Debutantbalen i Almedalen

Senaste åren har jag, likt Askungen, suttit och längtat och trängtat när förbundet varit i Almedalen. ”Vad är väl en Almedalsvecka, den är säkert tråkig, urtrist och alldeles, alldeles…….. underbar!” I år hade jag äntligen möjlighet att åka iväg och vi var ett glatt gäng från förbundet med två som var där för första gången. Jag har blivit ombedd att skriva om mina intryck som ny i Almedalen.

Att förbundet har ett tält i Almedalen känns som väldigt viktigt. Många är de människor som inte är medlemmar, men som vågar sig fram lite sakta, tittar i materialet och sen nästan alltid ställer frågor. Många är de som förmedlar små berättelser som anhöriga, arbetskamrater eller vänner. Tältet och vår närvaro där är grunden i vår medverkan vid Almedalen, tänker jag. Att våra T-shirtar har väl synlig logga gör att man också kan bli kontaktad när man går runt på området. Det är tydligt att autism är något som berör och är angeläget.

Tältet

Seminarierna som var ungefär 3 500 till antalet i år är en mycket stor del av Almedalen. Man får välja ut vilka seminarier som känns viktigast och fördela dessa mellan sig för att täcka så mycket som möjligt. Vi märkte några gånger att vår närvaro vid en del seminarier där vi satt långt fram i våra T-shirtar gjorde att vår målgrupp lyftes lite extra. Ett enkelt sätt att påverka… Våra egna seminarier var välbesökta, även om det har kommit ännu fler människor tidigare år. Det är väldigt bra att bjuda in nyckelpersoner till panelen, eftersom de då måste sätta sig in i våra frågor. Vår medverkan i andra organisationers seminarier är ytterligare ett sätt att kunna kasta ljus över de frågor vi anser är viktiga.

Något som jag kände väldigt starkt var närvaron av så många handikappförbund på samma ställe. Det gav mig en stark känsla av att vi är många i landet som strävar mot samma håll. Vi är många, vi är engagerade och tillsammans kan vi åstadkomma förändring! Det känner jag starkt, även om jag också är medveten om att förändring tar tid. Att vara på föräldrakrafts mingel tillsammans med flera hundra andra människor som drivs av samma engagemang, det fyllde mig med kraft. Överhuvudtaget blev jag påfylld mer än jag blev slutkörd, trots det intensiva schemat.

Almedalen är så mycket mer än det man ser på TV. Almedalen är inte bara partipolitikernas arena, det är i ännu större utsträckning arenan för intressepolitik och engagemang, för samhällsfrågor och samhällsutveckling. Almedalen innehöll betydligt mindre rosévin och betydligt mer ideellt engagemang än vad som är den gängse bilden som massmedia förmedlar.

Att jag har kompetensutvecklat mig inom funktionshinderfrågor genom att bryta båda fötterna och hamna i rullstol ett par veckor efter Almedalen är en helt annan historia, men den knyter på något vis ihop början och slutet av min semester…

Maria Grimståhl
Ledamot i förbundsstyrelsen

Tillgänglighet får skolan att funka

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Handikappförbunden bjöd in till en konferens om tillgänglighet och likabehandling i skolan. Hur kan tillgänglighet vara en del av skolans likabehandlingsarbete? Vad innebär mångfald och normkritik inom området funktionshinder?
Det var rätt stora frågor att fundera kring och redan i början av dagen fastslogs att det handlar om en rättighet. Alla har rätt till utbildning och med det följer att tillgänglighet är en förutsättning för att alla ska få samma möjligheter.
Två nya verktyg presenterades: DATE lärmaterial och SPSMs värderingsverktyg för tillgänglig utbildning. Särskilt rekommenderar jag att man tittar på filmerna med ungdomar som beskriver sin, i vissa fall, otillgängliga vardag.

Jag blev inbjuden att vara med i ett panelsamtal under rubriken ”Skolplikten – en plikt för vem?” tillsammans med Magdalena Sievers (DO), Anna Brodin (Göteborgs Universitet), Annika Jyrwall-Åkerberg (Handikappförbunden). Panelen leddes av Maria Montefusco (Nordens Välfärdscenter).

Paneldebatt 3 april 2014 red

Med den bredare tolkningen av begreppet tillgänglighet (fysisk, pedagogisk och social) leds man snabbt in på rätten till särskilt stöd och där ligger ett stort ansvar på skolan när man pratar om skolplikt vilket framgår både när man tittar på Skolinpektionens granskningar och i rättsfall om vitesföreläggande när man inte uppfyller skolplikten. Det känns absurt att man ska behöva tvinga ett barn till skolan som mår dåligt av bristande stöd i densamma men tyvärr är det verklighet för rätt många.

DATE-ungdomarna red

Jag tror att många i publiken fick upp ögonen för tillgänglighet när ungdomarnas filmer visades. Det var uppenbart enkla åtgärder som skulle göra stor nytta men som ändå inte blev av. När Niklas Källner (ni vet reportern i Skavlan) pratade med ungdomarna visade det sig att en del av anpassningarna fortfarande inte var gjorda. Dennis kunde fortfarande inte använda den stora gungan på grund att en träkant. Man vill liksom åka dit med en såg! Likaså vill man åka till Lukas skola och sätta tejp på trappstegen så han ser dem bättre och slipper riskera att ramla och skada sig.

Och inte blir det enklare när vi pratar om social tillgänglighet, likabehandling och delaktighet. Att gå från att vara tolererad till att bli accepterad som en fullvärdig medlem av gruppen eller klassen kräver ett aktivt arbete av personalen. Man kan behöva hjälp med att tolka sociala situationer, stöd i kommunikation m m. När det gäller likabehandling, som vi var överens om innebär att göra olika, så kan man tänka ett steg längre. Om man t ex vid en redovisning av en skoluppgift ger alla chans att välja om man vill göra det i stor grupp, redovisa själv med läraren, spela in och visa upp etc behöver ingen sticka ut för att man inte kan göra på det ”vanliga” sättet. Ett sätt att bryta normer.

Eftermiddagen bjöd bl a på ett uppskattat inslag med rapparen Behrang Miri som också tog upp skillnaden mellan tolerans och acceptans. Många tänkvärda ord levererades med humor och kvickhet. Begrepp som exotism, intersektionalitet, normkritik fick oss att fundera på vad vi själva kan göra för att förändra attityder och komma bort från ”vi och dom”-känslan. Hanna Wildow uppmanade oss att tänka på att vi är omgivningen för någon annan och att vi bör se på oss själva och samhället med normkritiska glasögon. Behrang och Hanna satt sen med i ett panelsamtal tillsammans med Claes Nilholm (som föreläste om inkludering) där det stundtals hettade till lite.

Den avslutande panelen bestod av lärare, specialpedagoger och Björn Johnson på Danderyds kommun där man var först med att använda SPSM:s värderingsverktyg. Björn berättade att de började med den fysiska miljön som kändes enklast för att sen gå över till den lite svårare lärandeprocessen. Tankar som kom upp i panelsamtalet var bl a att planera utifrån de elever som behöver stöd, att olikhet är det normala, att börja prata om olikheter tidigt för längs vägen när eleverna blir äldre blir det konstigt. Man kan också arbete mycket förebyggande genom att skapa struktur för alla.

Avslutningsvis kommer jag tillbaka till ungdomarna som också hade en hel del positiva kommentarer. Gabriel upplevde en större förståelse efter att skolan hade sett filmen och Lukas hade lärt sig mer om vilka rättigheter han har. Lovisa, som hade bytt skola, beskrev hur man på den nya skolan behandlade henne mycket bättre än på den gamla. ”Nu är jag en individ, inte ett problem!”, uttryckte hon det. Hur kan det skilja så mycket när det gäller bemötande, likabehandling och delaktighet?

Jag har inget mirakelrecept. På något sätt måste man få de fina orden in i vardagen och i mötet med varje elev. Mer tid för att reflektera och diskutera behövs. Likabehandling, tillgänglighet och delaktighet måste in på agendan mer löpande. När man tittar på framgångsrika skolor ser man ett ledarskap med en tydlig vision som kommuniceras till alla i skolan, höga förväntningar på ALLA elever, bra uppföljning och att man lär av varandra. Inget konstigt, egentligen.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

Mina reflektioner kring Begripsam

annika

Projektet Begripsam handlar om att göra samhällsinformationen mer begriplig för alla grupper i samhället. Vi som deltar har olika funktionsnedsättningar, som till exempel utvecklingsstörning, ADHD, autismspektrumtillstånd eller dyslexi. Vi skiljer oss mycket åt sinsemellan, men en gemensam nämnare är att vi av olika orsaker har svårt att ta till oss information.

Själv har jag Asperger, vilket är en form av autismspektrumtillstånd. Jag anmälde mig till projektet då jag såg det som ett bra forum för att få vara med och påverka att till exempel webbsidor blir mer begripliga och tillgängliga för mig. Jag behöver en tydlig, logisk och väl avgränsad struktur för att klara av att köpa en vara eller tjänst via Internet. När jag klarar av det själv så ökar mitt självförtroende och beroendet av andras stöd minskar.

Vid första träffen i november fick vi lämna synpunkter på webbsidor som handlade om att beställa biobiljetter och resor. Vår uppgift var att boka en viss film till en viss föreställning och att boka en påhittad resa. Det var påfallande hur ostrukturerade och ologiskt uppbyggda sidorna var. Trots att jag är akademiker klarade jag inte av att genomföra de tänkta beställningarna. Deltagarnas samlade åsikter och förslag på förbättringar till dessa sidor var många.

Vid andra träffen som ägde rum i februari, så fick vi tycka till om en ny webbtjänst som håller på att ta form. Aktörerna som ligger bakom tjänsten vill ha med våra synpunkter på dess uppbyggnad redan i ett tidigt stadium. Mycket bra tycker jag.

Vi har också under dessa två gånger fått en fördjupad kunskap och förståelse om varandras funktionshinder. Detta har skett genom att flera av deltagarna gett en kort föreläsning för oss andra om vad det innebär att leva med respektive funktionshinder.

Avslutningsvis vill jag säga att för att vi med kognitiva svårigheter ska bli mer delaktiga i samhället krävs att samhället blir mer begripligt även för oss!

/Annika Johansson

Mer information om projektet Begripsam hittar du i inläggen ”En begripligare värld” och ”Mitt samhälle är olikt ditt samhälle”

En begripligare värld

Sedan hösten 2013 är Autism- och Aspergerförbundet medverkande i ett projekt som heter Begripsam. Projektet handlar om att förbättra den kognitiva tillgängligheten. Tillsammans med Dyslexiförbundet FMLS och FUB (Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) har vi fått drygt sex miljoner kronor från Allmänna arvsfonden för ändamålet. Projektet ska pågå under tre år. Läs mer om Begripsam här på arvsfondens sida.

Det handlar alltså om kognitiv tillgänglighet. Vad betyder det? I det här filmklippet färklarar Cecilia Olsson från FUB på ett tydligt sätt vad kognition är:


Hjärtat i projektet är en utbildning som kommer att pågå under tre år på Runö Folkhögskola. De som har rekryterats till utbildningen, knappt 20 personer det första året, har olika kognitiva funktionsnedsättningar. Deras medverkan, erfarenheter och synpunkter är centrala för hur vi ska arbeta i projektet. De kommer under utbildningens gång testa olika produkter och webbtjänster för att de som utvecklar dessa ska få med sig kunskap om hur man kan öka tillgängligheten för fler människor. Ökad tillgänglighet för dem med kognitiva funktionsnedsättningar ökar tillgängligheten för alla.

På sikt är det tänkt att deltagarna även ska bli kunskapsspridare. Det första utbildningstillfället ägde rum under tre dagar i november 2013. Vi i de medverkande organisationerna hade dessförinnan snabbt rekryterat personer bland våra medlemmar. Vi ville ha en bra sammansättning: både män och kvinnor i olika åldrar. Olika kognitiva svårigheter och styrkor skulle vara representerade och gärna människor från hela Sverige. På plats insåg vi ganska omgående att vi lyckats bra med det – vilket gäng!

Inför det första utbildningstillfället hade vi planerat en hel del för att försöka möta de olika behoven hos deltagarna – svårt och intressant. Eftersom det här är ett nytt och helt unikt projekt, får vi tillåta oss att allt inte är perfekt från början. Mycket skapas också i mötet med deltagarna. Alla som är med i projektet kommer att lära sig mycket, väldigt mycket. Jag kommer att skriva om projektet här och förhoppningsvis kommer även några av våra deltagare att göra detsamma. Mycket av det som gjorts så här långt i projektet finns filmat – ett sätt att verka för att göra det tillgängligt och begripligt.

Här kan du lyssna på de samtal deltagarna hade då de gjort sina första tester under det första utbildningstillfället:


Det framgår tydligt att många webbaserade tjänster och verktyg är otillgängliga och obegripliga. Det framgår också att det som är tillgängligt för en person inte är det för någon annan.

På den här länken kan du läsa en artikel där Malin, en av deltagarna, berättar om sina upplevelser av utbildningen: Inkludering en chans att lyckas

Hungrar du efter ännu mer så finns det fler filmer som rör hela projektet här på sidan fungerandemedier.se

Agneta Söder
är ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet och förbundets kontaktperson i projektet Begripsam

Resurser till särskilt stöd i skolan finns – om kommunerna vill

När jag arbetade som samhällskunskapslärare var ofta ekonomin det som eleverna tyckte var knöligast. När vi pratade om resurser och budget använde vi ibland det klassiska exemplet med kakan. Man kan fördela kakan på olika sätt. I en kommun bestämmer politikerna hur och det är upp till de ekonomiskt ansvariga på kommunen att skapa förutsättningar så att kakan blir större varje år. Landet runt diskuteras hur kakan bäst ska fördelas inom skolvärlden. I Stockholm stad väljer de styrande med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm i spetsen att ha lika stor budget som förra läsåret men att omfördela resurserna. Stockholm stads nya regler innebär att färre barn med funktionsnedsättningar som autism får stöd i resursskolorna och att många som får stöd får lägre belopp. Istället ska pengarna omfördelas till den ordinarie skolpengen och till ett sociokulturellt stöd berättar Edholm i en intervju med Sveriges radio.

Här är jag oroad över att konsekvensen av omfördelningen innebär att de drabbade eleverna ska få sämre stöd i skolan kommande läsår. Denna oro delar även generaldirektörerna för Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Ungdomsstyrelsen och Handisam. I en debattartikel tidigare i veckan uppmanades de kommunala huvudmännen och de fristående skolorna att ”ta ett krafttag och arbeta för en skola för alla; de behöver inventera skolornas tillgänglighet och åtgärda brister, ge elever anpassat stöd och hjälpmedel samt ge lärarna kompetens och kunskap om olika funktionsnedsättningar och om vilket stöd de kan erbjuda eleverna.”

Autism- och Aspergerförbundets erfarenhet via medlemsenkäter är att elever med autismspektrumtillstånd som inte har en fungerande skolsituation har en kraftigt förhöjd risk att vantrivas i skolan, ha högre frånvaro och därmed riskerar att inte få godkända betyg när de går ut grundskolan. Det leder ofta till att eleven inte kommer in på den eftergymnasiala utbildningen man är intresserad av och det försvårar möjligheten till jobb eller meningsfull sysselsättning. På sikt är alltså en neddragning i skolan för elever med funktionsnedsättningar som autismspektrumtillstånd ett första steg på en nedåtgående spiral som slutar i ett bestående utanförskap.

Detta måste förhindras men hur? Att väga elevgrupper mot varandra brukar vara olyckligt av flera anledningar. Men för att hålla oss till den enskilda elevens perspektiv anger skollagens 3 kapitel 3 § att ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” Den brinnande frågan är om dessa neddragningar kommer visa sig vara förenliga med stödet i skollagen. Här skulle det vara intressant att se vilka skäl till besluten som anges i de individuella bedömningarna av elevens behov i förhållande till tilläggsbelopp.

En möjlig lösning kan vara att skolan får en högre prioritet i en kommuns sammanlagda budget. Visserligen är det en fullt rimlig väg att gå men även det innebär att en annan del av budgeten dras ner för att prioritera skolan. Som tur är finns en lösning på detta dilemma! I ett dussintal kommuner runt om i landet har man lyckats satsa mer på skolan utan att göra det på bekostnad på andra viktiga samhällsområden genom att skapa en social investeringsfond. Mycket kortfattat innebär detta att kommunerna bekostar en extrasatsning på barn och ungdomar genom att använda de pengar som de i framtiden sparar på att hindra utanförskap. I Umeå, Ale och Norrköping har denna satsning kommit längst.

På min gamla hemkommun Norrköpings hemsida förklaras tanken med att undvika ett framtida utanförskap genom en social investeringsfond på detta sätt: ”Norrköpings kommun ser ekonomiska och mänskliga värden i att barn får förutsättningar att växa och utvecklas på bästa sätt. Tidiga insatser är en viktig framtidsinvestering och av den anledningen inrättade Norrköping en social investeringsfond.  Syftet med den sociala investeringsfonden är att på längre sikt minska risken för långvarig arbetslöshet. De förebyggande insatserna sker utifrån ett kommunövergripande perspektiv och avser metodutveckling. Investeringarna ska generera lägre kommunala kostnaderna samt mänskliga vinster.”

Det är nationalekonomen Ingvar Nilssons studier som har legat bakom dessa satsningar i sociala investeringsfonder. För att konkret visa på resultat av dessa investeringar i skolan har Hjälpmedelsinstitutet tillsammans med Ingvar Nilsson genomfört en socioekonomisk studie som handlar om extra teknikstöd på gymnasieskolan. Studien Teknikstöd i skolan visar på positiva effekter av en extrasatsning på teknikstöd i gymnasieskolan. Hjälpmedelsinstitutet menar att ungefär cirka 15 procent av alla elever i landets gymnasier har kognitiva svårigheter. I studien står bland annat att om kommunen satsar 21 000 kronor på teknikstöd för en gymnasieelev och därmed reducerar ett senare inträde på arbetsmarknaden för eleven med en månad (lågt räknat), har man tjänat in de satsade pengarna. Vi visste redan tidigare att liknande satsningar på att få en fungerande skolgång för barn med autism var det rätta för barnet. Nu har vi svart på vitt att satsningarna också är ekonomiskt lönsamma för kommunen.

Kanske kan denna lösning vara en kommunernas variant av att både ha kvar kakan och äta den?

Torsdag 22/8 klockan 15.30 ska en grupp engagerade föräldrar till barn på resursskolor i Stockholms stad träffas vid stadshuset på Hantverkargatan 1. Målet är att överlämna ett brev till Lotta Edholm och kanske rent av få till en dialog.

Nicklas Mårtensson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet

Rätten till god hälsa

Statens folkhälsoinstitut överlämnade i veckan en rapport till regeringen om hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Tydligt och klart framgår det att det är mycket som behöver göras för att alla ska ha lika rätt till en god hälsa. Dålig hälsa är tio (!) gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med övriga befolkningen och en stor del av den högre ohälsan beror inte på funktionsnedsättningen i sig. Exempel på symptom är svår stress, svåra sömnbesvär och olika former av värk. Man ser också en skillnad mellan män och kvinnor där fler kvinnor upplever ett nedsatt psykiskt välbefinnande och dessutom är skillnaden större i gruppen personer med funktionsnedsättning.

I rapporten redovisas resultat från en studie av hälsan hos föräldrar där man har delat in funktionsnedsättningarna i olika kategoier och där kan man utläsa att hos föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det vanligare med huvudvärk, sömnlöshet och även dålig ekonomi jämfört med föräldrar till barn med t ex fysiska funktionsnedsättningar.

Orsakerna är många och ohälsan börjar tidigt i många fall. Personer med autism är sårbara på många sätt. Oförståelse, brist på stöd, mobbning m m påverkar hälsan negativt. Att dagligen leva med för hög stressnivå bryter ner. Viktiga faktorer för hälsan som t ex goda matvanor och fysisk aktivitet är också områden där personer med autism får sämre förutsättningar. Väldigt många har svårt att delta fullt ut på idrottslektionerna och i föreningslivet är det sällan anpassat så att man kan få chans att utöva sporter av olika slag. Motoriksvårigheter kan ytterligare förstärka negativa känslor runt fysisk aktivitet om man inte får chans att träna på sina villkor. Ett hälsosamt liv grundläggs tidigt och innefattar såväl psykisk som fysisk hälsa. Neddragningar av LSS-insatser som t ex ledsagning och assistans ger försämrade möjligheter att ta del av t ex kultur och friluftsliv. Det ger inte bara en sämre livskvalitet i nuet utan också negativa effekter på hälsan på längre sikt.

Vad händer när man blir sjuk och uppsöker vård? Får man hjälp att söka vård i tid? Hur blir man bemött? Kan man förmedla sina symptom? Förstår man läkarens frågor? Klarar man av väntrum, undersökningar osv? Får man rätt behandling?

I Socialstyrelsens rapport ”Vård, insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning” kan man läsa att kvinnor med LSS-insatser löper dubbelt så stor risk att dö i bröstcancer jämfört med andra bröstcancerpatienter. ”Sjukvården för personer med funktionsnedsättning är inte jämlik.”, konstaterar Socialstyrelsen.

Enkätundersökningar utförda av Autism- och Aspergerföreningen respektive FUB i Stockholms län, där man har frågat vuxna med autism resp medicinskt ansvariga sjuksköterskor om hur primärvården fungerar, visar på ett stort behov av kompetenshöjning hos personalen. Bemötandet upplevdes till övervägande del bra men den bristande kunskapen om autism och även utvecklingsstörning gjorde att det ändå blev problem. Det behövs specialiserade vårdcentraler för personer med autism. I Uppsala har en husläkarverksamhet startat för barn med autism och i Västra Götaland har man fattat beslut om att ”utreda vilka patientgrupper som har behov av särskild kompetens i bemötandet och hur vårdcentraler stimuleras att rikta sig till dessa grupper.” Tips till er som ska utreda detta: Autismspektrumtillstånd är en högst lämplig grupp att starta med! Ett besök på en vårdcentral kan vara oerhört stressande och kräver väl genomtänkta anpassningar och ett bra bemötande utifrån autismkompetens.

Bristerna inom det förebyggande hälsoarbetet och den ojämlika vården drabbar människor med funktionsnedsättningar hårt och  kostar dessutom ofantliga mängder pengar och enligt OECD finns det en hel del att förbättra i Sverige, t ex skolhälsovården. Kolla gärna upp era kommuners folkhälsoarbete och se om de nämner funktionsnedsättningar.

Det är väl ändå absurt att man löper större risk att bli sjuk, och när man blir det dessutom får sämre vård, om man har en funktionsnedsättning!?

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

Ska man få köra tåg om man har Aspergers syndrom?

Medför autismspektrumtillstånd alltid risker för trafiksäkerheten? Transportstyrelsen föreslår nu en regel som säger att autismspektrumtillstånd inte får förekomma hos lokförare och andra personer som ska utföra trafiksäkerhetsarbete, om inte personen i fråga har sökt och fått dispens.

Kritiken mot Transportstyrelsen har varit hård. Transportstyrelsen svarar med att hävda att reglerna inte skärps utan förtydligas och nu kommer att följa den tillämpning som redan sker. Transportstyrelsen har rätt i det. I domen i det uppmärksammade målet som Torolf Jansson drev och vann uttalade domstolarna att Aspergers syndrom är ett sådant tillstånd som inte får förekomma vid trafiksäkerhetsarbete. En individuell bedömning gjordes sedan och domstolarna kom fram till att diagnosen Aspergers syndrom i just Torolf Janssons fall inte utgör hinder för att han ska få dispens.

Transportstyrelsen har därför rätt i att den föreslagna regeländringen följer en praxis som funnits länge. Jag tycker dock inte att det hindrar att man debatterar och lyfter denna fråga i samband med regeländringen. Transportstyrelsens och domstolarnas tillämpning får en diskriminerande effekt och det faktum att det har pågått länge hindrar inte att Autism- och Aspergerförbundet protesterar och framför kritik när nu tillämpningen lyfts fram i ljuset. Förbundet har därför lämnat över ett remissvar till Transportstyrelsen, trots att varken vi eller någon annan intresseorganisation för dessa grupper var remissinstanser. Remissvaret kan du läsa HÄR.

Det är inte rimligt att lägga yrkesförbud på en så stor grupp människor. Utgångspunkten måste vara att alla människor oavsett funktionsnedsättning ska få en individuell bedömning utifrån de hälsokrav som ställs. Istället undantar Transportstyrelsen helt personer med autismspektrumtillstånd, trots att det saknas vetenskapligt stöd för att de lindriga formerna av denna funktionsnedsättning medför risker för trafiksäkerheten. Personer med autismspektrumtillstånd får bara en individuell prövning om de söker dispens. Transportstyrelsen har inte angett varför man anser att autismspektrumtillstånd utgör en säkerhetsrisk.

Bland personer med autismspektrumtillstånd finns många som utan svårigheter kan utföra trafiksäkerhetsarbete och som är mycket lämpade för sådant arbete. En del har specialintresse inom tåg eller spårväg och skulle kunna tillföra mycket om de får möjlighet att yrkesarbeta med sitt intresse.

Självklart måste det ställas höga hälsokrav på de personer som ska utföra trafiksäkerhetsarbete. Autism- och Aspergerförbundet motsätter sig dock att en bedömning utifrån diagnos ska avgöra om man får arbeta som exempelvis lokförare. Med utgångspunkt i de stora individuella skillnaderna bör autismspektrumtillstånd i sig aldrig leda till ett generellt uteslutande i något sammanhang. Det finns individer både med och utan autismspektrumtillstånd som till exempel har svårt att fatta rätt beslut och agera i nödsituationer. Det är därför en förmåga som bör prövas lika hos alla som ska utföra dessa arbeten.

Transportstyrelsens tillämpning innebär att personer med autismspektrumtillstånd missgynnas, då de utestängs från vissa yrken utan att få en individuell prövning (om de inte söker dispens). Att på det sättet missgynna någon på grund av funktionsnedsättning utgör diskriminering. Människor som egentligen är lämpliga för trafiksäkerhetsarbete stängs ute i onödan. Alla borde ha rätt till en individuell bedömning av sina kunskaper, förmågor och sin lämplighet för ett visst yrke.

Hanna Jarvad
Förbundsjurist, Autism- och Aspergerförbundet

 

 

Att ha framtiden bakom sig

Förra veckan var jag tillsammans med 900 andra på Ungdomsstyrelsens rikskonferens i Stockholm. Flera av föreläsningarna och seminarierna hade i år fokus på unga med funktionsnedsättning. Bland annat presenterades en kort sammanfattning av en rapport, Fokus 12, om levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning till regeringen.

Idag, 4 december, överlämnades hela rapporten till regeringen. Rapporten och en lättläst sammanfattning finns på Ungdomsstyrelsens hemsida.

Det är viktig läsning. Rapporten lyfter fram många angelägna saker.

Per Nilsson, Ungdomsstyrelsens generaldirektör säger om rapporten:
”De här ungdomarna har i större utsträckning lägre utbildningsnivå, är i större utsträckning arbetslösa och långtidsarbetslösa och har en svårare ekonomisk situation. Samhället måste agera för att ge dem samma möjligheter som andra unga har.”

Unga med funktionsnedsättning:
• har i större utsträckning än andra unga grundskola som högsta avslutade utbildning
• är i större utsträckning än andra unga missnöjda med sin skolsituation
• har i större utsträckning än andra unga känt sig otrygga eller rädda i skolan under senaste halvåret
• har i större utsträckning än andra unga haft problem med att betala hyra eller räkningar under senaste året
• har i mindre utsträckning än andra unga flyttat hemifrån
• är i större utsträckning än andra unga missnöjda med sin boendesituation
• har i mindre utsträckning än andra unga ett arbete
• har i större utsträckning än andra unga aldrig haft ett arbete
• är i större utsträckning än andra unga ganska eller mycket missnöjda med sitt liv
• upplever i mycket större utsträckning än andra unga stress
• har i mycket större utsträckning än andra unga blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret
• har i större utsträckning än andra unga blivit hotade det senaste halvåret.

Rapporten visar att unga med funktionsnedsättning, jämfört med andra unga, har sämre tro på framtiden. Det är allvarligt och angår oss alla när så många upplever att de redan som unga har framtiden bakom sig.

Mats Jansson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet.