Skippa wunderbaumen i skolskjutsen

Elever med autism har många gånger behov av en fungerande skolskjuts. Skälen är flera. En elev kan ha svårt att ta sig till skolan på annat sätt än med skolskjuts beroende på de svårigheter eleven har till exempel med socialt samspel eller ha perceptuell känslighet.

I botten ligger också att många elever med autism inte fritt kan välja skola. När en elev behöver extra anpassningar eller särskilt stöd och skolan saknar kompetens om hur man tillgodoser sådant stöd för en elev med autism, då händer det att skolan väljer bort eleven. Det finns en rad svepskäl som brukar anföras. Det kan heta att det inte finns resurser eller vi kan inte organisera verksamheten utifrån de behov ditt barn har. Ibland sägs det rent ut till föräldrarna att ditt barn kostar för mycket. Många gånger hänvisas eleven till den enda skolan i kommunen eller till en skola i en angränsande kommun som man säger ”passar” bättre för eleven.

Alltså är det vanligt att elevens skola ligger en bra bit från hemmet och då blir förstås frågan om skolskjuts aktuell. Ibland ligger elevens skola utanför kommungränsen och då gäller det att man har tur och bor i rätt kommun. Skollagen säger att kommunen måste medge skolskjuts till skolor inom kommungränsen men inte utanför. En del kommuner beviljar detta ändå, andra inte. Det blir ju inte alls likvärdiga förhållanden.

Andra osäkerhetsfaktorer när det gäller skolskjuts är kvalitet och kompetens. Här är kontinuitet viktigt, till exempel att man har en och samma förare och att skolskjutsen kommer i tid. Och att föraren lämnar barnet vid rätt adress. Jo, det finns fall där man lämnat barn ensamma vid fel adress och sedan bara dragit därifrån. Föraren måste känna till elevens specifika svårigheter och ha någon slags grundläggande kunskap om funktionsnedsättningens konsekvenser. Det går inte heller att underskatta den perceptuella känsligheten: man kan inte spela hög musik på radion eller ha en wunderbaum hängande i vindrutan. Barnet ska inte behöva utstå en veritabel torktumlarupplevelse på väg till skolan.

Bemötandefrågorna är alltså helt avgörande när man har ett barn med autism i bilen. I förlängningen handlar det också om säkerhetsfrågor, och kan vara ett bra argument när man talar med dem som inte förstår reaktioner som utbrott hos ett barn med autism som bemöts på ett felaktigt sätt.

Varje gång som skolskjuts lyfts i olika utredningar är vi på Autism- och Aspergerförbundet därför noga med att beskriva varför det är så viktigt att skolskjutsen fungerar och att skolskjutsentreprenören måste kunna leverera kvalitet och kompetens.

Nu har regeringen kommit med en proposition med förslag om skolstart vid sex års ålder vilket innebär att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Idag garanteras skolskjuts endast i grundskolan, inte i förskoleklassen. Utredningen som ligger till grund för det här förslaget har inte föreslagit någon ändring i skollagen vilket skulle innebära att ett barn i behov av skolskjuts i en obligatorisk förskoleklass inte har rätt till det. Detta har vi förstås starkt motsatt oss i vårt remissvar. Glädjande nog har man tagit till sig av våra synpunkter och föreslår i propositionen att barn i den obligatoriska förskoleklassen ska ha rätt till skolskjuts om behovet finns.

Ytterligare en utredning uppmärksammar skolskjuts nu i höst. Det handlar om utredningen som ser närmare på fjärrundervisning, upphandling och distansundervisning (SOU 2017:44), där man i fråga om ställningstagande om upphandling anser, att utbildning inom skolväsendet ska beaktas som icke-ekonomisk tjänst av allmänt intresse. Det innebär i korthet att upphandlingsreglerna blir förenklade. Här resonerar dock utredaren att det kan finnas områden, bland annat skolskjuts, där de hårdare och direktivstyrda kraven för upphandling ska gälla. Vi har självklart menat att just upphandling av skolskjuts är ett område där de hårdare upphandlingsreglerna ska gälla.

Många kommuner slarvar med upphandlingen med följd att skolskjutsverksamheten blir undermålig. Det här innebär stora negativa konsekvenser för barn med autism och deras familjer. Barnet kommer sent till skolan och missar undervisningen. Det medför oro och blir en dålig start på skoldagen. Föräldrarna kommer sent till sina arbeten. Det skapar stress att varje dag inte veta om skolskjutsen kommer eller inte, när den i så fall kommer och om det är samma förare som igår.

Agneta Söder

är ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga.

Läs mer

Annonser

Välkomna Åland!

På Autism- och Aspergerförbundets riksmöte nu i april bestämdes det att Åland blir ett av förbundets distrikt. Det är första gången på 25 år som förbundet får ett nytt distrikt. Vårt senaste nya distrikt var Norrbotten, som utgör 25 % av Sveriges yta och där 2,5 % av landets befolkning bor. Men… det var ju Åland jag skulle skriva om. Åland blir nu vårt 25:e distrikt. För min del hoppas jag att det betyder att vi äntligen kan börja ha konferenser på finlandsfärjor – det har jag föreslagit i femton år utan resultat!

Ålands autismspektrumförening har funnits i 2 år och har cirka 100 medlemmar. De är med andra ord lika stora som vårt distrikt på Gotland. Dit ska jag åka i sommar och … Oj, ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen.

Syftet med representantskapsmötet som är samma helg som årsmötet är bland annat att distriktsföreningarna ska få utbyta erfarenheter och dela med sig av goda idéer. Så här berättade en representant från Västerbotten: ”Förr hade vi en årlig medlemsmiddag men nu har vi börjat med ett autismdags-event 2 april istället. Det kom så många att vi måste vi hitta en ny lokal till nästa år!”

Andra distriktsföreningar har motsatt problem. ”Hur gör vi oss attraktiva? Ingen vill ju komma till ett tråkigt årsmöte…”, konstaterar en mötesdeltagare. ”Uppmana medlemmarna att komma med förslag på vad de vill göra”, föreslog en annan. ”Till vårt förra årsmöte kom det bara 5 personer…”, beklagade sig en representant från västra Sverige. När han fick en fråga om hur de tog hand om de fem som kom svarade han: ”Jag vet inte, jag var inte där!” 🙂

Det var många konstruktiva tips som presenterades under helgen. Till exempel tips på medlemsaktiviteter som båtresa med lunch, folkrace för att locka unga killar, älgsafari och cirkus… med Bo Hejlskov. Har han bytt bransch?

Med tekniken gick det upp och ner under helgens möte. ”Jag är ingenjör men det hjälper ju inte alltid…”, konstaterade den omvalda förbundsordförande Anne Lönnermark när tekniken krånglade. Ja, hur ska det nu gå när vår eminente datakunnige Take Aanstoot lämnar styrelsen efter så många år? Han och jag var för övrigt de två första med autism som valdes in i riksstyrelsen. Det var år 2001. Tack för din tid i styrelsen Take!

Hanna Danmo
frispråkig skribent på förbundets tidning Ögonblick

Funktionsmatematik + energiekonomi = sammanhållen skoldag

En sammanhållen skoldag är en ekvation som innehåller två räknesätt. Det första räknesättet är Funktionsmatematik. Där räknar ut man balansen mellan funktionsminus och anpassningsplus. Det andra räknesättet är Energiekonomi. Där räknar man ut balansen mellan ansträngning och återhämtning.

För elever med autism ställer lärandemiljöer och lärandesituationer under skoldagen många krav som överstiger deras funktionsförmågor. Här uppstår funktionsminus. Dessa behöver vägas upp med anpassningsplus. Vilka funktionsminus en elev har och vilka anpassningsplus denne behöver är förstås olika för olika elever. För att kunna sätta in extra anpassningar som fungerar måste detta kunna räknas ut. För att göra det krävs att man gör en kartläggning.

Ett enkelt räkneexempel i Funktionsmatematik:

Funktionsminus Anpassningsplus
Sålla bland många sinnesintryck Minimera intryck
Hålla kvar muntlig information i minnet Skriftliga instruktioner
Kunna planera och organisera skoluppgifter Planeringsstöd
Kunna skapa en sammanhangsförståelse Vara sammanhangsförklarare

Ett enkelt räkneexempel i Energiekonomi:

Energiminus   Energiplus
Hålla kvar uppmärksamheten länge   Återhämtningsaktivitet som ger ny energi
Äta när matsalen är proppfull   Äta i en anpassad miljö
Komma ihåg vad som ska med till skolan   Påminnelsestöd, finns t ex i appen               ResLedaren
Grupparbete med fem slumpmässigt utvalda elever   Eget arbete med fördjupningsuppgift på       datorn

 

Elever som brister i funktionsförmågor får lägga enorm ansträngning på att försöka hänga med i undervisningen och att även på att hantera allt som sker i anslutning till skoldagen. Det kostar för mycket av den energi de behöver för att klara sin skoldag. Det kostar också för mycket av den energi som krävs för att kunna utvecklas optimalt och ha ork, vilja och förmåga att skapa kompisrelationer. Detta leder i sin tur till att de ofta ligger på minus tidigt under skoldagen. Ibland till och med redan i hemmet på morgonen, oanpassade morgonrutiner inför skoldagen kan också kosta en alltför stor del av energibufferten.

En sammanhållen skoldag måste ha en balans där funktionsminus kompenseras med anpassningsplus och där ansträngning i form av energiminus balanseras med återhämtning i form av energiplus. Vad tar och ger energi under en sammanhållen skoldag?

Ekvationen sammanhållen skoldag kräver en uträkning i form av en kartläggning både för att urskilja vilka platser, lektioner, arbetssätt och uppgifter som är fungerande och kan ge energi och återhämtning och vad som tar energi och kräver mycket av eleven så att ekvationen går ihop. Vilka strategier som kan användas för återhämtning är viktigt att få fram. Krav som överstiger förmågan leder till stress. Att aktivt använda energiekonomi förebygger stress.

Utan funktionsmatematik och energiekonomi ser vi att alltför många elever inte klarar av skolan och inte når målen. Vissa förmår inte att gå till skolan alls efter en period med många minus. Vissa elever orkar med en kraftansträngning av att hålla samman hela skoldagen, men bryter ihop helt utmattade när de kommer hem.

Först när lärare och övrig skolpersonal behärskar både funktionsmatematik och energiekonomi går det att skapa en tillgänglig utbildning för alla. För en sammanhållen skoldag gäller detta inte enbart i klassrummet, utan även när eleven har rast, äter i matsalen, utför morgonrutiner i hemmet, tar sig till och från skolan och i fritidsverksamhet.

Alla inom skolan måste kunna göra denna ekvation i samverkan med eleven och dennes föräldrar. Det krävs en gemensam förståelse kring vad som är plus och minus för eleven.

 

God Jul och ett Gott Nytt År önskar

Anna Sjölund

Författare, föreläsare och handledare

Nicklas Mårtensson

Förbundssekreterare

Autism- och Aspergerförbundet

 

I länkarna nedan finns uträkningsstöd för en sammanhållen skoldag i form av kartläggningsmaterial. Det innehåller också ett kartläggningsstöd för att eleven själv ska kunna uttrycka sig. Glöm aldrig bort att lyssna på eleven själv! Nu står julen för dörren och då får man önska sig saker. Vår önskan är att alla elever ska få en sammanhållen skoldag.

Exempel på kartläggning ur boken Skolkompassen.
http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Skolkompassen-till-nätet.pdf

Och ur boken Vardagskompassen:
http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Vardagskompassen-på-nätet.pdf

Gratisappen ResLedaren kan laddas ned direkt på www.resledaren.se

Inkludering som mål eller medel?

Inkludering i skolan är en mycket viktig fråga för mig och Autism- och Aspergerförbundet. Därför är det en förmån att få vara en av deltagarna i Lärlabbets temaprogram om just inkludering. Intressanta diskussioner utlovas i programmet som sänds i Kunskapskanalen nu på söndag 11/10 kl 16.30.

Ett inslag i programmet kommer att handla om att Rannebergsskolan i Göteborg som har inrättat en ny tjänst, en så kallad inkluderingspedagog. Det finns ett nyligen avslutat forskningsprojekt som har fokuserat på inkludering och där just en inklusionskoordinator har varit en del i arbetet för en mer inkluderande skola. I forskningsprojektets som heter Inkluderande lärmiljöer har elva forskare följt skolor i tolv kommuner. Projektet vid Malmö högskola har pågått i tre år.

I forskningsprojektet anges med rätta att en angelägen grundförutsättning för en gynnsam lärmiljö är att förvaltningschefer, skolledare och lärare och annan skolpersonal har en gemensam vision av vad målet med lärmiljön är. I slutrapporten lyfts många enkla tips som att en ändrad möblering i skolan lätt kan skapa lugna små studieplatser. Andra framgångsfaktorer är en mer strukturerad undervisning, utökat samarbete mellan lärarna genom kollegialt lärande och en ökad variation under lektionerna.

Insatserna har i skolorna varit inriktade på att skapa goda lärmiljöer för alla barn, oavsett förutsättningar, erfarenheter, intressen och behov. En annan viktig del har varit att ändra syn från att eleven ibland har ansetts vara problembärare till att se de svårigheter som uppstår som en relation mellan elevens förutsättningar och det pedagogiska sammanhang eleven möter.

Då honnörsorden är att skapa ”goda lärmiljöer för alla barn” så blev jag minst sagt förvånad när jag redan i studiens syfte läser att ett centralt mål redan från början var att minska antal elever i särskilda undervisningsgrupper. I en så stor och viktig studie bör väl ett stort arbete läggas på att se vad som är ”goda lärmiljöer för alla barn” innan man beslutar sig för hur man ska göra för att nå målet. Inkluderingsarbetet är ett så mångfacetterat och angeläget arbete. Om vi plockar ut just särskilda undervisningsgrupper och även resursskolor så är de, när dessa är anpassade efter elevernas behov och fungerar bra, något som Autism- och Aspergerförbundets medlemmar skattar mycket högt. I vår senaste medlemsenkät ställde vi frågan till föräldrar till barn med autism i skolålder:

”Anser du att den nuvarande skollösningen för ert barn är den bästa möjliga lösningen för ert barn? ”.

86 % av var nöjda med placeringen i en resursskola och 84 % i en särskild undervisningsgrupp. Det kan jämföras med att motsvarande nöjdhet var 35 % i en vanlig skolklass och 55 % i en vanlig skolklass med stöd av en elevassistent. Många elever vittnar om att det var först i det mindre sammanhanget som de var trygga, kunde fokusera på skoluppgifter och hade möjlighet att utveckla kompisrelationer.

Därför värjer jag mig kraftigt emot att ha som centralt mål att lägga ned särskilda undervisningsgrupper då det övergripande målet är och måste vara att skapa goda lärmiljöer för alla barn. Mer om varför de särskilda undervisningsgrupperna och resursskolorna, under kortare eller längre perioder, är ovärderliga alternativ för vissa elever i arbetet med att skapa inkluderande skola med utgångspunkt i elevernas behov kan ni läsa här

Nicklas Mårtensson
Legitimerad grundskollärare och gymnasielärare i samhällskunskap och historia.
Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och arbetar för En skola för alla, inte en skola för alla.

Leva Som Svensson eller Leva Som Snopen?

Almedalsseminarium om LSS arrangerat av Autism- och Aspergerförbund och FUB

Moderator: Elisabeth Sandlund
I panelen: Guy Lööv, politiskt sakkunnig hos Åsa Regnér. Karin Thomasson, fjärde vice ordförande SKL. Maria Fälth, kommunalpolitiker i Upplands Väsby för KD. Eva Nordin-Olson, fd ordförande i Autism- och Aspergerförbundet. Thomas Jansson, ordförande FUB.

Eva Nordin Olsson inledde årets LSS-seminarium med en kort historisk bakgrund. Därefter tog Elisabeth Sandlund vid och påminde oss om vad LSS syftar till: rätten till full delaktighet i samhället, att kunna leva ett liv som andra och att ha ett gott liv. Så ser det inte ut idag. Idag står vi inför ett demokratiskt problem då lagen blivit kraftlös och urvattnad, fortsatte hon.

Panelen var överens om att tillämpningen av LSS är det stora problemet. Bland annat lyfte Thomas Jansson att de prejudicerande domarna måste bort, och att det skapar problem med olika regler för privata och kommunala aktörer. Han undrade också varför diskussionen om kostnaderna för LSS får så stort utrymme.

– LSS generar också arbetstillfällen, den ger intäkter. 80.000 personer arbetar som personliga assistenter. I förhållande till vad är en insats dyr? Skulle det bli billigare med institutioner?

Eva Nordin-Olson å sin sida vill se ett förtydligande i lagen då det finns tendenser till bland annat smyginstitutionalisering. Men det hon särskilt lyfte är behovet av ett kompetenslyft för dem som arbetar inom LSS-verksamheter men även hos handläggare än kunskapen för låg och fick medhåll från övriga i panelen. Maria Fälth tog upp svårigheten att rekrytera rätt personer och tyckte att det vore en god idé att försöka påverka socionomutbildningarna. Guy Lööv passade först och ville inte lova någon kompetenssatsning men sa ändå att han skulle ta med sig detta till Åsa Regnér.

– Det finns goda skäl för ett kompetenslyft och det behöver inte heller bli så kostsamt.

Autism- och Aspergerförbundet har tidigare i år tillsammans med FUB skrivit till Åsa Regnér om krav på just ett LSS-lyft. (Det är inte första gången vi skriver.) Vi fick då till svar att man inte hade några sådana planer. Vi får hoppas att Guy Lööv tog intryck av panelens rörande enighet om att det finns ett stort behov av en kompetenssatsning.

SKL:s representant Karin Thomasson var lösningsfokuserad och menade att samordning och samverkan är en viktig framgångsfaktor. Hon redogjorde för sitt utvecklingsarbete där man vill skapa dialog mellan olika aktörer på kommunal nivå och betonade vikten av brukarmedverkan och att lyfta fram de goda exemplen som ändå finns. Även Maria Fälth menade att många gör ett bra arbete redan nu. Särskilt en del små kommuner med små resurser vilka faktiskt imponerar men ser också ur sitt perspektiv att samverkan med anhöriga och brukarorganisationer behöver förbättras.

Alla var förstås nyfikna på att höra mer om den kommande utredningen om LSS som ju Åsa Regnér tidigare berättat att man har för avsikt att genomföra. Guy Lööv sa att utredningen ska komma igång under 2016 och vara klar innan mandatperioden är över. Partipolitisk konsensus finns ju, men att det är viktigt att hitta hållbara lösningar för framtiden. I direktiven kan vi förvänta oss att frågan om att lagen behöver reformeras kommer med. Behovet av en ny boendeinsats har ju flera aktörer konstaterat. Personkretsen kan också komma att ses över. Han betonade att de som har allra störst behov ska tillförsäkras stöd. Föräldraansvaret kan bli en annan beståndsdel i direktivet:

– Barn har behov av sina föräldrar men barn har också ett behov att vara fria från sin föräldrar. Vi ser att kvinnorna bär det största ansvaret, det bör finnas en jämställdhetsaspekt med i direktivet, ansåg Guy Lööv.

Agneta Söder
Ombudsman
Autism- och Aspergerförbundet
IMG_3484

Lättare att få stöd i skolan

Jag har tidigare skrivit om vikten av att skolan anpassas efter eleven, inte tvärtom. Men hur skapar man förutsättningar för det? Svaret måste vara en stor palett av lösningar för att kunna tillmötesgå elevernas behov. Utöver den självklara basen där skolpersonalen ska ha autismspecifik kompetens ska paletten exempelvis vara fylld med olika typer av pedagogik, läromedel, hjälpmedel, personliga anpassningar, visuellt stöd, individuellt bemötande och elevassistent då det behövs. En annan aspekt är särskilda undervisningsgrupper och olika specialiserade skolor. Många av de skolor som är inriktade på elever med autism är fristående skolor. Om eleven har ett omfattande behov av särskild stöd får skolorna i vissa fall ett tilläggsbelopp av elevens hemkommun.

Idag är det praxis att tilläggsbelopp endast måste lämnas för elever som har ett omfattande behov av särskilt stöd som inte är sammankopplat med undervisningssituationen. (HFD 2012 ref 46). Många elever med autism blir därför utan tilläggsbelopp, då deras behov av särskilt stöd inte anses tillräckligt omfattande eller framförallt finns i undervisningssituationen.

En annan variant som hindrar fristående skolor att ge rätt stöd är att kommunerna ger skolorna tilläggsbeloppet, men att beloppet understiger kostnaderna för de insatser som skolan ger. Insatserna ges för att kunna stötta och erbjuda eleven en bra och anpassad skolgång. Det senare skedde i Pusselbitens skola. Utöver att ge en anpassad lärmiljö till en ny elev på skolan så anställdes en elevassistent som arbetade med eleven under hela skoldagen. Skolsituationen vändes till det bättre på den nya skolan där eleven blev trygg, ökade skolnärvaron och förbättrade sin måluppfyllelse. Trots det betalade hemkommunen endast för elevassistenten under 15 % av skoldagen och senare 30 % av skoldagen, resten bekostade skolan.

I början av juni gav en enig förvaltningsrätt skolan rätt att få ett tilläggsbelopp som motsvarar kostnaden för att ge eleven rätt stöd i skolan. Min förhoppning är att den här domen och andra liknande ska medverka till att ge elever med autism och andra funktionsnedsättningar en bättre skolsituation.

Något annat som har till syfte att förbättra skolsituationen för elever med autism är att Autism- och Aspergerförbundet i höst arrangerar tre konferenser som ger förståelse och verktyg för en fungerande skolgång. Denna gång arrangeras skolkonferenserna i Stockholm, Huskvarna och Luleå. Mer om konferenserna finns på länken

matte_2_webb

Nicklas Mårtensson
Förbundssekreterare
Autism- och Aspergerförbundet

”Gult är inte fint! Gult är dumt! Jag HATAR gult!”

gul hjälm

Kan man verkligen åka skridskor när hjälmen har fel färg? Är man på rätt dagis när hela morgonen har varit fel? Och var kom den andra pappan plötsligt ifrån, surpappan? På bloggen M som i underbar bloggar mamma Tina om Mathilda och om autism/ADD. I detta blogginlägg får vi följa Mathilda och hennes familj en morgon då motgångarna blev för många.

Hela gruppen står och väntar på att gå iväg till skridskobanan. Vintervädret är härligt, barnen längtar. Mathilda också. Men så blir något fel. Det är fel hjälm, Noahs hjälm som ligger i hyllan, inte Mathildas. Den har fel färg. Gul. (”Gult är inte fint! Gult är dumt! Jag HATAR gult!” brukar hon säga om gula saker här hemma). Och Mathilda bryter samman.

Skrik, gråt och panik. Det är inte min hjälm. Hjälmen är fel.

Utifrån ser det ut som ett vanligt trotsutbrott hos ett barn som försöker få sin vilja igenom genom att skrika. Men Mathilda funkar inte så. Hon gör aldrig saker för att ”få sin vilja igenom”, inte på det viset. Faktum är att jag ibland undrar om hon ser oss som annat än flugor i taket eller små legobitar på led. Varannan röd och varannan blå, inga gula förrän alla andra bitar är slut.

Till slut, efter en lång stunds övertalning, böner och hot, får hon följa med pappa i bilen hem igen. (”Blir det inte samma sak imorgon då?” undrar någon. Nej, knappast. Tiden hänger bara löst samman för Mathilda, och hon har med stor sannolikhet inte ens nu någon åsikt om hur det kom sig att hon fick åka hem igen, ingen som innefattar andra människor än henne själv. Det är som grisen Benny som fick en bror för att ”Han ville det. Och då fick han det.”)

För att förklara hela historien får vi gå tillbaka till morgonen. Vi vaknade tidigt, nästan en timme tidigare än vanligt. Mathilda gillade inte det. ”Ni ska gå och LÄGGA er!” ropade hon argt när hon hörde oss gå upp. Att vakna tidigt gör henne inget, det händer att hon tassar upp både en och två timmar före oss andra. Det är inte tiden på dygnet som gör det utan det är en definitionsfråga. Att vakna tidigare är fel. Dagisdagar börjar på samma sätt varje morgon. De börjar INTE plötsligt en timma tidigare. Inte när Mathilda vill sova. Vill hon vakna däremot, då kan hon skrika ut sitt raseri mot natten själv, som inte har behagat fatta att det ska bli ljust då. Mitt i natten. För att hon vill det.

Men hon härdar ut. Äter sin gröt (fast inte så mycket), slåss med sin lillebror, leker med sina saker. Lyssnar på Electric banana band. Vid påklädningen, en halvtimme tidigare än vanligt, blir det bom stopp igen. Jag lirkar med lite list och prinsessprat på henne kläderna till slut, för idag måste vi iväg tidigare, för idag ska Noah till doktorn när du ska till dagis. Vi tar oss ut i bilen. Seger. Oturligt nog låter jag Noah gå in först (det har jag lovat honom), ett strategiskt misstag som Mathilda efter visst knorrande tar sig över med hjältemod. Men hon börjar bli trött. Hela den här dagen är alldeles åt skogen tokig! Det är Mathilda som ska göra ALLT först. Allt från att ta mat till att få på sig pyjamasen, hela dagen är ett kapplopp för att komma före alla andra.

Nästa missräkning kommer efter bara några hundra meter. I stället för att fortsätta raka vägen till dagis kör vi in på sjukhusområdet. Conny släpper av mig och Noah vid porten och han och Mathilda åker vidare. Men de åker inte ut på stora vägen igen, den vanliga vägen som går till dagis. De tar en annan väg. En väg som så småningom, efter flera minuter i förfärlig ovisshet om vart de är på väg (trots att pappa pratar oavbrutet om att de åker till dagis på en annan gata) leder ut på rätt väg igen. En väg som ser ut som dagisvägen.

Och sen, när Mathilda äntligen står i hallen på dagis och äntligen ser slutet på denna förfärliga, ovanliga morgon, sedan är hennes hjälm försvunnen. I stället ligger Noahs hjälm där, i den fula färgen gult som Mathilda alltid undviker som pesten. Och den tar pappa och sätter på hennes huvud utan att bry sig om att hon protesterar, skriker och gråter.

Är man på väg till skridskobanan när hjälmen har fel färg? Är man på rätt dagis när hela morgonen har varit fel? Och var kom den andra pappan plötsligt ifrån, surpappan? Mathilda har ju två pappor som bekant, en sur och en glad.

”Barn kan ju bli arga över saker” säger en annan dagisförälder överslätande. Men Mathilda är inte arg. Mathilda är förtvivlad, för allt, precis allt, är fel och hon har passerat gränsen för vad hon kan hantera i form av missräkningar.

På väg tillbaka till sjukhuset snyftar hon till mig i telefonen: ”Fröknarna slog mig!” Efter att ha hört mitt frågande svar ändrar hon sig och säger hulkande ”De tog HÅRT i mig så att det gjorde ONT!”. Vad som hände? En fröken erbjöd sig att bära henne ifall hon inte orkade gå.

Ridå.

/Tina

Texten kommer i från Tinas blogg: M som i underbar

5 minuter på Sergels Torg

anne_sergel_1_webb      fridolin_sergel

Vi pratar i olika sammanhang om vuxna i termer av att gå in i väggen, stress, utmattningsdepression osv. och många som är här idag lever under en otrolig press. På en konferens om skolan i våras togs frågan upp om föräldrar som har svårt att sköta sina jobb och blir utbrända för att barnen inte får rätt stöd i skolan. En skolchef svarade då ”föräldrar kan ibland ha lite för höga förväntningar”. Men VÄNTA nu, tänkte jag. Tänker hon curling, tänker hon räkmacka? Är det för höga förväntningar att skollagen följs, att våra barn lär sig saker och utvecklas? Och framför allt att de mår bra!

Om våra barn mådde bra skulle vi väl inte vara här? Vi skulle hellre sköta våra jobb och vara med våra barn och ungdomar och bygga med lego, spela Mario Kart eller kanske diskutera politik eller musik.

Nej, vi curlar inte, vi röjer skog! Vi är skogshuggare som försöker få terrängen någorlunda framkomlig för barnen för att de ska orka överhuvudtaget. Kämpa får de göra ändå. Visst vore det trevligt om vi också kunde glida runt lite med en kvast istället för att streta med röjsågen, men vi pratar om barn som är utbrända redan i årskurs 2, men då pratar man om skolplikt vilket är absurt när ett barn är så fyllt av ångest. Vi måste ta barns ohälsa på lika stort allvar som vuxnas.

Vad är det som behövs då? Lagefterlevnad och resurser har nämnts här tidigare. Tidiga insatser är makalöst lönsamt, det vet väl de flesta kommuner egentligen men har kanske inte hittat rätt styrsystem för det, men jag vill också nämna att stödet är viktigt även för unga och vuxna och att många behöver få en andra chans på t ex komvux eller folkhögskolor. Rusta inte ner det! Goda intentioner t ex i skollagen och LSS har förvandlats till snäva tolkningar för att spara pengar. Hur ska visioner om delaktighet och jämlikhet bli verklighet då?

Rapport efter rapport och även Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar att det behövs mer kompetens om autism. Det ÄR annorlunda och det ÄR svårt. För personal och för familjen.
Den kinesiske filosofen Konfucius sa så här:
Verklig kunskap är att förstå omfattningen av ens okunnighet.

Att förstå att det är komplicerat är första steget i utvecklingen. Man kan då bolla med kollegor, få handledning utifrån, samarbeta med vårdnadshavare, prata med eleven. För att uppnå denna grund måste det in i utbildningar för lärare, rektorer, speciallärare m m. Just nu är det ett lotteri, det kan funka bra i ett klassrum men betydligt sämre i rummet bredvid. Hur fungerar ledarskapet då? Ger man lärarna rätt förutsättningar?

Med rätt kompetens minskar risken för att man feltolkar ett beteende och ställer orimliga krav. Ett barn med autism har ofta svårt att kommunicera sina tankar och behov och än svårare blir det om det dessutom finns en intellektuell funktionsnedsättning med i bilden så i allra högsta grad behövs autismkompetens också i särskolan.

Med rätt kompetens kan man göra väldigt mycket med små medel. Bäst resultat får man om skola och hem respekterar varandra och samarbetar. Jag talar av egen erfarenhet. Min son var en gång en väldigt stressad liten kille som väldigt ofta inte kunde vara i klassrummet, men är nu en harmonisk ung man som studerar programmering på högskola. Många av hans lärare har visat att de tror på honom, accepterat honom som han är, uppmuntrat, anpassat och gjort undantag så att han fick en rättvis chans, men det har inte varit något självspelande piano. Det har också krävts mycket av oss föräldrar.

För en likvärdig skola där alla utvecklar sin fulla potential behövs en mer flexibel syn på skolan och dess pedagogik. Barn vill lyckas, barn vill lära sig och de har olika förutsättningar. En del kan gå i en stor klass med kompetent stöd, en del behöver ett mindre och lugnare sammanhang för att blomma. Inget är mer värt än det andra.
Släck inte ljuset i barnens ögon!
Tal
Anne Lönnermark på Sergels Torg den 10 december 2014