Släpp fram resurser till rätt stöd i skolan

Riksdagen har nyligen beslutat om de efterlängtade ändringarna i skollagen gällande tilläggsbelopp. De ska gälla från 1 juli i år och målet är att skolhuvudmännen ska få de resurser som behövs för att kunna ge varje elev särskilt stöd, utifrån deras behov. Utbildningsminister Gustav Fridolin motiverar här ändringen:

”Det här är en viktig förändring för några av de mest utsatta eleverna och för skolor som arbetar särskilt med dem. Att investera tidigt så att alla elever, med olika förutsättningar, får en bra skola och de kunskaper de behöver kommer innebära att stora kostnader besparas både för samhället i stort och för enskilda individer.”

Jag håller med om de fina orden och därför är det särskilt stötande att se hur ändringar som ska stärka elevers rätt till stöd i skolan tas emot i verkligheten. Friskolan Kajan i Uppsala startades av föräldrar för sju år sedan. Hälften av eleverna går i särskola och många har autism. Föräldern Fredrik Hjelm förklarar valet att starta en friskola så här:

”Vi startade för att vi tyckte att kommunen inte kunde leva upp till det vi ville ha – utbildning. Kommunens skola upplevde vi mer som en förvaringsskola. Men att starta friskola var inget självändamål i sig, det var mest jobbigt. Vi tjänar inga pengar på det här. ”skola_10

Kerstin Nilseng är handläggare och arbetar med bedömningar på utbildningsförvaltningen på Uppsala kommun. Hon tror inte att detta tydliggörande i skollagen av elevernas rätt till stöd kommer att göra någon skillnad. Hon förklarar vidare saken i SVT Uppsala:

”Om du driver en friskola och inriktar dig till elever i behov av särskilt stöd, då vet du att särskilt stöd är en del av grundbeloppet. Om alla elever är i behov av särskilt stöd blir det svårt med grundbeloppet, men det är ingen anledning för oss att betala tilläggsbelopp. Det är ju inte elevens behov utan mer en affärsidé som inte går ihop med grundbeloppet.”

Om resonemanget handlar om anledning till att betala tilläggsbelopp så vore det mest rimliga att utgå ifrån elevernas behov av stöd för att det ska kunna fungera i skolan och inget annat.

 

Nicklas Mårtensson

Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och medverkar nästa vecka på ett angeläget seminarium om skolan på Björkanderska i Visby.

 

Frustration, vilja och idogt arbete

Min ledare ur Ögonblick nr 2:

I skrivande stund (29 maj) har direktiven för LSS-utredningen precis kommit och utredaren har blivit utsedd. Désirée Pethrus, kristdemokratisk riksdagsledamot, har fått detta viktiga och svåra uppdrag som ska redovisas senast den 1 oktober 2018. Jag har ingen anledning att ifrågasätta valet av utredare, men direktiven hon ska arbeta efter gör mig orolig.

I inledningen står det: ”Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.” Ja, så långt verkar det bra men ju längre man läser desto mer nedstämd blir man. Direkt upprörande och även märklig är skrivningen om att ökad kvalitet i insatser enligt LSS ska finaniseras genom besparingar i assistansersättningen. Grupper ställs emot varandra och det primära målet är att minska kostnader, inte garantera goda levnadsvilkor.

Den kraftiga slagsidan mot kostnadsfrågor, främst angående personlig assistans, visar tydligt i vilken riktning man vill att utredningen ska gå. Man sätter mål innan nödvändiga analyser är gjorda. Med en grundlig samhällsekonomisk analys av vinsterna med att människor blir delaktiga och har goda levnadsvillkor skulle målen troligen se helt annorlunda ut och insatserna ses som investeringar.

Det känns oerhört angeläget nu att vi får ge vår syn på saken och vi har redan påbörjat arbetet. En inspirerande LSS-ombudsträff i maj har gett oss kraft att gå vidare och hjälpas åt, lokalt och nationellt. I Almedalen kommer vi att ha ett seminarium om LSS där Désirée Pethrus kommer att delta vilket känns väldigt bra. Arbetet fortsätter sen med att bidra till utredningen på olika sätt genom att visa vad vi menar med mänskliga rättigheter och goda levnadsvillkor. Vår uppskattade konferens ”Lyft upp eller trycka ner” som i höst äger rum i Göteborg ger goda exempel på hur rätt kompetens kan göra stor skillnad. Vi har också stora förhoppningar på att vårt projekt e-autism ska bidra till en kompetenshöjning på basnivå, t ex inom LSS-verksamheter, vilket det finns stort behov av.

Vår senaste skolenkät, som ni kan läsa om i vår tidning Ögonblick (nr 2), visar på fortsatt stora brister i skolan för barn med autism. Det gäller alla skolformer. Hög frånvaro och låg måluppfyllelse är tydliga indikatorer på att många barn med autism inte får den utbildning de har rätt till och att de diskrimineras på grund av bristande tillgänglighet. Ni kan även läsa om Eileen där det har löst sig bra i skolan genom anpassningar som utgår från Eileens behov och gott samarbete. Det gör mig glad på ett sätt men också ledsen för att hon skulle behöva bli stressad och må dåligt innan hon fick tillgång till rätt stöd. Så var det även för Kalle som nu äntligen får må bra och utvecklas. Tyvärr är det något vi ofta hör, att det går väldigt långt innan man gör det som är bäst för individen.

Men det händer också positiva saker såsom förtydligande angående tilläggsbelopp, förändring av rektorsutbildningens innehåll och satsning på kompetenshöjning inom specialpedagogik men det är inte tillräckligt och det går för sakta. Vårt andra seminarium i Almedalen kommer att handla om detta.

DSC_0718 red

Jag hoppas nu att ni alla får en riktigt bra sommar som ger er kraft att ta itu med de utmaningar som väntar men som också ger er möjlighet att njuta av nuet med era nära och kära.

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet

Tänk dig att …

…du ligger i sängen och inte kan somna. Tankarna tumlar runt, likt en torktumlare inställd på maximalt varvantal. Du vet att det var något du borde ha gjort. Skulle du inte ha med dig något till skolan imorgon? Vad kan det ha varit? Du anstränger dig för att försöka ”spola tillbaka filmen” och tänka tillbaka. Lektion för lektion. Minut för minut. Vad sa lärarna egentligen igår? Var det någon läxa? Något annat?

Lärarna tycker att du som är 14 år borde skärpa dig. Ta ansvar. Lyssna på lektionerna. De skäller ofta på dig och menar att du gömmer dig bakom huvtröjan eller kepsen. De menar att du är ofokuserad och sitter och dagdrömmer på deras lektioner. Eller så skäller de för att du pillar på saker istället för att lyssna på dem.

”Om du lyssnade ordentligt på lektionerna skulle du kanske ha hört att vi hade läxa till idag …” Varje dag känns som ett misslyckande. Du sjunker allt längre ned för var dag som går, de blir tyngder som allt snabbare sänker dig. Du funderar över vad det är för fel på dig. De andra i klassen verkar ju fatta, du tror att du måste vara ovanligt korkad. Din självkänsla börjar nå bottennivån. Du har börjat få negativa tankar, de snurrar runt liksom på autorepeat: ”jag är misslyckad”, jag är korkad”, ”jag är dum i huvudet”. Dessa tankar har lett fram till ett grundantagande om dig själv, om att du inte är värd något.

Din självkänsla närmar sig sjöbotten i allt raskare takt. Ibland känns det som om du drunknar i allt obegripligt omkring dig. Du kan inte greppa det som sker, det som händer flyter runt som mängder av drivved omkring dig på ett stort hav, men att du ska kunna nå alla bitarna, och få ihop dem till den flotte som behövs för att hålla dig flytande, det är inte hanterbart. Du når bara några enstaka pinnar…

Dina föräldrar tycker också att du borde skärpa dig. Du är ju 14 år! Du borde ta ansvar för att själv göra läxor, packa gympakläder, göra din frukost, gå till bussen i tid. Hur svårt kan det vara när man är 14 år? Om dina föräldrar fick prova på att gå i dina skor, bara för en dag, då skulle de nog förstå. När man vaknar varje morgon och inte för sitt liv kan komma ihåg vad man ska ta med, komma på i vilken ordning man borde göra vad, minnas vad man gjort och inte. När man saknar en inre klocka som hjälper en att överblicka tiden och hela tiden blir avledd av annat runt omkring.

När man inte ens kan få de enklaste morgonrutinerna att fungera, då handlar det inte om att man inte vill. Du anstränger dig varenda morgon, ändå går det bara inte. Du kämpar för att ens komma ihåg i vilken ordning du ska klä på dig klädesplaggen. Du tar kläderna som ligger närmast. Om de är rena eller ej, det är överkurs att hålla reda på. När du sedan får skäll, trots att du verkligen gjort allt du kan, ja. då är det som att man hängt på dig ännu ett sänke, som allt snabbare drar dig mot botten.

Vad lärarna inte vet är att du verkligen försöker lyssna på vad de säger på lektionerna. Men du uppfattar ju inte ens vad de säger. Du blir hela tiden störd och avledd av så många andra ljud. Ljud utanför fönstret, stolsskrap, någon som hostar, några som viskar, ljud från korridoren utanför. Alla ljuden blandas ihop i en sorts ljudsmet. De ord du lyckas uppfatta från läraren är kanske några av de första och de sista i en genomgång. Det blir lika obegripligt som om läraren skulle ha pratat ett språk du inte kan och inte har en chans att begripa.

Du behöver mer processtid för att få orden som kommer ur lärarens mun begripliga. På lektioner anstränger du dig till max för att hinna uppfatta och begripa lärarens genomgångar. Mellan alla lektioner är rasterna på den stora skolgården en plåga. Som att befinna sig på ett stormigt hav utan livboj. Du brukar försöka smyga undan runt något hörn, eller tillbringa rasterna på skoltoaletten. Alla övergångar mellan olika lektioner och skolsalar är en enorm ansträngning för dig. Vad ska du ta med till varje lektion? Du försöker kika vad skåpgrannen plockar ur sitt skåp. Hon tittar alltid konstigt på dig, kniper liksom ihop både munnen och ögonen, du förstår inte varför hon ser så konstig ut.

Det och andra klasskamraters konstiga uttryck funderar du ofta över. De vänder ofta ryggen till. Det känns ibland som att du är ensam på en öde ö. Runt omkring dig åker båtar, men alla vänder aktern mot dig. Är du så värdelös att du inte förtjänar att få vara delaktig någonstans? Du börjar fundera på om det är så. I slutet av skoldagen är du helt slut. Du vet knappt hur du ska orka ta dig hem. Ju tröttare du är, desto starkare känns alla ljud, synintryck och lukter omkring dig. Du står vid ditt skåp och kan inte för ditt liv minnas om du ska ta med något hem. Du ger upp och går mot bussen. När du äntligen kommer hem är du så slut att du nästan gråter.

När mamma kommer hem ser hon också konstig ut, kniper med ögon och mun. Hon skäller på dig för att du inte plockat undan frukosten. ”Nu får jag slänga mjölken och smöret IGEN! Varför kan du inte plocka undan efter dig!” Skället känns som en kulspruta i dina redan ömma och trötta öron. Du går in i ditt rum och låser in dig. Du vill bara gråta. Du misslyckas med allt. Klarar inte ens att ställa in mjölken. Du måste verkligen vara helt värdelös. Du får ju nya kvitton på det varje dag.

Du lägger dig i sängen och torktumlaren av alla tankar går åter på max. Du försöker ”spela om filmen” och få ihop alla bilder till en sammanhängande handling. Det tar både tid och kostar energi. Så behöver du göra varje kväll för att försöka göra det som hänt under dagen begripligt. Att få ihop alla scener i ”filmen” direkt under dagen går bara inte. Du behöver processtid. Du konstaterar att filmen om din dag ännu en gång har dig i huvudrollen som den oduglige och värdelöse. Sedan börjar torktumlaren av tankar om igen. ”Var det något jag skulle ha med mig till imorgon?” …det känns som om du drunknar av alla tankar. Du somnar till slut, helt utmattad.

Anna Sjölund och Lena W Henrikson
som skrivit bloggtexten har också skrivit böckerna Förskolekompassen, Skolkompassen och Vardagskompassen.

Det finns kostnadsfritt arbetsmaterial att ladda ned till respektive bok:

Förskolekompassen : http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/F%C3%B6rskolekompassen-till-n%C3%A4tet.pdf

Skolkompassen: http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Skolkompassen-till-n%C3%A4tet.pdf

Vardagskompassen: http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Vardagskompassen-p%C3%A5-n%C3%A4tet.pdf

Men grattis! Vad kul!!

iq

Vad är det som är så kul? Jo min son uppfyller inte längre kriterierna för särskoleplacering. Hans utvecklingsstörningsdiagnos lyfts bort. Utan att uttala mig om hans resultat så är det i praktiken så att har du 71 i IQ och grav autism så ska du läsa enligt grundskolans läroplan. Det skapar en del problem. Då är särskilda undervisningsgrupper en stor hjälp, även om de inte kan göra allt. Grundskolan och i synnerhet gymnasieskolan är inte för barn som mitt. Och särskolan är inte vår säkra hamn längre. Vi fick komma till en särskild undervisningsgrupp och i fem månader kunde vi få känna tryggheten i att vara där. Så kom smällen förra veckan. Nu ska barnen ”samverka”. Det innebär att de ska integreras i storklass och ha med sig resurslärare. Det som är nytt är att man flyttar in storklassen i samma lokaler och alla barnen från särskilda undervisningsgruppen ska integreras i samma klass. Annars har väl de flesta barn – utom mitt då – redan prövat integrering. Och misslyckats där. Och kämpat för att få en fungerande skolgång. Nu ska de tillbaka. Men den här gången har man döpt om integreringen till samverkan. Då kanske det fungerar bättre.

Integrering, inkludering, samverkan. Det låter väldigt fint. Inte vill man ha segregerade, exkluderade barn. Eller jo, jag vill faktiskt det. Jag vill ha en plats dit mitt barn kan få gå på dagarna. Där han är trygg och utvecklas. En plats för honom. Min kommun har haft ett fungerande bemötande till idag. Det som inte fungerar är betygen för att komma in på gymnasiet. Jag skulle vilja att det problemet angrips för sig istället för att offra mitt barn för att tvinga fram en lösning som kanske passar några.

En annan sak som händer när man lyfter en utvecklingsstörningsdiagnos i Värmland är att man skrivs ut från Barn- och ungdomshabiliteringen. Sen får man om man vill remiss och överlämning till Barn- och ungdomspsykiatrin. Vi skrevs ut från Habiliteringen i juni. Sen var vi utan vårdgivare till i mars. Då fick vi komma på ett överskrivningssamtal. Och när vi försöker få förnyade recept får vi ett uttag. När vi försöker få ett läkarbesök hänvisas vi till en kontaktperson som aldrig ringer tillbaka. När vi ringer BUP-akuten så hänvisar de till en kontaktperson som aldrig ringer tillbaka. Och när vi verkligen har kris hänvisas vi till någon som inte jobbar idag utan som ringer mig imorgon, men som aldrig ringer tillbaka. Men vi har blivit lovade en cykel.

Grattis till oss! Vi har inte ett barn med utvecklingsstörning!

/Anna Marklund
Kristinehamn

5 minuter på Sergels Torg

anne_sergel_1_webb      fridolin_sergel

Vi pratar i olika sammanhang om vuxna i termer av att gå in i väggen, stress, utmattningsdepression osv. och många som är här idag lever under en otrolig press. På en konferens om skolan i våras togs frågan upp om föräldrar som har svårt att sköta sina jobb och blir utbrända för att barnen inte får rätt stöd i skolan. En skolchef svarade då ”föräldrar kan ibland ha lite för höga förväntningar”. Men VÄNTA nu, tänkte jag. Tänker hon curling, tänker hon räkmacka? Är det för höga förväntningar att skollagen följs, att våra barn lär sig saker och utvecklas? Och framför allt att de mår bra!

Om våra barn mådde bra skulle vi väl inte vara här? Vi skulle hellre sköta våra jobb och vara med våra barn och ungdomar och bygga med lego, spela Mario Kart eller kanske diskutera politik eller musik.

Nej, vi curlar inte, vi röjer skog! Vi är skogshuggare som försöker få terrängen någorlunda framkomlig för barnen för att de ska orka överhuvudtaget. Kämpa får de göra ändå. Visst vore det trevligt om vi också kunde glida runt lite med en kvast istället för att streta med röjsågen, men vi pratar om barn som är utbrända redan i årskurs 2, men då pratar man om skolplikt vilket är absurt när ett barn är så fyllt av ångest. Vi måste ta barns ohälsa på lika stort allvar som vuxnas.

Vad är det som behövs då? Lagefterlevnad och resurser har nämnts här tidigare. Tidiga insatser är makalöst lönsamt, det vet väl de flesta kommuner egentligen men har kanske inte hittat rätt styrsystem för det, men jag vill också nämna att stödet är viktigt även för unga och vuxna och att många behöver få en andra chans på t ex komvux eller folkhögskolor. Rusta inte ner det! Goda intentioner t ex i skollagen och LSS har förvandlats till snäva tolkningar för att spara pengar. Hur ska visioner om delaktighet och jämlikhet bli verklighet då?

Rapport efter rapport och även Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar att det behövs mer kompetens om autism. Det ÄR annorlunda och det ÄR svårt. För personal och för familjen.
Den kinesiske filosofen Konfucius sa så här:
Verklig kunskap är att förstå omfattningen av ens okunnighet.

Att förstå att det är komplicerat är första steget i utvecklingen. Man kan då bolla med kollegor, få handledning utifrån, samarbeta med vårdnadshavare, prata med eleven. För att uppnå denna grund måste det in i utbildningar för lärare, rektorer, speciallärare m m. Just nu är det ett lotteri, det kan funka bra i ett klassrum men betydligt sämre i rummet bredvid. Hur fungerar ledarskapet då? Ger man lärarna rätt förutsättningar?

Med rätt kompetens minskar risken för att man feltolkar ett beteende och ställer orimliga krav. Ett barn med autism har ofta svårt att kommunicera sina tankar och behov och än svårare blir det om det dessutom finns en intellektuell funktionsnedsättning med i bilden så i allra högsta grad behövs autismkompetens också i särskolan.

Med rätt kompetens kan man göra väldigt mycket med små medel. Bäst resultat får man om skola och hem respekterar varandra och samarbetar. Jag talar av egen erfarenhet. Min son var en gång en väldigt stressad liten kille som väldigt ofta inte kunde vara i klassrummet, men är nu en harmonisk ung man som studerar programmering på högskola. Många av hans lärare har visat att de tror på honom, accepterat honom som han är, uppmuntrat, anpassat och gjort undantag så att han fick en rättvis chans, men det har inte varit något självspelande piano. Det har också krävts mycket av oss föräldrar.

För en likvärdig skola där alla utvecklar sin fulla potential behövs en mer flexibel syn på skolan och dess pedagogik. Barn vill lyckas, barn vill lära sig och de har olika förutsättningar. En del kan gå i en stor klass med kompetent stöd, en del behöver ett mindre och lugnare sammanhang för att blomma. Inget är mer värt än det andra.
Släck inte ljuset i barnens ögon!
Tal
Anne Lönnermark på Sergels Torg den 10 december 2014

Inkludering i skolan – på vems villkor?

Över 100 personer kom och lyssnade på förbundets seminarium om inkluderingen i skolan.Peter Ekborg

Peter Ekborg, biträdande generaldirektör på Skolinspektionen inledde med att berätta om Skolinspektionen granskning av särskilda undervisningsgrupper. En av anledningarna till att Skolinspektionen har gjort denna studie är att stöd som ges till elever i första hand ges i ordinarie klass, trots att forskningen inte kunnat visa på vad som gynnar eleverna bäst.

– Det första vi kan konstatera är att innan elever i behov av stöd placeras i särskilda undervisningsgrupper så befinner de sig oftast i en väldigt kaotisk situation, de har hög frånvaro och ofta låga betyg.
– När vi har frågat kommunerna om de har provat olika alternativ inom ramen för den ordinarie undervisningen svarar de oftast ja, men det utgår ofta från principen mer av samma sak, säger Peter Ekborg.

Skolinspektionen är mer positiva till vad de sett när de undersökt placeringen i särskilda undervisningsgrupper.
– Det är tydligt att situationen för eleverna förbättras markant. Närvaron blir betydligt bättre och kunskapsresultaten går tydligt upp, säger Peter Ekborg.

Skolinspektionen granskning av särskilda undervisningsgrupper publiceras i slutet av augusti i år.

 

Panelen

Efter Skolinspektionens genomgång var det dags för panelsamtal. På bilden från vänster: Nicklas Mårtensson, förbundssekreterare och moderator. Autism- och Aspergerförbundets ordförande Eva Nordin-Olson, Per-Arne Andersson, chef för skolfrågor på SKL, Peter Ekborg, biträdande generaldirektör på Skolinspektionen och Elisabeth Persson, Universitetslektor vid Högskolan i Borås.

De diskuterade bland annat vad som menas med inkludering och hur vi kan göra för att inkludering i skolan ska fungera bättre.

Per-Arne Andersson menade att skolans stora problem är en tafatthet där man ständigt möter barn som är lite annorlunda. Man vet inte vad man ska göra och vill därför att någon annan ska göra något.

På frågan om vad som menas med inkludering svarade förbundets ordförande att inkludering är ett förhållningssätt som har mångfald som grund.
– Det måste finnas ett rikt utbud av pedagogiska arbetssätt och lärmiljöer. Jag har därför svårt att se en särskild undervisningsgrupp som exkluderande, säger Eva Nordin- Olson.

Elisabeth Persson tryckte mer på fördelarna med inkludering. I Nossebro där hon följt elever efter att de särskilda undervisningsgrupper avvecklas visar på goda resultat.
– Vi har gjort djupintervjuer med elever som gått i Inkluderad klass och det vi märkt är att de bär med sig normer, värderingar och ett annat förhållningssätt. Autism eller ADHD är en naturlig variation, vi människor är olika. Det är en självklarhet för dom här eleverna, säger Elisabeth Persson.

Efter panelsamtalet var det tid för frågor. I publiken fanns föräldrar, lärare, rektorer och politiker som turades om att dela sina åsikter och funderingar i den knökfulla lokalen.

 

/Sofie Ekholm
kommunikatör som debuterar i Almedalen

Tillgänglighet får skolan att funka

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Handikappförbunden bjöd in till en konferens om tillgänglighet och likabehandling i skolan. Hur kan tillgänglighet vara en del av skolans likabehandlingsarbete? Vad innebär mångfald och normkritik inom området funktionshinder?
Det var rätt stora frågor att fundera kring och redan i början av dagen fastslogs att det handlar om en rättighet. Alla har rätt till utbildning och med det följer att tillgänglighet är en förutsättning för att alla ska få samma möjligheter.
Två nya verktyg presenterades: DATE lärmaterial och SPSMs värderingsverktyg för tillgänglig utbildning. Särskilt rekommenderar jag att man tittar på filmerna med ungdomar som beskriver sin, i vissa fall, otillgängliga vardag.

Jag blev inbjuden att vara med i ett panelsamtal under rubriken ”Skolplikten – en plikt för vem?” tillsammans med Magdalena Sievers (DO), Anna Brodin (Göteborgs Universitet), Annika Jyrwall-Åkerberg (Handikappförbunden). Panelen leddes av Maria Montefusco (Nordens Välfärdscenter).

Paneldebatt 3 april 2014 red

Med den bredare tolkningen av begreppet tillgänglighet (fysisk, pedagogisk och social) leds man snabbt in på rätten till särskilt stöd och där ligger ett stort ansvar på skolan när man pratar om skolplikt vilket framgår både när man tittar på Skolinpektionens granskningar och i rättsfall om vitesföreläggande när man inte uppfyller skolplikten. Det känns absurt att man ska behöva tvinga ett barn till skolan som mår dåligt av bristande stöd i densamma men tyvärr är det verklighet för rätt många.

DATE-ungdomarna red

Jag tror att många i publiken fick upp ögonen för tillgänglighet när ungdomarnas filmer visades. Det var uppenbart enkla åtgärder som skulle göra stor nytta men som ändå inte blev av. När Niklas Källner (ni vet reportern i Skavlan) pratade med ungdomarna visade det sig att en del av anpassningarna fortfarande inte var gjorda. Dennis kunde fortfarande inte använda den stora gungan på grund att en träkant. Man vill liksom åka dit med en såg! Likaså vill man åka till Lukas skola och sätta tejp på trappstegen så han ser dem bättre och slipper riskera att ramla och skada sig.

Och inte blir det enklare när vi pratar om social tillgänglighet, likabehandling och delaktighet. Att gå från att vara tolererad till att bli accepterad som en fullvärdig medlem av gruppen eller klassen kräver ett aktivt arbete av personalen. Man kan behöva hjälp med att tolka sociala situationer, stöd i kommunikation m m. När det gäller likabehandling, som vi var överens om innebär att göra olika, så kan man tänka ett steg längre. Om man t ex vid en redovisning av en skoluppgift ger alla chans att välja om man vill göra det i stor grupp, redovisa själv med läraren, spela in och visa upp etc behöver ingen sticka ut för att man inte kan göra på det ”vanliga” sättet. Ett sätt att bryta normer.

Eftermiddagen bjöd bl a på ett uppskattat inslag med rapparen Behrang Miri som också tog upp skillnaden mellan tolerans och acceptans. Många tänkvärda ord levererades med humor och kvickhet. Begrepp som exotism, intersektionalitet, normkritik fick oss att fundera på vad vi själva kan göra för att förändra attityder och komma bort från ”vi och dom”-känslan. Hanna Wildow uppmanade oss att tänka på att vi är omgivningen för någon annan och att vi bör se på oss själva och samhället med normkritiska glasögon. Behrang och Hanna satt sen med i ett panelsamtal tillsammans med Claes Nilholm (som föreläste om inkludering) där det stundtals hettade till lite.

Den avslutande panelen bestod av lärare, specialpedagoger och Björn Johnson på Danderyds kommun där man var först med att använda SPSM:s värderingsverktyg. Björn berättade att de började med den fysiska miljön som kändes enklast för att sen gå över till den lite svårare lärandeprocessen. Tankar som kom upp i panelsamtalet var bl a att planera utifrån de elever som behöver stöd, att olikhet är det normala, att börja prata om olikheter tidigt för längs vägen när eleverna blir äldre blir det konstigt. Man kan också arbete mycket förebyggande genom att skapa struktur för alla.

Avslutningsvis kommer jag tillbaka till ungdomarna som också hade en hel del positiva kommentarer. Gabriel upplevde en större förståelse efter att skolan hade sett filmen och Lukas hade lärt sig mer om vilka rättigheter han har. Lovisa, som hade bytt skola, beskrev hur man på den nya skolan behandlade henne mycket bättre än på den gamla. ”Nu är jag en individ, inte ett problem!”, uttryckte hon det. Hur kan det skilja så mycket när det gäller bemötande, likabehandling och delaktighet?

Jag har inget mirakelrecept. På något sätt måste man få de fina orden in i vardagen och i mötet med varje elev. Mer tid för att reflektera och diskutera behövs. Likabehandling, tillgänglighet och delaktighet måste in på agendan mer löpande. När man tittar på framgångsrika skolor ser man ett ledarskap med en tydlig vision som kommuniceras till alla i skolan, höga förväntningar på ALLA elever, bra uppföljning och att man lär av varandra. Inget konstigt, egentligen.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

Vad efterfrågas på framtidens arbetsmarknad?

Detta var den övergripande frågan som diskuterades i radioprogrammet Ekonomiekot lördag den 8/3. En av de tre gästerna var Magnus Henriksson som är professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning. Han inledde med att på ett utmärkt sätt besvara frågan:

”Vi har glömt bort att för många jobb och speciellt många jobb som växer fram är det inte den formella utbildningen, att man har gått just de här kurserna som är det avgörande. Utan med modern IT-teknik och tjänstejobb så handlar det ofta om att man har rätt motivation, uthållighet och att man är pålitlig och gör ett bra jobb. Själva jobbet kan man ofta läsa sig ganska snabbt om man är motiverad. Det är heller ingenting som man lär sig i utbildningen.”

Magnus Henriksson kallar dessa nyckelkomponenter för att klara av att utföra ett jobb för viktiga icke kognitiva egenskaper. Han varnar för det han kallar för den rådande utbildningsalarmismen och förklarar detta så här:

”Man har nu länge sagt att nästan alla behöver ha en högre utbildning och hela tiden krävs det mer av formell utbildning och det stämmer faktiskt inte. Utan speciellt de jobben i mitten är de jobben som kan lämna landet, rationaliseras bort och robotiseras.”

Han förklarar vidare att många jobb inte är i farozonen att flytta till exempelvis Indien och Kina och de jobben kräver inte en högre formell utbildning.

Jag tror att det ligger mycket i vad Henriksson säger. För fler jobb än man ofta tror behövs egentligen inte den formella utbildningen som ofta krävs för att få jobbet. Här behövs en högre grad av flexibilitet och matchning för att vi ska kunna få en inkluderande arbetsmarknad där alla kan bidra efter sin förmåga. En bra anpassning på arbetsplatsen bland annat genom att personen får en god handledning under introduktionen eller praktikperioden är ofta avgörande för att det ska fungera på sikt.

Men även för de jobb som kräver en högre grad av kognitiva förmågor finns det mycket stöd och anpassningar att få. Den 12:e mars hade Hjälpmedelsinstitutet sin avslutande konferens för projekten Vägar till Arbete och Teknikstöd i skolan. Projekten går i korthet ut på att stötta personer med kognitiva svårigheter med hjälp av kompensatoriska teknikhjälpmedel. Minst lika viktigt som teknikstödet är den ökade självkänslan och förståelsen för hur man själv fungerar som kommer av att personen kan öka sin egen förmåga med dessa kompensatoriska strategier och hjälpmedel.

Här kan ni se ett mycket starkt filmklipp om hur gymnasieeleven Dajana beskriver hur användandet av teknikhjälpmedel har förändrat och stärkt henne på många olika sätt.

Nicklas Mårtensson
är förbundssekreterare i Autism- och Aspergerförbundet och har suttit med i styrgruppen för projektet Vägar till arbete.