Frustration, vilja och idogt arbete

Min ledare ur Ögonblick nr 2:

I skrivande stund (29 maj) har direktiven för LSS-utredningen precis kommit och utredaren har blivit utsedd. Désirée Pethrus, kristdemokratisk riksdagsledamot, har fått detta viktiga och svåra uppdrag som ska redovisas senast den 1 oktober 2018. Jag har ingen anledning att ifrågasätta valet av utredare, men direktiven hon ska arbeta efter gör mig orolig.

I inledningen står det: ”Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.” Ja, så långt verkar det bra men ju längre man läser desto mer nedstämd blir man. Direkt upprörande och även märklig är skrivningen om att ökad kvalitet i insatser enligt LSS ska finaniseras genom besparingar i assistansersättningen. Grupper ställs emot varandra och det primära målet är att minska kostnader, inte garantera goda levnadsvilkor.

Den kraftiga slagsidan mot kostnadsfrågor, främst angående personlig assistans, visar tydligt i vilken riktning man vill att utredningen ska gå. Man sätter mål innan nödvändiga analyser är gjorda. Med en grundlig samhällsekonomisk analys av vinsterna med att människor blir delaktiga och har goda levnadsvillkor skulle målen troligen se helt annorlunda ut och insatserna ses som investeringar.

Det känns oerhört angeläget nu att vi får ge vår syn på saken och vi har redan påbörjat arbetet. En inspirerande LSS-ombudsträff i maj har gett oss kraft att gå vidare och hjälpas åt, lokalt och nationellt. I Almedalen kommer vi att ha ett seminarium om LSS där Désirée Pethrus kommer att delta vilket känns väldigt bra. Arbetet fortsätter sen med att bidra till utredningen på olika sätt genom att visa vad vi menar med mänskliga rättigheter och goda levnadsvillkor. Vår uppskattade konferens ”Lyft upp eller trycka ner” som i höst äger rum i Göteborg ger goda exempel på hur rätt kompetens kan göra stor skillnad. Vi har också stora förhoppningar på att vårt projekt e-autism ska bidra till en kompetenshöjning på basnivå, t ex inom LSS-verksamheter, vilket det finns stort behov av.

Vår senaste skolenkät, som ni kan läsa om i vår tidning Ögonblick (nr 2), visar på fortsatt stora brister i skolan för barn med autism. Det gäller alla skolformer. Hög frånvaro och låg måluppfyllelse är tydliga indikatorer på att många barn med autism inte får den utbildning de har rätt till och att de diskrimineras på grund av bristande tillgänglighet. Ni kan även läsa om Eileen där det har löst sig bra i skolan genom anpassningar som utgår från Eileens behov och gott samarbete. Det gör mig glad på ett sätt men också ledsen för att hon skulle behöva bli stressad och må dåligt innan hon fick tillgång till rätt stöd. Så var det även för Kalle som nu äntligen får må bra och utvecklas. Tyvärr är det något vi ofta hör, att det går väldigt långt innan man gör det som är bäst för individen.

Men det händer också positiva saker såsom förtydligande angående tilläggsbelopp, förändring av rektorsutbildningens innehåll och satsning på kompetenshöjning inom specialpedagogik men det är inte tillräckligt och det går för sakta. Vårt andra seminarium i Almedalen kommer att handla om detta.

DSC_0718 red

Jag hoppas nu att ni alla får en riktigt bra sommar som ger er kraft att ta itu med de utmaningar som väntar men som också ger er möjlighet att njuta av nuet med era nära och kära.

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet

Råd och stöd enligt LSS – så lyckades vi

En av insatserna i LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade personer) är ”rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder”, i vardagligt tal kallat råd och stöd. Det är en insats som inte fungerar som det var tänkt och förhållandevis få får del av den. Nu har kristdemokraterna lagt en motion till riksdagen om råd och stöd där man beskriver problemen och vad som bör göras åt dem http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Ovriga-dokument/Ovrigt-dokument/Utveckling-av-rad-och-stod-ino_H2021866/

Vår son och vi föräldrar är några av de få som har lyckats få insatsen råd och stöd beviljad. En konsult knuten till Utbildningscenter Autism har stödsamtal med vår son och med oss någon gång i månaden. Samtalen med vår son sker enligt metoden ”Sokrautiska samtal”, en samtalsmetod utformad för personer med autism och som passar honom väldigt väl. För oss föräldrar handlar det om allt från utvecklande av struktur och hjälpmedel till framtidsplanering och hur man skall förhålla sig till ett barn med stora svårigheter och i ständigt behov av specialanpassningar.

Att få tillgång till det här stödet var inte så enkelt. Vi har fått visa att stöd enligt förhållningssättet tydliggörande pedagogik (TEACCH) inte har varit möjligt att erhålla genom landstingets försorg. Vi har också tydligt beskrivit konsekvenserna i vardagen när det stödet har uteblivit. Något som säkert bidragit till att vi har fått insatsen beviljad är att vårt landsting skickade en remiss till intilliggande läns landsting. Det landstinget i sin tur ansåg att vårt landsting borde kunna lösa situationen (vilket vi håller med om) och återremitterade. Vårt landsting remitterade ytterligare ett par gånger och så vitt vi vet så vandrar den här remissen fortfarande fram och tillbaka mellan landstingen, så här ett och ett halvt år senare…

Tyvärr har det i vårt fall inte bara varit så att rätt stöd inte har kunnat ges, utan vi har även fått kontraproduktiva råd från vår barn- och ungdomspsykiatriska mottagning, såsom att ”sätta ner foten och tala om att här går gränsen” för vår son. Råd som vi, tack vare att vi har annan kunskap, faktiskt inte har följt. Tänk om vi hade följt de råden, jag undrar hur det hade slutat, förmodligen i katastrof…

En noggrann beskrivning i ansökan följdes av en minst lika noggrann utredning av en nitisk handläggare. Det utmynnade i att vi fick beviljat tio samtal för vår son och tio samtal för oss föräldrar under sex månaders tid. Troligen kommer en ny ansökan leda till att vi får insatsen förlängd.

Jag hoppas att det här blogginlägget skall kunna bidra till information om den här möjligheten och jag vet att många, tyvärr, inte får tillräckligt eller rätt stöd från psykiatri och habilitering när det gäller vår målgupp. Alla har rätt att ansöka och får man avslag så har man rätt att överklaga det. Det finns, som jag ser det, inte mycket att förlora på en ansökan. Jag tror att man lyckas bäst om man själv har förslag på vem man vill skall utföra insatsen.

 

Maria Grimståhl

Ledamot i förbundsstyrelsen

Ett gott liv

Agneta läser ettgottliv

Kanske är det dålig tajming att skriva om värdet av att ha en egen bostad just när en sällan skådad värmebölja får oss att söka oss utanför hemmets väggar? Vågar jag ens viska att jag gärna stannar i min bostad mitt på dagen med fläkten på (om jag nu inte får vara vid havet)? Okej, jag medger att jag faktiskt stannar inne en del i bostaden de här smällheta julidagarna för att läsa. Den här veckan fick Knausgårds ”Min kamp” ge vika för en mycket läsvärd rapport från Riksförbundet FUB. Rapporten heter ”Ett gott liv” – Om bostad och stöd i boendet, nu och i framtiden, för personer med utvecklingsstörning.

FUB har genomfört en enkätundersökning som syftar till att öka kunskapen om hur deras medlemmar bor idag, hur de vill bo i framtiden och vilka drömmar de har för framtiden. Drygt 1500 personer har svarat på enkäten. Rapportens stora förtjänst – förutom många intressanta siffror och slutsatser (området är dåligt kartlagt tidigare) – är att det har getts stort utrymme för öppna svar. Här stiger människornas röster och deras längtan och önskningar fram. Det är mycket befriande att lyssna på människorna bakom LSS-insatserna, röster som sällan hörs i medierna.

”Ingen får ta bort mig från mitt hem! Jag är orolig, en kompis var tvungen att flytta. Han ville inte.”

”Vill bo i en villa tillsammans med flera kompisar. Där har vi egna rum men inte egna kök. Vi får ha djur och det finns en trädgård…”

”Jag vill kunna välja min personal (alla är inte snälla). Det ska alltid finnas personal, även på natten.”

”Vill bo centralt… nära mitt nuvarande arbete. Vill slippa färdtjänst…”

”Bo tillsammans med min kille.”

”En liten personalstyrka, välutbildade.”

”Stöd vad beträffar mat, kläder, ekonomi, utveckling (någon som tror på en!).”

”Jag vill ha kvar mina ledsagarkompisar… jag vill kunna bestämma vilka som är mina ledsagare.”

”Eftersom jag bott på gruppbostad och har vantrivts och vanvårdats vill jag ha min egna ”lilla” stuga som är anpassad efter mina behov.”

Vad är en bostad, ett hem, om inte den plats som är själva hjärtat i våra liv? Att ha en bostad, ett hem, är något av det mest grundläggande för de allra flesta människor – här äter vi, sover vi, älskar vi, grälar vi, diskuterar vi, umgås vi, lever vi. Det mest privata försiggår här. Skulle du acceptera att inte själv bestämma var och hur du vill bo? Med vem du vill bo? Skulle du acceptera att flytta för att det blir för dyrt för kommunen – att du med dina behov kostar för mycket? Skulle du acceptera att de som du måste ha störst tillit till inte förstår sig på dig?

Rapporten borde vara obligatorisk läsning för de cyniska så kallade LSS-konsulterna; kommunala politiker, chefer och tjänstemän. Och alla andra med för den delen. För de här människornas ord står i bjärt kontrast till den avhumaniserade retorik som förs idag kring personer i behov av samhällets stöd och där många kommuner har egna riktlinjer i strid mot rådande LSS-lagstiftning. Mänskliga rättigheter och lagar är satta ur spel till förmån för kortnäst besparingstänkande. Besparingar som vi vet på sikt blir dyrare för samhället men värre som ger en bild av ett framtida samhälle som är mycket kallt. I ett sådant samhälle vill inte jag ha min bostad, mitt hem, mitt hjärta på jorden.

/Agneta Söder
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet

Rapporten hittar du här:”Ett gott liv” – Om bostad och stöd i boendet, nu och i framtiden, för personer med utvecklingsstörning.

Alla värnar LSS – men vem tar ansvar för lagen?

eva2Eva Nordin-Olson

– För mig är det viktigt att inte tappa historien till varför LSS finns. Skälet till det är att jag möter många i ansvarig ställning som inte har koll på bakgrunden och ser LSS som vilken lag som helst. Med de orden och med en efterföljande historisk tillbakablick på utvecklingen av lagen inledde förbundets ordförande Eva Nordin-Olson.

Övriga deltagare i panelen var Lennart Axelsson, ledamot socialutskottet (S), Magnus Sjödahl, ledamot socialutskottet (KD). Linnéa Darell, kommunalråd i Linköping. Staffan Werme från SKL.

Seminariet var en fortsättning på det seminarium som förbundet höll i Almedalen förra året då det rådde en rörande enighet om att alla värnade LSS. Det senaste året har allt fler uppgifter visat på en urholkning av lagen, årets seminarium fokuserade därför på vad som gått snett.

Det blev en bra debatt där moderator Mikael Klein vänligt men bestämt förde tillbaka panelens medlemmar till huvudfrågan – vem ska ta ansvar?

LSSseminarie webbFv. Staffan Werme, Linnéa Darell, Lennart Axelsson, Eva Nordin-Olson, Magnus Sjödahl.

På frågan om vad som egentligen görs för att öka kunskapen hos LSS-ombuden menade Lennart Axelsson att ett intressant steg på vägen är den nya LSS-handläggarutbildning på högskolan som kommer till hösten.

– Det är bra att det kommer en utbildning för LSS-handläggarna men det behövs mer, vi behöver en folkbildningskampanj. Synen och attityderna i samhället måste bygga på samma värderingar inte bara hos LSS-handläggarna utan även hos oss politiker och andra tjänstemän, replikerade Linnéa Darell.

På frågan om vad som behöver göras för att få till en förbättring svarade Lennart Axelsson att man framförallt måste börja prioritera de här frågorna. Magnus Sjödahl tyckte att förslagen i funkA-utredningen ska genomföras. Enligt Linnéa Darell ska man gå igenom LSS-utredningen som kom 2008 och genomföra de förslag som inte är genomförda. Staffan Werme ville ge riksdag och regering ett uppdrag, att våga genomlysa lagen kontinuerligt. Han menade att verkligheten förändras och därför måste även lagstiftningen förändras.

Seminariet avslutades med Eva Nordin-Olson ord:

– Det här borde vara en mycket större politisk fråga, hur kan vi göra så att den blir lika viktig som till exempel skolfrågan. Vi har hört att alla värnar LSS men hur kan politikerna tillsammans med oss lyfta de här frågorna så att fokus hamnar på mänskliga rättigheter och värdediskussionen som vi behöver ha. Det räcker inte med detaljlösningar, då blir det bara lappa och laga. Vi vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda.

/ Sofie Ekholm

Kommunikatör som trött och glad sjunker ner i soffan efter det första intensiva besöket i Almedalen.

Är det sunt förnuft att använda sunt förnuft?

”Jag vet att allt det här är tjat/och att det sagts förut/men jag ska tjata tills mitt sista andetag tar slut”

Så sjöng Johan Johansson (KSMB, Strindbergs m.m.) på en av sina skivor. Då handlade ”tjatet” om miljö och naturresurser, men det är inte därför textraderna nu letar sig fram ur mitt minnes nedre byrålådor. Kopplingen finns istället i vetskapen om att det jag skriver har sagts förut – men att jag ändå tänker fortsätta att tjata om det.

Autism är en utvecklingsrelaterad kognitiv funktionsnedsättning. Mycket kortfattat handlar det om kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel/kommunikation och om begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter. Att förstå hur de sammanlagda följderna kan se ut för olika individer är inte självklart enkelt, i alla fall inte om man bara har ”sunt förnuft” att förlita sig till.

När jag för 20 år sedan började arbeta på en gruppbostad för vuxna med autism, utvecklingsstörning och problemskapande beteenden hänvisades det regelbundet till ”sunt förnuft”. Vid anställningsintervjun berättade jag som det var, att jag då inte hade någon utbildning alls på området. Som svar på det fick jag en fråga om jag visste hur man parar ihop rätt sko med rätt fot… Det behövdes ingen utbildning, det räckte minnsan med sunt förnuft.

Men jag tyckte inte att det kändes varken ”sunt” eller ”förnuftigt”. Ganska snart började jag istället fundera på om inte ”kunskap” och ”kompetens” skulle fungera bättre. Jag gick vidare till andra arbetsplatser och utbildning inom autismområdet. Men även på andra, senare arbetsplatser har det både från kollegor och arbetsledning ofta hävdats att det egentligen räcker med sunt förnuft om man arbetar med människor.

För den som har autism leder vardagen inte sällan till upplevelser av stress och frustration. Ofta är det direkt kopplat till en miljö eller situation där förståelse och anpassning inte är tillräcklig. Det är därför helt nödvändigt att personal i LSS-verksamheter har mer än sunt förnuft att hålla sig till, de behöver ha rätt kompetens. Det innebär i en verksamhet för personer med autism att ha kunskap om autism och vilka uttryck det kan ta sig hos olika individer samt att kunna omvandla teoretisk kunskap till praktiskt stöd och anpassningar utifrån individuella behov och förutsättningar. Autismspecifik kompetens.

Problematiska stressutlösta situationer och konflikter ska inte, får inte pressas fram av personal i LSS-verksamheter, varken med vilja eller på grund av okunskap. Tyvärr blir jag i mitt arbete som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet med jämna mellanrum uppmärksammad på att så ändå sker. Där man på verksamheten då kan tycka sig se ”manipulation” eller ”provokation” från personen med autism kan man med andra glasögon istället snarare se bristande stöd till kommunikation, maktlöshet och uttryck för frustration.

När personalen i en LSS-verksamhet inte kan ge förutsättningar för kommunikation på rätt nivå, ställer felaktiga krav, utövar maktdominans, inkräktar på personlig integritet eller inte respekterar behov av förutsägbarhet och tydlighet kan en person med autism bli frustrerad, arg eller rädd. Det är starka känslor, sådant som gör det svårare för oss alla att använda våra kognitiva förmågor (hur klart och logiskt tänker du när du är skitförbannad eller sönderstressad?). Hos den med autism blir begränsningar i flexibilitet och i att kunna ta perspektiv påtagligare. I brist på att hitta eller ha tillgång till bättre fungerande strategier kan personen med autism då hota, spotta, fräsa, vifta, slå, bita eller kasta saker. Kanske med det främsta syftet att helt enkelt bli lämnad ifred.

När sådant händer så tänker jag att det egentligen inte är rätt att säga att det är personen med autism som har ett utmanande eller problemskapande beteende. Det är i verksamheten som det brustit i ansvaret för bemötandet. Oftast beror det inte på den enskilde personalen utan främst på brister i ledning och i synen på utbildning och handledning. Kanske har man tänkt att det räcker med ”sunt förnuft”?

Men längre bort i slutändan är det – svåra tanke – kanske faktiskt vi alla som kollektivt brustit i vårt ansvar? I Sverige har vi en unik lag i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den är tänkt att ge personer med varaktiga och svåra funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra. Det är fint tänkt, det är en bra och viktig lag för ett anständigt samhälle, men glappet ökar mellan de många fina värdeorden och hur det faktiskt fungerar.

Herbert Lovett, som skrev boken Learning to Listen, sade en gång vid en föreläsning att det som ”problemskapande beteende” (som han jämför med protest eller civil olydnad) säger oss om vi faktiskt lyssnar är:

Ni ger mig inte det stöd jag behöver
Ni gör mig illa
Era tankar kanske är goda, men era handlingar är det inte
Ni kan göra bättre

Under Almedalsveckan 2013 har Autism- och Aspergerförbundet seminariet LSS – lagen som alla värnar men få tar ansvar för (titta in på det om du är i Almedalen). Ett av flera viktiga sätt att ta ansvar är att se till att personal i LSS-verksamheter får bra utbildningar, ordentligt med tid för planering och reflektion och adekvat handledning. Det är vårt gemensamma ansvar att efterfråga från beslutsfattare i alla led, från politiker till verksamhetschefer, att de är lojala mot intentionen i lagstiftningen.

Vi kan göra bättre!

Mats Jansson
som vet att det har sagts förut, men ändå tänker fortsätter tjata.
Så här i juni vill jag också passa på att önska att sommaren blir precis så som du vill ha den!

 

Om skolskjuts, LSS och rikskonferensen

Nu i slutet av sommaren har de flesta kommit tillbaka från ledigheter och förskolorna och skolorna har startat sin hösttermin. För mig som ombudsman betyder det många mejl och samtal från medlemmar kring framför allt skolskjuts nu vid skolstart. Samt hur det går att förändra skolsituationen till det bättre. Kring varje unika skolsituation är stödåtgärderna så klart olika beroende på framförallt elevens behov. Men vissa generella tips kan man ändå ge och det gör Linda Grann med den äran när hon under nio dagar skriver om vikten av autismspecifik kompetens på Pedagog Malmö.

Imorgon torsdag 6/9 har HSO Stockholm bjudit in representanter för alliansen i Stockholms stadshus (nästa vecka är det oppositionens tur) för diskussion kring frågor som rör personer med funktionsnedsättning i Stockholm. Mötet hålls mellan 18-20 i ABF-huset på Sveavägen. Detta är ett mycket bra initiativ där förhoppningsvis för Stockholm viktiga frågor diskuteras.

Några exempel på dessa viktiga frågor är

–  Att staden slår vakt om en stark LSS-lag och tolkar den enligt dess intentioner.

–  Att staden arbetar för att säkra S:t Örjans skolors fortlevnad. Därefter bör en ambitiös satsning göras på dessa värdefulla skolor.

–  Att skapa bättre förutsättningar för arbete, inte minst inom Stockholms stad, för personer med funktionsnedsättningar såsom autismspektrumtillstånd.

Jag avslutar med att tipsa om Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens i Linköping 6 – 7/11. Det är ett i mina ögon mycket intressant program där föreläsarna utifrån olika roller, yrken, utbildning, erfarenheter och engagemang på olika sätt bidrar med användbar kunskap om årets tema ”UNG MED AUTISM ELLER ASPERGERS SYNDROM – att rusta för livet”.

Vi syns i Linköping i november!

Nicklas Mårtensson
som har arbetat med och för personer med autismspektrumtillstånd sedan 1994. Sedan 2010 som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet.

I det andra Almedalen syntes vi

Nu är den slut, Almedalsveckan, och media svämmar inte längre över av rapporter om partiledartal, utspel, djbattles och mingel. Vi som var på plats för förbundets räkning såg mycket lite av allt det.

I stället såg vi, och var en del av, det andra Almedalen. Det där seminarier om ämnen som kan tyckas smala ändå väcker stort intresse.  Våra tre seminarier om diagnos, LSS och skola var, som ni kunnat läsa tidigare, knökfulla. Av frågor och inlägg förstod vi att det fanns psykiater, politiker från både riksdag och kommun, närstående, skol- och boendepersonal som kom och kommenterade.

En strid ström av personer besökte vårt tält på Donners plats. Föräldrar, mor-och farföräldrar, pedagoger, boendepersonal och journalister hörde till dem som kom och pratade om både stora och små frågor. I T-tröjor med fina loggan syntes vi väl i gyttret där ministrar passerade,  gatuteater pågick och Gudrun Schyman laddade för ännu ett torgtal.

I det andra Almedalen fanns också tid och möjlighet för enskilda möten med politiker. Vi träffade sammanlagt sju politiker från riksdagens social- och utbildningsutskott och hade dessutom ett möte med ställföreträdande generaldirektören för SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Så gick vi på andras seminarier, gjorde inlägg och knöt kontakter. Intensivt, meningsfullt och kul är den kort-korta summeringen av vårt Almedalen 2012.

Anna Calissendorff

är förbundssekreterare och gillade de sena cykelturerna hem till boendet efter en intensiv dag i Almedalen.

LSS- lagen som sällan fungerar

I Almedalen hade Autism & Aspergerförbundet seminariet, LSS-lagen som sällan fungera. Moderator var Elisabeth Sandlund, som annars arbetar på tidningen Dagen. I panelen fanns Kenneth Johansson (c) ordförande i socialutskottet, Lennart Axelsson (S) som är ledamot i samma utskott samt ordföranden för Autism & Aspergerförbundet Eva Nordin-Olson.

Det framkom snabbt att det är illa ställt med LSS, Eva menade att vi går mot ett ifrågasättande av denna fantastiska lag. Världens bästa lag. Men när hon numera är utomlands är hon inte längre stolt när hon talar om lagen. De två politikerna från socialutskottet instämde i att tillämpningen av LSS har i många fall hamnat snett. Men samtidigt påpekade de att det fungerar för många.

Vad kan staten göra för att förbättra inom LSS? Kenneth Johansson menade att det handlar om att göra riktlinjer och föreskrifter, han menade också att om man inte får insats ska man överklaga till förvaltningsrätten. Men han fick mothugg av moderatorn som menade att rättstillämpningen inte fungerar och att det är svårt att få rätt. Hon hänvisade till FUB i Stockholms läns rapporter om LSS-domar, den senaste rapporten visade att när det gällde ledsagning och kontaktperson (2011) i förvaltningsrätten fick den enskilde bara rätt i 21 procent av målen, rapporten kan läsas här. RBU:s förbundsjurist var på plats under seminariet och bekräftade bilden av att det är problematiskt att LSS avgörs i rätten. För att ha möjlighet att vinna mål om LSS måste man ha juristhjälp. Lennart Axelsson menade att det är ett tecken på att något är fel, man ska inte behöva anlita jurist för att få stöd.

På seminariet fanns det också en ledamot från socialnämnden i Gotlands kommun. Hon menade att det var frustrerande med alla domar som kommer, domar som går emot intentionerna i LSS. Förvaltningen vill följa dem för att få en liknande tillämpning som andra kommuner. Hon menade att det är fel. Ett exempel är domen om att kommuner inte ska ersätta ledsagares omskostnader, där har Gotland fortsatt betala dessa. Kenneth Johansson sade att Riksdagen ska ändra lagen om man ser att tillämpningen går emot intentionerna alltför mycket.

Kompetensutveckling inom LSS diskuterades, det är uppenbart att behovet är stort och Kenneth Johansson menade att det inte är omöjligt att staten kommer att hjälpa kommunerna med det. Jag menar att det är hög tid för regeringen att initiera ett LSS-lyft, likt det man gjort inom äldreomsorgen, att ge kommuner stimulansmedel för kompetensutveckling.

Staten kan ge förutsättningar men det är i kommunerna som en förändring måste ske, det är där som man dagligen tar beslut om LSS. Som Eva Nordin-Olson sade på seminariet, det handlar om anständighet, om hur vi vill värna om människor i vårt samhälle.

Emanuel Mörk

Som förutom att vara starkt engagerad i frågor som rör LSS-lagen dessutom är ordförande i Autism & Aspergerföreningen Stockholms län