättningar att nå de kunskapskrav som ska uppnås. Genom att systematiskt gå igenom skolans ljudmiljö och därefter kontinuerligt följa upp den, kommer skolan att kunna skapa en god studiemiljö där den på sikt behöver sättas in färre stödåtgärder och göra färre dyra särlösningar. Detta skulle i sin tur frigöra resurser för de elever som har behov av mer omfattande stödbehov. Alla elever skulle ges möjlighet att lyckas bättre och skolan skulle kunna fördela sina resurser på ett bättre sätt.

Jan Höglund, ordförande  Riksförbundet DHB, förbundet för döva, barn med hörselskada och språkstörning

Ulla Adolfsson, ordförande Autism- och Aspergerförbundet

Anna Gabrielsson, generalsekreterare Riksförbundet DHB

Agneta Söder, ombudsman, Autism- och Aspergerförbundet

 

Artikeln publicerades i Uppsala Nya tidning den 11 juni 2018.       

[1] http://www.autism.se/skolenkat_2018

Annonser

Att få aspergerdiagnos i vuxen ålder

Att få diagnos i vuxen ålder är bättre sent än aldrig. Men det är självklart bäst att få diagnos så tidigt som möjligt i livet. Då har man större möjlighet att få hjälp och förståelse under de mest formbara åren. När man är vuxen har man ansvar att själv söka hjälp, vilket kan vara svårt att göra på egen hand när man har högfungerande autism. Jag har erfarenhet av att hamna mellan stolarna och att myndigheter nekat mig stöd. När jag mådde psykiskt dåligt sökte jag hjälp hos vuxenpsykiatrin, jag fick ytterligare antidepressiva tabletter men inget samtalsstöd. De sa åt mig att vända mig till vuxenhabiliteringen, vilka i sin tur sa åt mig att vända mig till vuxenpsykiatrin.

Jag blev även nekad av Arbetsförmedlingen att byta arbetsplats som jag hade en lönebidragsanställning på. Jag vantrivdes på denna arbetsplats, och det slutade med att jag sa upp mig. Jag fick inte heller så mycket hjälp att förstå hur diagnosen påverkar mig själv.

Det var först när jag började på Aspergerlinjen på Ågesta folkhögskola som jag började få verklig förståelse hur diagnosen påverkar mig. Det som har hjälpt mig väldigt mycket är att på Ågesta folkhögskola så försöker de inte ”normalisera” oss med asperger syndrom. Utan man får hjälp att se vilka styrkor diagnosen kan innebära samt strategier för att hantera svårigheterna. Det är en stor fördel att flera i personalen själva har diagnoser, vilket gör att de har väldigt stor förståelse för hur man fungerar.  Miljön och undervisningen är även anpassad för oss med asperger. Man går in mycket i detalj på hur diagnosen påverkar ens dagliga livsföring, och vi har mycket diskussioner om hur den påverkar våra liv. Där ser vi tydligt att vi har olika individuella svårigheter och styrkor, fast vi har samma diagnos. Så det är väldigt givande att träffa andra med diagnosen. Jag har blivit mycket mer bekväm med att prata öppet om min diagnos sen jag började på Ågesta. Samt att jag skäms mindre för hur jag är och fungerar. Jag har även betydligt bättre koll på hur diagnosen påverkar mig.

 

Johannes Bosell

Läser på Aspergerlinjen med inriktning information på Ågesta folkhögskola. Han har praktiserat i två veckor på Autism- och Aspergerförbundets kansli i Stockholm.

Återupprätta LSS

Runtom i Sverige hölls idag manifestationer för att uppmärksamma Internationella Funktionshinderdagen och då särskilt frågan om LSS. Jag fick möjlighet att delta i Göteborg och hålla ett kort tal.

 

 

 

 

 

 

 

Ni kan läsa talet här:

Dagens tema är inget särintresse. Det handlar om mänskliga rättigheter, en dag för alla. Någon gång i våra liv kommer vi alla att vara i behov av extra stöd från samhället. I ett tryggt och jämlikt land ska alla ha möjlighet att vara delaktiga, kunna utveckla och använda sina unika förmågor, ha god hälsa och ett meningsfullt liv. Dock visar det sig i verkligheten att alla människor inte innefattas i begreppet alla.

Assistanshaveriet är en skam för Sverige. Exemplen som har lyfts i media visar detta med all tydlighet. Flera exempel handlar om personer med autism. Det stöd som en person med autism behöver går inte att räkna i minuter som Försäkringskassan gör. 30-årige Per i Ljungby är på ett litet barns utvecklingsnivå, har inget talat språk och behöver ständig tillsyn och hjälp med i princip allt. De fick beviljat 3 timmar och 38 minuter i veckan för personlig hygien. Kommunikation, all lotsning i vardagen, att lugna, anpassa, förklara, påminna, förbereda, förhindra skada o.s.v. räknas inte.  Per är väldigt känslig för att ha främmande människor runt sig och behöver det lugn som hans egen lägenhet ger. Detta raseras nu.

Anders, som har autism och svår utvecklingsstörning, tvingas flytta efter 20 år i ett gruppboende som fungerar mycket bra tack vare långt kontinuerligt arbete och kompetent personal. Anders befinner sig på en 2-3-årings nivå och skulle fara väldigt illa av en flytt. Att välja var man vill bo är en mänsklig rättighet, men tydligen inte för alla.

Att få möjlighet att uttrycka sin vilja eller sina behov, att få gå ut med en vän på en promenad, åka iväg en helg med övernattning nån gång per år är något de flesta av oss tycker är rimliga saker att kunna göra. Kanske man skulle vilja åka på konsert i en annan kommun eller utöva sitt intresse utan att behöva göra det med sina grannar eller överhuvudtaget i grupp. Kommuner runtom i vårt land begränsar människors vardag på ett sätt som inte alls har stöd i LSS-lagen. Att bli isolerad och passiv genererar dessutom ohälsa. Vår medlemsenkät om LSS visar att många också har en väldigt svår ekonomisk situation och är beroende av att anhöriga skjuter till pengar varje månad.

Det är beklämmande att se hur staten och kommunerna tävlar om att slippa ta ansvar för LSS istället för att skapa ett hållbart samhälle där man med ett bredare och längre perspektiv skulle se det som lönsamma investeringar. Att personer med funktionsnedsättningar exkluderas i samhället, att anhöriga blir sjukskrivna och att syskon kommer i kläm är kostsamt och inhumant. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.

Lösningen är enkel. Återupprätta LSS.

Göteborg, 3 december
Anne Lönnermark, ordförande i Autism- och Aspergerförbundet

Skippa wunderbaumen i skolskjutsen

Elever med autism har många gånger behov av en fungerande skolskjuts. Skälen är flera. En elev kan ha svårt att ta sig till skolan på annat sätt än med skolskjuts beroende på de svårigheter eleven har till exempel med socialt samspel eller ha perceptuell känslighet.

I botten ligger också att många elever med autism inte fritt kan välja skola. När en elev behöver extra anpassningar eller särskilt stöd och skolan saknar kompetens om hur man tillgodoser sådant stöd för en elev med autism, då händer det att skolan väljer bort eleven. Det finns en rad svepskäl som brukar anföras. Det kan heta att det inte finns resurser eller vi kan inte organisera verksamheten utifrån de behov ditt barn har. Ibland sägs det rent ut till föräldrarna att ditt barn kostar för mycket. Många gånger hänvisas eleven till den enda skolan i kommunen eller till en skola i en angränsande kommun som man säger ”passar” bättre för eleven.

Alltså är det vanligt att elevens skola ligger en bra bit från hemmet och då blir förstås frågan om skolskjuts aktuell. Ibland ligger elevens skola utanför kommungränsen och då gäller det att man har tur och bor i rätt kommun. Skollagen säger att kommunen måste medge skolskjuts till skolor inom kommungränsen men inte utanför. En del kommuner beviljar detta ändå, andra inte. Det blir ju inte alls likvärdiga förhållanden.

Andra osäkerhetsfaktorer när det gäller skolskjuts är kvalitet och kompetens. Här är kontinuitet viktigt, till exempel att man har en och samma förare och att skolskjutsen kommer i tid. Och att föraren lämnar barnet vid rätt adress. Jo, det finns fall där man lämnat barn ensamma vid fel adress och sedan bara dragit därifrån. Föraren måste känna till elevens specifika svårigheter och ha någon slags grundläggande kunskap om funktionsnedsättningens konsekvenser. Det går inte heller att underskatta den perceptuella känsligheten: man kan inte spela hög musik på radion eller ha en wunderbaum hängande i vindrutan. Barnet ska inte behöva utstå en veritabel torktumlarupplevelse på väg till skolan.

Bemötandefrågorna är alltså helt avgörande när man har ett barn med autism i bilen. I förlängningen handlar det också om säkerhetsfrågor, och kan vara ett bra argument när man talar med dem som inte förstår reaktioner som utbrott hos ett barn med autism som bemöts på ett felaktigt sätt.

Varje gång som skolskjuts lyfts i olika utredningar är vi på Autism- och Aspergerförbundet därför noga med att beskriva varför det är så viktigt att skolskjutsen fungerar och att skolskjutsentreprenören måste kunna leverera kvalitet och kompetens.

Nu har regeringen kommit med en proposition med förslag om skolstart vid sex års ålder vilket innebär att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Idag garanteras skolskjuts endast i grundskolan, inte i förskoleklassen. Utredningen som ligger till grund för det här förslaget har inte föreslagit någon ändring i skollagen vilket skulle innebära att ett barn i behov av skolskjuts i en obligatorisk förskoleklass inte har rätt till det. Detta har vi förstås starkt motsatt oss i vårt remissvar. Glädjande nog har man tagit till sig av våra synpunkter och föreslår i propositionen att barn i den obligatoriska förskoleklassen ska ha rätt till skolskjuts om behovet finns.

Ytterligare en utredning uppmärksammar skolskjuts nu i höst. Det handlar om utredningen som ser närmare på fjärrundervisning, upphandling och distansundervisning (SOU 2017:44), där man i fråga om ställningstagande om upphandling anser, att utbildning inom skolväsendet ska beaktas som icke-ekonomisk tjänst av allmänt intresse. Det innebär i korthet att upphandlingsreglerna blir förenklade. Här resonerar dock utredaren att det kan finnas områden, bland annat skolskjuts, där de hårdare och direktivstyrda kraven för upphandling ska gälla. Vi har självklart menat att just upphandling av skolskjuts är ett område där de hårdare upphandlingsreglerna ska gälla.

Många kommuner slarvar med upphandlingen med följd att skolskjutsverksamheten blir undermålig. Det här innebär stora negativa konsekvenser för barn med autism och deras familjer. Barnet kommer sent till skolan och missar undervisningen. Det medför oro och blir en dålig start på skoldagen. Föräldrarna kommer sent till sina arbeten. Det skapar stress att varje dag inte veta om skolskjutsen kommer eller inte, när den i så fall kommer och om det är samma förare som igår.

Agneta Söder

är ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga.

Läs mer

Välkomna Åland!

På Autism- och Aspergerförbundets riksmöte nu i april bestämdes det att Åland blir ett av förbundets distrikt. Det är första gången på 25 år som förbundet får ett nytt distrikt. Vårt senaste nya distrikt var Norrbotten, som utgör 25 % av Sveriges yta och där 2,5 % av landets befolkning bor. Men… det var ju Åland jag skulle skriva om. Åland blir nu vårt 25:e distrikt. För min del hoppas jag att det betyder att vi äntligen kan börja ha konferenser på finlandsfärjor – det har jag föreslagit i femton år utan resultat!

Ålands autismspektrumförening har funnits i 2 år och har cirka 100 medlemmar. De är med andra ord lika stora som vårt distrikt på Gotland. Dit ska jag åka i sommar och … Oj, ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen.

Syftet med representantskapsmötet som är samma helg som årsmötet är bland annat att distriktsföreningarna ska få utbyta erfarenheter och dela med sig av goda idéer. Så här berättade en representant från Västerbotten: ”Förr hade vi en årlig medlemsmiddag men nu har vi börjat med ett autismdags-event 2 april istället. Det kom så många att vi måste vi hitta en ny lokal till nästa år!”

Andra distriktsföreningar har motsatt problem. ”Hur gör vi oss attraktiva? Ingen vill ju komma till ett tråkigt årsmöte…”, konstaterar en mötesdeltagare. ”Uppmana medlemmarna att komma med förslag på vad de vill göra”, föreslog en annan. ”Till vårt förra årsmöte kom det bara 5 personer…”, beklagade sig en representant från västra Sverige. När han fick en fråga om hur de tog hand om de fem som kom svarade han: ”Jag vet inte, jag var inte där!” 🙂

Det var många konstruktiva tips som presenterades under helgen. Till exempel tips på medlemsaktiviteter som båtresa med lunch, folkrace för att locka unga killar, älgsafari och cirkus… med Bo Hejlskov. Har han bytt bransch?

Med tekniken gick det upp och ner under helgens möte. ”Jag är ingenjör men det hjälper ju inte alltid…”, konstaterade den omvalda förbundsordförande Anne Lönnermark när tekniken krånglade. Ja, hur ska det nu gå när vår eminente datakunnige Take Aanstoot lämnar styrelsen efter så många år? Han och jag var för övrigt de två första med autism som valdes in i riksstyrelsen. Det var år 2001. Tack för din tid i styrelsen Take!

Hanna Danmo
frispråkig skribent på förbundets tidning Ögonblick

Funktionsmatematik + energiekonomi = sammanhållen skoldag

En sammanhållen skoldag är en ekvation som innehåller två räknesätt. Det första räknesättet är Funktionsmatematik. Där räknar ut man balansen mellan funktionsminus och anpassningsplus. Det andra räknesättet är Energiekonomi. Där räknar man ut balansen mellan ansträngning och återhämtning.

För elever med autism ställer lärandemiljöer och lärandesituationer under skoldagen många krav som överstiger deras funktionsförmågor. Här uppstår funktionsminus. Dessa behöver vägas upp med anpassningsplus. Vilka funktionsminus en elev har och vilka anpassningsplus denne behöver är förstås olika för olika elever. För att kunna sätta in extra anpassningar som fungerar måste detta kunna räknas ut. För att göra det krävs att man gör en kartläggning.

Ett enkelt räkneexempel i Funktionsmatematik:

Funktionsminus Anpassningsplus
Sålla bland många sinnesintryck Minimera intryck
Hålla kvar muntlig information i minnet Skriftliga instruktioner
Kunna planera och organisera skoluppgifter Planeringsstöd
Kunna skapa en sammanhangsförståelse Vara sammanhangsförklarare

Ett enkelt räkneexempel i Energiekonomi:

Energiminus   Energiplus
Hålla kvar uppmärksamheten länge   Återhämtningsaktivitet som ger ny energi
Äta när matsalen är proppfull   Äta i en anpassad miljö
Komma ihåg vad som ska med till skolan   Påminnelsestöd, finns t ex i appen               ResLedaren
Grupparbete med fem slumpmässigt utvalda elever   Eget arbete med fördjupningsuppgift på       datorn

 

Elever som brister i funktionsförmågor får lägga enorm ansträngning på att försöka hänga med i undervisningen och att även på att hantera allt som sker i anslutning till skoldagen. Det kostar för mycket av den energi de behöver för att klara sin skoldag. Det kostar också för mycket av den energi som krävs för att kunna utvecklas optimalt och ha ork, vilja och förmåga att skapa kompisrelationer. Detta leder i sin tur till att de ofta ligger på minus tidigt under skoldagen. Ibland till och med redan i hemmet på morgonen, oanpassade morgonrutiner inför skoldagen kan också kosta en alltför stor del av energibufferten.

En sammanhållen skoldag måste ha en balans där funktionsminus kompenseras med anpassningsplus och där ansträngning i form av energiminus balanseras med återhämtning i form av energiplus. Vad tar och ger energi under en sammanhållen skoldag?

Ekvationen sammanhållen skoldag kräver en uträkning i form av en kartläggning både för att urskilja vilka platser, lektioner, arbetssätt och uppgifter som är fungerande och kan ge energi och återhämtning och vad som tar energi och kräver mycket av eleven så att ekvationen går ihop. Vilka strategier som kan användas för återhämtning är viktigt att få fram. Krav som överstiger förmågan leder till stress. Att aktivt använda energiekonomi förebygger stress.

Utan funktionsmatematik och energiekonomi ser vi att alltför många elever inte klarar av skolan och inte når målen. Vissa förmår inte att gå till skolan alls efter en period med många minus. Vissa elever orkar med en kraftansträngning av att hålla samman hela skoldagen, men bryter ihop helt utmattade när de kommer hem.

Först när lärare och övrig skolpersonal behärskar både funktionsmatematik och energiekonomi går det att skapa en tillgänglig utbildning för alla. För en sammanhållen skoldag gäller detta inte enbart i klassrummet, utan även när eleven har rast, äter i matsalen, utför morgonrutiner i hemmet, tar sig till och från skolan och i fritidsverksamhet.

Alla inom skolan måste kunna göra denna ekvation i samverkan med eleven och dennes föräldrar. Det krävs en gemensam förståelse kring vad som är plus och minus för eleven.

 

God Jul och ett Gott Nytt År önskar

Anna Sjölund

Författare, föreläsare och handledare

Nicklas Mårtensson

Förbundssekreterare

Autism- och Aspergerförbundet

 

I länkarna nedan finns uträkningsstöd för en sammanhållen skoldag i form av kartläggningsmaterial. Det innehåller också ett kartläggningsstöd för att eleven själv ska kunna uttrycka sig. Glöm aldrig bort att lyssna på eleven själv! Nu står julen för dörren och då får man önska sig saker. Vår önskan är att alla elever ska få en sammanhållen skoldag.

Exempel på kartläggning ur boken Skolkompassen.
http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Skolkompassen-till-nätet.pdf

Och ur boken Vardagskompassen:
http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Vardagskompassen-på-nätet.pdf

Gratisappen ResLedaren kan laddas ned direkt på www.resledaren.se

Inkludering som mål eller medel?

Inkludering i skolan är en mycket viktig fråga för mig och Autism- och Aspergerförbundet. Därför är det en förmån att få vara en av deltagarna i Lärlabbets temaprogram om just inkludering. Intressanta diskussioner utlovas i programmet som sänds i Kunskapskanalen nu på söndag 11/10 kl 16.30.

Ett inslag i programmet kommer att handla om att Rannebergsskolan i Göteborg som har inrättat en ny tjänst, en så kallad inkluderingspedagog. Det finns ett nyligen avslutat forskningsprojekt som har fokuserat på inkludering och där just en inklusionskoordinator har varit en del i arbetet för en mer inkluderande skola. I forskningsprojektets som heter Inkluderande lärmiljöer har elva forskare följt skolor i tolv kommuner. Projektet vid Malmö högskola har pågått i tre år.

I forskningsprojektet anges med rätta att en angelägen grundförutsättning för en gynnsam lärmiljö är att förvaltningschefer, skolledare och lärare och annan skolpersonal har en gemensam vision av vad målet med lärmiljön är. I slutrapporten lyfts många enkla tips som att en ändrad möblering i skolan lätt kan skapa lugna små studieplatser. Andra framgångsfaktorer är en mer strukturerad undervisning, utökat samarbete mellan lärarna genom kollegialt lärande och en ökad variation under lektionerna.

Insatserna har i skolorna varit inriktade på att skapa goda lärmiljöer för alla barn, oavsett förutsättningar, erfarenheter, intressen och behov. En annan viktig del har varit att ändra syn från att eleven ibland har ansetts vara problembärare till att se de svårigheter som uppstår som en relation mellan elevens förutsättningar och det pedagogiska sammanhang eleven möter.

Då honnörsorden är att skapa ”goda lärmiljöer för alla barn” så blev jag minst sagt förvånad när jag redan i studiens syfte läser att ett centralt mål redan från början var att minska antal elever i särskilda undervisningsgrupper. I en så stor och viktig studie bör väl ett stort arbete läggas på att se vad som är ”goda lärmiljöer för alla barn” innan man beslutar sig för hur man ska göra för att nå målet. Inkluderingsarbetet är ett så mångfacetterat och angeläget arbete. Om vi plockar ut just särskilda undervisningsgrupper och även resursskolor så är de, när dessa är anpassade efter elevernas behov och fungerar bra, något som Autism- och Aspergerförbundets medlemmar skattar mycket högt. I vår senaste medlemsenkät ställde vi frågan till föräldrar till barn med autism i skolålder:

”Anser du att den nuvarande skollösningen för ert barn är den bästa möjliga lösningen för ert barn? ”.

86 % av var nöjda med placeringen i en resursskola och 84 % i en särskild undervisningsgrupp. Det kan jämföras med att motsvarande nöjdhet var 35 % i en vanlig skolklass och 55 % i en vanlig skolklass med stöd av en elevassistent. Många elever vittnar om att det var först i det mindre sammanhanget som de var trygga, kunde fokusera på skoluppgifter och hade möjlighet att utveckla kompisrelationer.

Därför värjer jag mig kraftigt emot att ha som centralt mål att lägga ned särskilda undervisningsgrupper då det övergripande målet är och måste vara att skapa goda lärmiljöer för alla barn. Mer om varför de särskilda undervisningsgrupperna och resursskolorna, under kortare eller längre perioder, är ovärderliga alternativ för vissa elever i arbetet med att skapa inkluderande skola med utgångspunkt i elevernas behov kan ni läsa här

Nicklas Mårtensson
Legitimerad grundskollärare och gymnasielärare i samhällskunskap och historia.
Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och arbetar för En skola för alla, inte en skola för alla.

Leva Som Svensson eller Leva Som Snopen?

Almedalsseminarium om LSS arrangerat av Autism- och Aspergerförbund och FUB

Moderator: Elisabeth Sandlund
I panelen: Guy Lööv, politiskt sakkunnig hos Åsa Regnér. Karin Thomasson, fjärde vice ordförande SKL. Maria Fälth, kommunalpolitiker i Upplands Väsby för KD. Eva Nordin-Olson, fd ordförande i Autism- och Aspergerförbundet. Thomas Jansson, ordförande FUB.

Eva Nordin Olsson inledde årets LSS-seminarium med en kort historisk bakgrund. Därefter tog Elisabeth Sandlund vid och påminde oss om vad LSS syftar till: rätten till full delaktighet i samhället, att kunna leva ett liv som andra och att ha ett gott liv. Så ser det inte ut idag. Idag står vi inför ett demokratiskt problem då lagen blivit kraftlös och urvattnad, fortsatte hon.

Panelen var överens om att tillämpningen av LSS är det stora problemet. Bland annat lyfte Thomas Jansson att de prejudicerande domarna måste bort, och att det skapar problem med olika regler för privata och kommunala aktörer. Han undrade också varför diskussionen om kostnaderna för LSS får så stort utrymme.

– LSS generar också arbetstillfällen, den ger intäkter. 80.000 personer arbetar som personliga assistenter. I förhållande till vad är en insats dyr? Skulle det bli billigare med institutioner?

Eva Nordin-Olson å sin sida vill se ett förtydligande i lagen då det finns tendenser till bland annat smyginstitutionalisering. Men det hon särskilt lyfte är behovet av ett kompetenslyft för dem som arbetar inom LSS-verksamheter men även hos handläggare än kunskapen för låg och fick medhåll från övriga i panelen. Maria Fälth tog upp svårigheten att rekrytera rätt personer och tyckte att det vore en god idé att försöka påverka socionomutbildningarna. Guy Lööv passade först och ville inte lova någon kompetenssatsning men sa ändå att han skulle ta med sig detta till Åsa Regnér.

– Det finns goda skäl för ett kompetenslyft och det behöver inte heller bli så kostsamt.

Autism- och Aspergerförbundet har tidigare i år tillsammans med FUB skrivit till Åsa Regnér om krav på just ett LSS-lyft. (Det är inte första gången vi skriver.) Vi fick då till svar att man inte hade några sådana planer. Vi får hoppas att Guy Lööv tog intryck av panelens rörande enighet om att det finns ett stort behov av en kompetenssatsning.

SKL:s representant Karin Thomasson var lösningsfokuserad och menade att samordning och samverkan är en viktig framgångsfaktor. Hon redogjorde för sitt utvecklingsarbete där man vill skapa dialog mellan olika aktörer på kommunal nivå och betonade vikten av brukarmedverkan och att lyfta fram de goda exemplen som ändå finns. Även Maria Fälth menade att många gör ett bra arbete redan nu. Särskilt en del små kommuner med små resurser vilka faktiskt imponerar men ser också ur sitt perspektiv att samverkan med anhöriga och brukarorganisationer behöver förbättras.

Alla var förstås nyfikna på att höra mer om den kommande utredningen om LSS som ju Åsa Regnér tidigare berättat att man har för avsikt att genomföra. Guy Lööv sa att utredningen ska komma igång under 2016 och vara klar innan mandatperioden är över. Partipolitisk konsensus finns ju, men att det är viktigt att hitta hållbara lösningar för framtiden. I direktiven kan vi förvänta oss att frågan om att lagen behöver reformeras kommer med. Behovet av en ny boendeinsats har ju flera aktörer konstaterat. Personkretsen kan också komma att ses över. Han betonade att de som har allra störst behov ska tillförsäkras stöd. Föräldraansvaret kan bli en annan beståndsdel i direktivet:

– Barn har behov av sina föräldrar men barn har också ett behov att vara fria från sin föräldrar. Vi ser att kvinnorna bär det största ansvaret, det bör finnas en jämställdhetsaspekt med i direktivet, ansåg Guy Lööv.

Agneta Söder
Ombudsman
Autism- och Aspergerförbundet
IMG_3484