Skippa wunderbaumen i skolskjutsen

Elever med autism har många gånger behov av en fungerande skolskjuts. Skälen är flera. En elev kan ha svårt att ta sig till skolan på annat sätt än med skolskjuts beroende på de svårigheter eleven har till exempel med socialt samspel eller ha perceptuell känslighet.

I botten ligger också att många elever med autism inte fritt kan välja skola. När en elev behöver extra anpassningar eller särskilt stöd och skolan saknar kompetens om hur man tillgodoser sådant stöd för en elev med autism, då händer det att skolan väljer bort eleven. Det finns en rad svepskäl som brukar anföras. Det kan heta att det inte finns resurser eller vi kan inte organisera verksamheten utifrån de behov ditt barn har. Ibland sägs det rent ut till föräldrarna att ditt barn kostar för mycket. Många gånger hänvisas eleven till den enda skolan i kommunen eller till en skola i en angränsande kommun som man säger ”passar” bättre för eleven.

Alltså är det vanligt att elevens skola ligger en bra bit från hemmet och då blir förstås frågan om skolskjuts aktuell. Ibland ligger elevens skola utanför kommungränsen och då gäller det att man har tur och bor i rätt kommun. Skollagen säger att kommunen måste medge skolskjuts till skolor inom kommungränsen men inte utanför. En del kommuner beviljar detta ändå, andra inte. Det blir ju inte alls likvärdiga förhållanden.

Andra osäkerhetsfaktorer när det gäller skolskjuts är kvalitet och kompetens. Här är kontinuitet viktigt, till exempel att man har en och samma förare och att skolskjutsen kommer i tid. Och att föraren lämnar barnet vid rätt adress. Jo, det finns fall där man lämnat barn ensamma vid fel adress och sedan bara dragit därifrån. Föraren måste känna till elevens specifika svårigheter och ha någon slags grundläggande kunskap om funktionsnedsättningens konsekvenser. Det går inte heller att underskatta den perceptuella känsligheten: man kan inte spela hög musik på radion eller ha en wunderbaum hängande i vindrutan. Barnet ska inte behöva utstå en veritabel torktumlarupplevelse på väg till skolan.

Bemötandefrågorna är alltså helt avgörande när man har ett barn med autism i bilen. I förlängningen handlar det också om säkerhetsfrågor, och kan vara ett bra argument när man talar med dem som inte förstår reaktioner som utbrott hos ett barn med autism som bemöts på ett felaktigt sätt.

Varje gång som skolskjuts lyfts i olika utredningar är vi på Autism- och Aspergerförbundet därför noga med att beskriva varför det är så viktigt att skolskjutsen fungerar och att skolskjutsentreprenören måste kunna leverera kvalitet och kompetens.

Nu har regeringen kommit med en proposition med förslag om skolstart vid sex års ålder vilket innebär att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Idag garanteras skolskjuts endast i grundskolan, inte i förskoleklassen. Utredningen som ligger till grund för det här förslaget har inte föreslagit någon ändring i skollagen vilket skulle innebära att ett barn i behov av skolskjuts i en obligatorisk förskoleklass inte har rätt till det. Detta har vi förstås starkt motsatt oss i vårt remissvar. Glädjande nog har man tagit till sig av våra synpunkter och föreslår i propositionen att barn i den obligatoriska förskoleklassen ska ha rätt till skolskjuts om behovet finns.

Ytterligare en utredning uppmärksammar skolskjuts nu i höst. Det handlar om utredningen som ser närmare på fjärrundervisning, upphandling och distansundervisning (SOU 2017:44), där man i fråga om ställningstagande om upphandling anser, att utbildning inom skolväsendet ska beaktas som icke-ekonomisk tjänst av allmänt intresse. Det innebär i korthet att upphandlingsreglerna blir förenklade. Här resonerar dock utredaren att det kan finnas områden, bland annat skolskjuts, där de hårdare och direktivstyrda kraven för upphandling ska gälla. Vi har självklart menat att just upphandling av skolskjuts är ett område där de hårdare upphandlingsreglerna ska gälla.

Många kommuner slarvar med upphandlingen med följd att skolskjutsverksamheten blir undermålig. Det här innebär stora negativa konsekvenser för barn med autism och deras familjer. Barnet kommer sent till skolan och missar undervisningen. Det medför oro och blir en dålig start på skoldagen. Föräldrarna kommer sent till sina arbeten. Det skapar stress att varje dag inte veta om skolskjutsen kommer eller inte, när den i så fall kommer och om det är samma förare som igår.

Agneta Söder

är ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga.

Läs mer

Annonser

Släpp fram resurser till rätt stöd i skolan

Riksdagen har nyligen beslutat om de efterlängtade ändringarna i skollagen gällande tilläggsbelopp. De ska gälla från 1 juli i år och målet är att skolhuvudmännen ska få de resurser som behövs för att kunna ge varje elev särskilt stöd, utifrån deras behov. Utbildningsminister Gustav Fridolin motiverar här ändringen:

”Det här är en viktig förändring för några av de mest utsatta eleverna och för skolor som arbetar särskilt med dem. Att investera tidigt så att alla elever, med olika förutsättningar, får en bra skola och de kunskaper de behöver kommer innebära att stora kostnader besparas både för samhället i stort och för enskilda individer.”

Jag håller med om de fina orden och därför är det särskilt stötande att se hur ändringar som ska stärka elevers rätt till stöd i skolan tas emot i verkligheten. Friskolan Kajan i Uppsala startades av föräldrar för sju år sedan. Hälften av eleverna går i särskola och många har autism. Föräldern Fredrik Hjelm förklarar valet att starta en friskola så här:

”Vi startade för att vi tyckte att kommunen inte kunde leva upp till det vi ville ha – utbildning. Kommunens skola upplevde vi mer som en förvaringsskola. Men att starta friskola var inget självändamål i sig, det var mest jobbigt. Vi tjänar inga pengar på det här. ”skola_10

Kerstin Nilseng är handläggare och arbetar med bedömningar på utbildningsförvaltningen på Uppsala kommun. Hon tror inte att detta tydliggörande i skollagen av elevernas rätt till stöd kommer att göra någon skillnad. Hon förklarar vidare saken i SVT Uppsala:

”Om du driver en friskola och inriktar dig till elever i behov av särskilt stöd, då vet du att särskilt stöd är en del av grundbeloppet. Om alla elever är i behov av särskilt stöd blir det svårt med grundbeloppet, men det är ingen anledning för oss att betala tilläggsbelopp. Det är ju inte elevens behov utan mer en affärsidé som inte går ihop med grundbeloppet.”

Om resonemanget handlar om anledning till att betala tilläggsbelopp så vore det mest rimliga att utgå ifrån elevernas behov av stöd för att det ska kunna fungera i skolan och inget annat.

 

Nicklas Mårtensson

Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och medverkar nästa vecka på ett angeläget seminarium om skolan på Björkanderska i Visby.

 

Frustration, vilja och idogt arbete

Min ledare ur Ögonblick nr 2:

I skrivande stund (29 maj) har direktiven för LSS-utredningen precis kommit och utredaren har blivit utsedd. Désirée Pethrus, kristdemokratisk riksdagsledamot, har fått detta viktiga och svåra uppdrag som ska redovisas senast den 1 oktober 2018. Jag har ingen anledning att ifrågasätta valet av utredare, men direktiven hon ska arbeta efter gör mig orolig.

I inledningen står det: ”Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.” Ja, så långt verkar det bra men ju längre man läser desto mer nedstämd blir man. Direkt upprörande och även märklig är skrivningen om att ökad kvalitet i insatser enligt LSS ska finaniseras genom besparingar i assistansersättningen. Grupper ställs emot varandra och det primära målet är att minska kostnader, inte garantera goda levnadsvilkor.

Den kraftiga slagsidan mot kostnadsfrågor, främst angående personlig assistans, visar tydligt i vilken riktning man vill att utredningen ska gå. Man sätter mål innan nödvändiga analyser är gjorda. Med en grundlig samhällsekonomisk analys av vinsterna med att människor blir delaktiga och har goda levnadsvillkor skulle målen troligen se helt annorlunda ut och insatserna ses som investeringar.

Det känns oerhört angeläget nu att vi får ge vår syn på saken och vi har redan påbörjat arbetet. En inspirerande LSS-ombudsträff i maj har gett oss kraft att gå vidare och hjälpas åt, lokalt och nationellt. I Almedalen kommer vi att ha ett seminarium om LSS där Désirée Pethrus kommer att delta vilket känns väldigt bra. Arbetet fortsätter sen med att bidra till utredningen på olika sätt genom att visa vad vi menar med mänskliga rättigheter och goda levnadsvillkor. Vår uppskattade konferens ”Lyft upp eller trycka ner” som i höst äger rum i Göteborg ger goda exempel på hur rätt kompetens kan göra stor skillnad. Vi har också stora förhoppningar på att vårt projekt e-autism ska bidra till en kompetenshöjning på basnivå, t ex inom LSS-verksamheter, vilket det finns stort behov av.

Vår senaste skolenkät, som ni kan läsa om i vår tidning Ögonblick (nr 2), visar på fortsatt stora brister i skolan för barn med autism. Det gäller alla skolformer. Hög frånvaro och låg måluppfyllelse är tydliga indikatorer på att många barn med autism inte får den utbildning de har rätt till och att de diskrimineras på grund av bristande tillgänglighet. Ni kan även läsa om Eileen där det har löst sig bra i skolan genom anpassningar som utgår från Eileens behov och gott samarbete. Det gör mig glad på ett sätt men också ledsen för att hon skulle behöva bli stressad och må dåligt innan hon fick tillgång till rätt stöd. Så var det även för Kalle som nu äntligen får må bra och utvecklas. Tyvärr är det något vi ofta hör, att det går väldigt långt innan man gör det som är bäst för individen.

Men det händer också positiva saker såsom förtydligande angående tilläggsbelopp, förändring av rektorsutbildningens innehåll och satsning på kompetenshöjning inom specialpedagogik men det är inte tillräckligt och det går för sakta. Vårt andra seminarium i Almedalen kommer att handla om detta.

DSC_0718 red

Jag hoppas nu att ni alla får en riktigt bra sommar som ger er kraft att ta itu med de utmaningar som väntar men som också ger er möjlighet att njuta av nuet med era nära och kära.

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet

På kursvecka i Sunne

Jag ska vara med på utbildningen Ett pedagogiskt arbetssätt anpassat till ungdomar och vuxna med diagnos inom autismspektrumet. Det är en veckolång kurs som Utbildningscenter Autism arrangerat i många år i Sunne i Värmland. Samma kurs finns också med inriktning på barn.

Det första jag möts av när jag kliver in på kursgården Bergskog är en lista med regler i farstun. ”All spottning på golf och i trappor är strängeligen förbjuden. Kommunalnämnden”. Sedan ser jag dateringen, november 1899. På en annan vägg hänger en skylt med texten ”Välkommen” bredvid ett fotocollage med glada personer och texten ”Det är lätt att le när man trivs”.

Dorith är ansvarig lärare på denna kursvecka med drygt 20 deltagare. Till sin hjälp har hon bland andra lärarna Susanne, Maria och Patrik. En trappa upp finns fyra personer med autism och utvecklingsstörning. Kursdeltagarna delas upp i fyra grupper som ska få följa varsin person med autism. Jag får hänga med grupp tre.

Första dagen ägnas åt introduktion och föreläsningar. Bland det första vi får veta är att det som lärs ut på kursen inte är en metod utan ett förhållningssätt. Och att problemskapande beteenden oftast beror på att personalen inte kan kommunicera på rätt sätt med och förstå personen med autism. Kloka ord. Om jag inte hade kunnat prata och göra mig förstådd skulle jag nog också skrika och slåss i ren frustration om inte omgivningen heller kunde kommunicera med mig.

Dorith säger att det är lätt att lägga skulden på personen med autism vid problemskapande beteenden. ”Men man måste tänka: Vad gjorde jag för fel? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?” Människor tar logiska beslut utifrån sitt sätt att tänka, så uppfostrande metoder och ilska brukar få motsatt effekt än det syftar till. Att tvinga personer till ögonkontakt är inte heller så klokt. ”Det finns bara två tillfällen då man brukar titta någon annan länge och intensivt i ögonen – när man muckar gräl eller när man vill ha sex!” påminner Susanne med både skämt och allvar i rösten.

Resten av veckan består till största del av praktiskt arbete tillsammans med personerna med autism. De har varsitt arbetsrum som har ställts i ordning och anpassats just för dem. Vår grupp får följa med en kille som heter Björn. Den första uppgiften går ut på att observera honom när han gör olika uppgifter för att se vad han klarar själv. Sedan är nästa steg att lägga till stöd och anpassningar som ökar hans självständighet.

Jag imponeras av alla fiffiga hjälpmedel som ligger här och var. Scheman och att-göra-listor med text, bild – eller föremål, för de som behöver instruktioner på mycket konkret nivå. Vid återvinningsstationen är en tidning klistrad på tidningsinsamlingen och en flaska uppsatt där man ska lägga flaskor. ”Alla kan vara delaktiga i allting, bara det är anpassat till den egna nivån”, säger Patrik.

Bild på återvinningsstation för burkar och flaskor

Med tydliga bilder blir det lätt att sortera återvinningen

De flesta av de medverkande med autism har dagsplaneringar dekorerade med bilder på sådant de tycker om. En har snygga kändiskillar och en annan har hårdrocksartister. När personen får symbolen förstår hen att det är dags att gå till sin dagsplanering. Längst upp på listan finns symbolen eller texten med nästa programpunkt.

En del hjälpmedel är genialiskt enkla, som en matta som blivit ett utvärderingsformulär med hjälp av en glad och en sur smiley och ett avdelande streck i mitten. Här fäster personen bilder med kardborrehäftning för att visa vad hen gillat och inte gillat.

På kursgården är det också personer med funktionsnedsättning från en daglig verksamhet som står för service och mat. På väg till lunchen träffar jag en kille därifrån som stolt berättar att han gjort våra kurspärmar. Sen kramar han mig och säger ”Ta hand om dig!”

Det är lätt att le när man trivs.

Hanna Danmo
Skribent och föreläsare med Aspergers syndrom som varit på veckokurs i Värmland

5 minuter på Sergels Torg

anne_sergel_1_webb      fridolin_sergel

Vi pratar i olika sammanhang om vuxna i termer av att gå in i väggen, stress, utmattningsdepression osv. och många som är här idag lever under en otrolig press. På en konferens om skolan i våras togs frågan upp om föräldrar som har svårt att sköta sina jobb och blir utbrända för att barnen inte får rätt stöd i skolan. En skolchef svarade då ”föräldrar kan ibland ha lite för höga förväntningar”. Men VÄNTA nu, tänkte jag. Tänker hon curling, tänker hon räkmacka? Är det för höga förväntningar att skollagen följs, att våra barn lär sig saker och utvecklas? Och framför allt att de mår bra!

Om våra barn mådde bra skulle vi väl inte vara här? Vi skulle hellre sköta våra jobb och vara med våra barn och ungdomar och bygga med lego, spela Mario Kart eller kanske diskutera politik eller musik.

Nej, vi curlar inte, vi röjer skog! Vi är skogshuggare som försöker få terrängen någorlunda framkomlig för barnen för att de ska orka överhuvudtaget. Kämpa får de göra ändå. Visst vore det trevligt om vi också kunde glida runt lite med en kvast istället för att streta med röjsågen, men vi pratar om barn som är utbrända redan i årskurs 2, men då pratar man om skolplikt vilket är absurt när ett barn är så fyllt av ångest. Vi måste ta barns ohälsa på lika stort allvar som vuxnas.

Vad är det som behövs då? Lagefterlevnad och resurser har nämnts här tidigare. Tidiga insatser är makalöst lönsamt, det vet väl de flesta kommuner egentligen men har kanske inte hittat rätt styrsystem för det, men jag vill också nämna att stödet är viktigt även för unga och vuxna och att många behöver få en andra chans på t ex komvux eller folkhögskolor. Rusta inte ner det! Goda intentioner t ex i skollagen och LSS har förvandlats till snäva tolkningar för att spara pengar. Hur ska visioner om delaktighet och jämlikhet bli verklighet då?

Rapport efter rapport och även Autism- och Aspergerförbundets skolenkäter visar att det behövs mer kompetens om autism. Det ÄR annorlunda och det ÄR svårt. För personal och för familjen.
Den kinesiske filosofen Konfucius sa så här:
Verklig kunskap är att förstå omfattningen av ens okunnighet.

Att förstå att det är komplicerat är första steget i utvecklingen. Man kan då bolla med kollegor, få handledning utifrån, samarbeta med vårdnadshavare, prata med eleven. För att uppnå denna grund måste det in i utbildningar för lärare, rektorer, speciallärare m m. Just nu är det ett lotteri, det kan funka bra i ett klassrum men betydligt sämre i rummet bredvid. Hur fungerar ledarskapet då? Ger man lärarna rätt förutsättningar?

Med rätt kompetens minskar risken för att man feltolkar ett beteende och ställer orimliga krav. Ett barn med autism har ofta svårt att kommunicera sina tankar och behov och än svårare blir det om det dessutom finns en intellektuell funktionsnedsättning med i bilden så i allra högsta grad behövs autismkompetens också i särskolan.

Med rätt kompetens kan man göra väldigt mycket med små medel. Bäst resultat får man om skola och hem respekterar varandra och samarbetar. Jag talar av egen erfarenhet. Min son var en gång en väldigt stressad liten kille som väldigt ofta inte kunde vara i klassrummet, men är nu en harmonisk ung man som studerar programmering på högskola. Många av hans lärare har visat att de tror på honom, accepterat honom som han är, uppmuntrat, anpassat och gjort undantag så att han fick en rättvis chans, men det har inte varit något självspelande piano. Det har också krävts mycket av oss föräldrar.

För en likvärdig skola där alla utvecklar sin fulla potential behövs en mer flexibel syn på skolan och dess pedagogik. Barn vill lyckas, barn vill lära sig och de har olika förutsättningar. En del kan gå i en stor klass med kompetent stöd, en del behöver ett mindre och lugnare sammanhang för att blomma. Inget är mer värt än det andra.
Släck inte ljuset i barnens ögon!
Tal
Anne Lönnermark på Sergels Torg den 10 december 2014

Lyfta upp eller trycka ner?

 

Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens 2015 kommer att hållas i Stockholm 15 – 16 april. Då handlar det om verktyg för att undvika tvingande och begränsande åtgärder i verksamheter som möter autism. Medverkar gör Bo Hejlskov Elvén, Gunilla Thunberg, Elisabeth Råberg, Socialstyrelsen med flera.

Jag är ibland ute och pratar med eller föreläser för olika personalgrupper som möter autism i sitt arbete. Ofta pratar jag om varför det är viktigt med autismspecifik kompetens. Som ett av flera tydliga exempel brukar jag visa en bild på en låda.

Lådan är ungefär två gånger två meter. Den står i ett tomt rum. Där finns något som ser ut som en pall och kanske en mindre låda bredvid.

en låda i ett rum

Den stora lådan på bilden kallades Mysen. Dit släpade personalen på ett kommunalt korttidsboende i västra Sverige en trettonårig pojke när han var ”besvärlig”. Sedan fick han sitta ensam, instängd i lådan. Eller banka och skrika. Förtvivlad.

Mysen uppdagades 2011. Så småningom kom två av tre åtalade kvinnliga medarbetare att dömas för olaga frihetsberövande. Den manliga chefen åtalades inte. Jag blir matt när jag tänker på det. Det är som en bisarr ”finn så många fel som möjligt”-lek.

En bit längre upp i Sverige visade det sig året innan att en man på ett LSS-boende varje natt i mer än tjugo år bundits fast i sin säng. Samma år i södra Sverige kom det fram att en annan man på ett annat LSS-boende i tjugofem års tid haft händerna bakbundna med strumpor dygnet runt, utom när han åt eller duschade.

2012 hittades en drygt sjuttioårig man på ett boende i södra Stockholm i en skrubb som var obetydligt större än Mysen. Det enda som fanns i skrubben var en madrass på golvet.

De har alla gemensamt att de har autism.

Det är svårt att läsa. Det är svårt att tänka att det är möjligt. Att det händer här. Nu, på tjugohundratalet.

För över tjugo år sedan började jag arbeta på ett gruppboende för vuxna personer med autism som tidigare varit på de då relativt nyligen nedlagda stora institutionerna. Där fanns människor som varit inlåsta i årtionden, ibland sedan de var barn. En av de boende hade tidigare, på institutionen, i åratal hållits inlåst i ett rum utan fönster och möbler, med en plastmadrass på golvet och utan kläder på kroppen. Maten kom i en plastskål och hygienen bestod av att bli avspolad med en slang.

Det är en ”det får inte hända”-upplevelse att ta del av de människornas livshistoria.

Nästan tjugo år senare kommer jag likväl i kontakt med en situation där en person hålls inlåst i ett tomt rum i flera år, visserligen med kläder på kroppen. Där är en lång rad av bältesläggningar och vårdplaner som består av att personen med autism, ojämn begåvning och svåra perceptionsstörningar genom samtal och inlåsning ska ”lära sig att förstå att dennes beteende inte är acceptabelt”. Det är i sluten psykiatri. Tvångsvård. Då får man låsa in och bälta människor.

Att man får betyder inte att man bör. I Stockholm anmälde häromåret personalen på en BUP-klinik med heldygnsvård sig själva till Inspektionen för vård och omsorg. ”Vi tror att vi bryter mot lagen” sa de. När det slogs upp i Dagens Nyheter hade sex av de åtta ungdomar som räknades upp som exempel en autismdiagnos. En tolvårig flicka med autism hade bälteslagts arton gånger på en och en halv månad. Arton gånger. Hur många gånger behöver det ta innan man tänker att man ska prova något annat? Chefen för kliniken muttrade surt i media att det inte var sant. Det var ”bara” tolv gånger…

Att personer med autism här och nu blir nedbrottade, fasthållna, inlåsta och fastbundna borde inte hända, men det gör det.

Sådana förskräckliga exempel är den otäcka toppen på det berg av tvingande och begränsande åtgärder personer med autism utsätts för i olika sammanhang. Den topp som ibland ger rubriker i tidningarna. En mycket större grupp utsätts regelbundet för vardagligare tvingande och begränsande åtgärder som en följd av att personalen inte getts rätt förutsättningar att göra bästa möjliga arbete. Sådant som inte självklart ger rubriker i media.

Tvingande och begränsande åtgärder mot personer med autism kan handla om kränkningar, attityder, knuffar, tillfälliga inlåsningar eller sådana uppfostrande förhållningssätt som gör att man till exempel nekas en kopp kaffe för att man inte ”uppfört sig” tidigare på dagen. Det kan handla om att man körs ut från ett gemensamt utrymme på gruppboendet, att kök eller dörrar hålls låsta, att det finns besökstider för närstående i boendet. Att man som personal har föreställningar om att någon ”kan om den vill”, ”bara testar” eller ”försöker provocera”. Kort sagt om att någon annan återkommande oreflekterat ger sig själv tolkningsföreträde av behov och önskningar och av vad som är rätt och riktigt för personen med autism.

Denise Malmberg och Kerstin Färm har skrivit om polisens och socialtjänstens hantering av brott och övergrepp mot personer med funktionsnedsättning. De sätter fingret på det. De skriver att det ibland kan vara svårt att avgöra om ett bemötande från personal handlar om ”uppfostran”, övergrepp eller brott. Om däremot samma handling utfördes mot en icke funktionshindrad person skulle det inte råda någon tvekan om att det handlar om ett brott eller övergrepp som borde leda till åtgärd.

När man som medarbetare eller verksamhet inte har rätt verktyg att förstå och möta autism ser vi alldeles för ofta hur lätt det blir fel.

Om man har ett arbete där syftet är att ge människor stöd till livskvalitet så som de själva definierar den och i det arbetet möter personer med autism – då måste det utöver annan grundläggande kompetens också till autismspecifik kompetens. Det behöver även finnas tid för planering, utvärdering och reflektion i personalgruppen och det behöver finnas möjlighet till extern handledning.

Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens 2015 har rubriken:

LYFTA UPP ELLER TRYCKA NER?
Verktyg för att undvika tvingande och begränsande åtgärder i verksamheter som möter autism.

konf2015

För första gången sedan åttiotalet har Autism- och Aspergerförbundet en stor konferens i Stockholm efter att under många år ha varit runt i andra delar av landet. Det kommer att bli två spännande dagar med inspirerande föreläsningar, etiska reflektioner och konkreta verktyg för bättre förståelse och för att kunna ge bättre stöd.

Vi kan lyfta upp människor istället för att trycka ner. Det är vad medarbetare och verksamheter runt om i landet vill med sitt arbete. Vi vet att många redan gör ett fantastiskt arbete och är sugna på att höja nivån lite till.

Programmet och annan information om konferensen hittar du på www.autism.se/konferens

Mats Jansson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet

 

Vad efterfrågas på framtidens arbetsmarknad?

Detta var den övergripande frågan som diskuterades i radioprogrammet Ekonomiekot lördag den 8/3. En av de tre gästerna var Magnus Henriksson som är professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning. Han inledde med att på ett utmärkt sätt besvara frågan:

”Vi har glömt bort att för många jobb och speciellt många jobb som växer fram är det inte den formella utbildningen, att man har gått just de här kurserna som är det avgörande. Utan med modern IT-teknik och tjänstejobb så handlar det ofta om att man har rätt motivation, uthållighet och att man är pålitlig och gör ett bra jobb. Själva jobbet kan man ofta läsa sig ganska snabbt om man är motiverad. Det är heller ingenting som man lär sig i utbildningen.”

Magnus Henriksson kallar dessa nyckelkomponenter för att klara av att utföra ett jobb för viktiga icke kognitiva egenskaper. Han varnar för det han kallar för den rådande utbildningsalarmismen och förklarar detta så här:

”Man har nu länge sagt att nästan alla behöver ha en högre utbildning och hela tiden krävs det mer av formell utbildning och det stämmer faktiskt inte. Utan speciellt de jobben i mitten är de jobben som kan lämna landet, rationaliseras bort och robotiseras.”

Han förklarar vidare att många jobb inte är i farozonen att flytta till exempelvis Indien och Kina och de jobben kräver inte en högre formell utbildning.

Jag tror att det ligger mycket i vad Henriksson säger. För fler jobb än man ofta tror behövs egentligen inte den formella utbildningen som ofta krävs för att få jobbet. Här behövs en högre grad av flexibilitet och matchning för att vi ska kunna få en inkluderande arbetsmarknad där alla kan bidra efter sin förmåga. En bra anpassning på arbetsplatsen bland annat genom att personen får en god handledning under introduktionen eller praktikperioden är ofta avgörande för att det ska fungera på sikt.

Men även för de jobb som kräver en högre grad av kognitiva förmågor finns det mycket stöd och anpassningar att få. Den 12:e mars hade Hjälpmedelsinstitutet sin avslutande konferens för projekten Vägar till Arbete och Teknikstöd i skolan. Projekten går i korthet ut på att stötta personer med kognitiva svårigheter med hjälp av kompensatoriska teknikhjälpmedel. Minst lika viktigt som teknikstödet är den ökade självkänslan och förståelsen för hur man själv fungerar som kommer av att personen kan öka sin egen förmåga med dessa kompensatoriska strategier och hjälpmedel.

Här kan ni se ett mycket starkt filmklipp om hur gymnasieeleven Dajana beskriver hur användandet av teknikhjälpmedel har förändrat och stärkt henne på många olika sätt.

Nicklas Mårtensson
är förbundssekreterare i Autism- och Aspergerförbundet och har suttit med i styrgruppen för projektet Vägar till arbete.

Resurser till särskilt stöd i skolan finns – om kommunerna vill

När jag arbetade som samhällskunskapslärare var ofta ekonomin det som eleverna tyckte var knöligast. När vi pratade om resurser och budget använde vi ibland det klassiska exemplet med kakan. Man kan fördela kakan på olika sätt. I en kommun bestämmer politikerna hur och det är upp till de ekonomiskt ansvariga på kommunen att skapa förutsättningar så att kakan blir större varje år. Landet runt diskuteras hur kakan bäst ska fördelas inom skolvärlden. I Stockholm stad väljer de styrande med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm i spetsen att ha lika stor budget som förra läsåret men att omfördela resurserna. Stockholm stads nya regler innebär att färre barn med funktionsnedsättningar som autism får stöd i resursskolorna och att många som får stöd får lägre belopp. Istället ska pengarna omfördelas till den ordinarie skolpengen och till ett sociokulturellt stöd berättar Edholm i en intervju med Sveriges radio.

Här är jag oroad över att konsekvensen av omfördelningen innebär att de drabbade eleverna ska få sämre stöd i skolan kommande läsår. Denna oro delar även generaldirektörerna för Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Ungdomsstyrelsen och Handisam. I en debattartikel tidigare i veckan uppmanades de kommunala huvudmännen och de fristående skolorna att ”ta ett krafttag och arbeta för en skola för alla; de behöver inventera skolornas tillgänglighet och åtgärda brister, ge elever anpassat stöd och hjälpmedel samt ge lärarna kompetens och kunskap om olika funktionsnedsättningar och om vilket stöd de kan erbjuda eleverna.”

Autism- och Aspergerförbundets erfarenhet via medlemsenkäter är att elever med autismspektrumtillstånd som inte har en fungerande skolsituation har en kraftigt förhöjd risk att vantrivas i skolan, ha högre frånvaro och därmed riskerar att inte få godkända betyg när de går ut grundskolan. Det leder ofta till att eleven inte kommer in på den eftergymnasiala utbildningen man är intresserad av och det försvårar möjligheten till jobb eller meningsfull sysselsättning. På sikt är alltså en neddragning i skolan för elever med funktionsnedsättningar som autismspektrumtillstånd ett första steg på en nedåtgående spiral som slutar i ett bestående utanförskap.

Detta måste förhindras men hur? Att väga elevgrupper mot varandra brukar vara olyckligt av flera anledningar. Men för att hålla oss till den enskilda elevens perspektiv anger skollagens 3 kapitel 3 § att ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” Den brinnande frågan är om dessa neddragningar kommer visa sig vara förenliga med stödet i skollagen. Här skulle det vara intressant att se vilka skäl till besluten som anges i de individuella bedömningarna av elevens behov i förhållande till tilläggsbelopp.

En möjlig lösning kan vara att skolan får en högre prioritet i en kommuns sammanlagda budget. Visserligen är det en fullt rimlig väg att gå men även det innebär att en annan del av budgeten dras ner för att prioritera skolan. Som tur är finns en lösning på detta dilemma! I ett dussintal kommuner runt om i landet har man lyckats satsa mer på skolan utan att göra det på bekostnad på andra viktiga samhällsområden genom att skapa en social investeringsfond. Mycket kortfattat innebär detta att kommunerna bekostar en extrasatsning på barn och ungdomar genom att använda de pengar som de i framtiden sparar på att hindra utanförskap. I Umeå, Ale och Norrköping har denna satsning kommit längst.

På min gamla hemkommun Norrköpings hemsida förklaras tanken med att undvika ett framtida utanförskap genom en social investeringsfond på detta sätt: ”Norrköpings kommun ser ekonomiska och mänskliga värden i att barn får förutsättningar att växa och utvecklas på bästa sätt. Tidiga insatser är en viktig framtidsinvestering och av den anledningen inrättade Norrköping en social investeringsfond.  Syftet med den sociala investeringsfonden är att på längre sikt minska risken för långvarig arbetslöshet. De förebyggande insatserna sker utifrån ett kommunövergripande perspektiv och avser metodutveckling. Investeringarna ska generera lägre kommunala kostnaderna samt mänskliga vinster.”

Det är nationalekonomen Ingvar Nilssons studier som har legat bakom dessa satsningar i sociala investeringsfonder. För att konkret visa på resultat av dessa investeringar i skolan har Hjälpmedelsinstitutet tillsammans med Ingvar Nilsson genomfört en socioekonomisk studie som handlar om extra teknikstöd på gymnasieskolan. Studien Teknikstöd i skolan visar på positiva effekter av en extrasatsning på teknikstöd i gymnasieskolan. Hjälpmedelsinstitutet menar att ungefär cirka 15 procent av alla elever i landets gymnasier har kognitiva svårigheter. I studien står bland annat att om kommunen satsar 21 000 kronor på teknikstöd för en gymnasieelev och därmed reducerar ett senare inträde på arbetsmarknaden för eleven med en månad (lågt räknat), har man tjänat in de satsade pengarna. Vi visste redan tidigare att liknande satsningar på att få en fungerande skolgång för barn med autism var det rätta för barnet. Nu har vi svart på vitt att satsningarna också är ekonomiskt lönsamma för kommunen.

Kanske kan denna lösning vara en kommunernas variant av att både ha kvar kakan och äta den?

Torsdag 22/8 klockan 15.30 ska en grupp engagerade föräldrar till barn på resursskolor i Stockholms stad träffas vid stadshuset på Hantverkargatan 1. Målet är att överlämna ett brev till Lotta Edholm och kanske rent av få till en dialog.

Nicklas Mårtensson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet