”Gult är inte fint! Gult är dumt! Jag HATAR gult!”

gul hjälm

Kan man verkligen åka skridskor när hjälmen har fel färg? Är man på rätt dagis när hela morgonen har varit fel? Och var kom den andra pappan plötsligt ifrån, surpappan? På bloggen M som i underbar bloggar mamma Tina om Mathilda och om autism/ADD. I detta blogginlägg får vi följa Mathilda och hennes familj en morgon då motgångarna blev för många.

Hela gruppen står och väntar på att gå iväg till skridskobanan. Vintervädret är härligt, barnen längtar. Mathilda också. Men så blir något fel. Det är fel hjälm, Noahs hjälm som ligger i hyllan, inte Mathildas. Den har fel färg. Gul. (”Gult är inte fint! Gult är dumt! Jag HATAR gult!” brukar hon säga om gula saker här hemma). Och Mathilda bryter samman.

Skrik, gråt och panik. Det är inte min hjälm. Hjälmen är fel.

Utifrån ser det ut som ett vanligt trotsutbrott hos ett barn som försöker få sin vilja igenom genom att skrika. Men Mathilda funkar inte så. Hon gör aldrig saker för att ”få sin vilja igenom”, inte på det viset. Faktum är att jag ibland undrar om hon ser oss som annat än flugor i taket eller små legobitar på led. Varannan röd och varannan blå, inga gula förrän alla andra bitar är slut.

Till slut, efter en lång stunds övertalning, böner och hot, får hon följa med pappa i bilen hem igen. (”Blir det inte samma sak imorgon då?” undrar någon. Nej, knappast. Tiden hänger bara löst samman för Mathilda, och hon har med stor sannolikhet inte ens nu någon åsikt om hur det kom sig att hon fick åka hem igen, ingen som innefattar andra människor än henne själv. Det är som grisen Benny som fick en bror för att ”Han ville det. Och då fick han det.”)

För att förklara hela historien får vi gå tillbaka till morgonen. Vi vaknade tidigt, nästan en timme tidigare än vanligt. Mathilda gillade inte det. ”Ni ska gå och LÄGGA er!” ropade hon argt när hon hörde oss gå upp. Att vakna tidigt gör henne inget, det händer att hon tassar upp både en och två timmar före oss andra. Det är inte tiden på dygnet som gör det utan det är en definitionsfråga. Att vakna tidigare är fel. Dagisdagar börjar på samma sätt varje morgon. De börjar INTE plötsligt en timma tidigare. Inte när Mathilda vill sova. Vill hon vakna däremot, då kan hon skrika ut sitt raseri mot natten själv, som inte har behagat fatta att det ska bli ljust då. Mitt i natten. För att hon vill det.

Men hon härdar ut. Äter sin gröt (fast inte så mycket), slåss med sin lillebror, leker med sina saker. Lyssnar på Electric banana band. Vid påklädningen, en halvtimme tidigare än vanligt, blir det bom stopp igen. Jag lirkar med lite list och prinsessprat på henne kläderna till slut, för idag måste vi iväg tidigare, för idag ska Noah till doktorn när du ska till dagis. Vi tar oss ut i bilen. Seger. Oturligt nog låter jag Noah gå in först (det har jag lovat honom), ett strategiskt misstag som Mathilda efter visst knorrande tar sig över med hjältemod. Men hon börjar bli trött. Hela den här dagen är alldeles åt skogen tokig! Det är Mathilda som ska göra ALLT först. Allt från att ta mat till att få på sig pyjamasen, hela dagen är ett kapplopp för att komma före alla andra.

Nästa missräkning kommer efter bara några hundra meter. I stället för att fortsätta raka vägen till dagis kör vi in på sjukhusområdet. Conny släpper av mig och Noah vid porten och han och Mathilda åker vidare. Men de åker inte ut på stora vägen igen, den vanliga vägen som går till dagis. De tar en annan väg. En väg som så småningom, efter flera minuter i förfärlig ovisshet om vart de är på väg (trots att pappa pratar oavbrutet om att de åker till dagis på en annan gata) leder ut på rätt väg igen. En väg som ser ut som dagisvägen.

Och sen, när Mathilda äntligen står i hallen på dagis och äntligen ser slutet på denna förfärliga, ovanliga morgon, sedan är hennes hjälm försvunnen. I stället ligger Noahs hjälm där, i den fula färgen gult som Mathilda alltid undviker som pesten. Och den tar pappa och sätter på hennes huvud utan att bry sig om att hon protesterar, skriker och gråter.

Är man på väg till skridskobanan när hjälmen har fel färg? Är man på rätt dagis när hela morgonen har varit fel? Och var kom den andra pappan plötsligt ifrån, surpappan? Mathilda har ju två pappor som bekant, en sur och en glad.

”Barn kan ju bli arga över saker” säger en annan dagisförälder överslätande. Men Mathilda är inte arg. Mathilda är förtvivlad, för allt, precis allt, är fel och hon har passerat gränsen för vad hon kan hantera i form av missräkningar.

På väg tillbaka till sjukhuset snyftar hon till mig i telefonen: ”Fröknarna slog mig!” Efter att ha hört mitt frågande svar ändrar hon sig och säger hulkande ”De tog HÅRT i mig så att det gjorde ONT!”. Vad som hände? En fröken erbjöd sig att bära henne ifall hon inte orkade gå.

Ridå.

/Tina

Texten kommer i från Tinas blogg: M som i underbar

Annonser

Råd och stöd enligt LSS – så lyckades vi

En av insatserna i LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade personer) är ”rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder”, i vardagligt tal kallat råd och stöd. Det är en insats som inte fungerar som det var tänkt och förhållandevis få får del av den. Nu har kristdemokraterna lagt en motion till riksdagen om råd och stöd där man beskriver problemen och vad som bör göras åt dem http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Ovriga-dokument/Ovrigt-dokument/Utveckling-av-rad-och-stod-ino_H2021866/

Vår son och vi föräldrar är några av de få som har lyckats få insatsen råd och stöd beviljad. En konsult knuten till Utbildningscenter Autism har stödsamtal med vår son och med oss någon gång i månaden. Samtalen med vår son sker enligt metoden ”Sokrautiska samtal”, en samtalsmetod utformad för personer med autism och som passar honom väldigt väl. För oss föräldrar handlar det om allt från utvecklande av struktur och hjälpmedel till framtidsplanering och hur man skall förhålla sig till ett barn med stora svårigheter och i ständigt behov av specialanpassningar.

Att få tillgång till det här stödet var inte så enkelt. Vi har fått visa att stöd enligt förhållningssättet tydliggörande pedagogik (TEACCH) inte har varit möjligt att erhålla genom landstingets försorg. Vi har också tydligt beskrivit konsekvenserna i vardagen när det stödet har uteblivit. Något som säkert bidragit till att vi har fått insatsen beviljad är att vårt landsting skickade en remiss till intilliggande läns landsting. Det landstinget i sin tur ansåg att vårt landsting borde kunna lösa situationen (vilket vi håller med om) och återremitterade. Vårt landsting remitterade ytterligare ett par gånger och så vitt vi vet så vandrar den här remissen fortfarande fram och tillbaka mellan landstingen, så här ett och ett halvt år senare…

Tyvärr har det i vårt fall inte bara varit så att rätt stöd inte har kunnat ges, utan vi har även fått kontraproduktiva råd från vår barn- och ungdomspsykiatriska mottagning, såsom att ”sätta ner foten och tala om att här går gränsen” för vår son. Råd som vi, tack vare att vi har annan kunskap, faktiskt inte har följt. Tänk om vi hade följt de råden, jag undrar hur det hade slutat, förmodligen i katastrof…

En noggrann beskrivning i ansökan följdes av en minst lika noggrann utredning av en nitisk handläggare. Det utmynnade i att vi fick beviljat tio samtal för vår son och tio samtal för oss föräldrar under sex månaders tid. Troligen kommer en ny ansökan leda till att vi får insatsen förlängd.

Jag hoppas att det här blogginlägget skall kunna bidra till information om den här möjligheten och jag vet att många, tyvärr, inte får tillräckligt eller rätt stöd från psykiatri och habilitering när det gäller vår målgupp. Alla har rätt att ansöka och får man avslag så har man rätt att överklaga det. Det finns, som jag ser det, inte mycket att förlora på en ansökan. Jag tror att man lyckas bäst om man själv har förslag på vem man vill skall utföra insatsen.

 

Maria Grimståhl

Ledamot i förbundsstyrelsen

Mina reflektioner kring Begripsam

annika

Projektet Begripsam handlar om att göra samhällsinformationen mer begriplig för alla grupper i samhället. Vi som deltar har olika funktionsnedsättningar, som till exempel utvecklingsstörning, ADHD, autismspektrumtillstånd eller dyslexi. Vi skiljer oss mycket åt sinsemellan, men en gemensam nämnare är att vi av olika orsaker har svårt att ta till oss information.

Själv har jag Asperger, vilket är en form av autismspektrumtillstånd. Jag anmälde mig till projektet då jag såg det som ett bra forum för att få vara med och påverka att till exempel webbsidor blir mer begripliga och tillgängliga för mig. Jag behöver en tydlig, logisk och väl avgränsad struktur för att klara av att köpa en vara eller tjänst via Internet. När jag klarar av det själv så ökar mitt självförtroende och beroendet av andras stöd minskar.

Vid första träffen i november fick vi lämna synpunkter på webbsidor som handlade om att beställa biobiljetter och resor. Vår uppgift var att boka en viss film till en viss föreställning och att boka en påhittad resa. Det var påfallande hur ostrukturerade och ologiskt uppbyggda sidorna var. Trots att jag är akademiker klarade jag inte av att genomföra de tänkta beställningarna. Deltagarnas samlade åsikter och förslag på förbättringar till dessa sidor var många.

Vid andra träffen som ägde rum i februari, så fick vi tycka till om en ny webbtjänst som håller på att ta form. Aktörerna som ligger bakom tjänsten vill ha med våra synpunkter på dess uppbyggnad redan i ett tidigt stadium. Mycket bra tycker jag.

Vi har också under dessa två gånger fått en fördjupad kunskap och förståelse om varandras funktionshinder. Detta har skett genom att flera av deltagarna gett en kort föreläsning för oss andra om vad det innebär att leva med respektive funktionshinder.

Avslutningsvis vill jag säga att för att vi med kognitiva svårigheter ska bli mer delaktiga i samhället krävs att samhället blir mer begripligt även för oss!

/Annika Johansson

Mer information om projektet Begripsam hittar du i inläggen ”En begripligare värld” och ”Mitt samhälle är olikt ditt samhälle”

Curlingförälder eller skogshuggare?

Curling är en trevlig sport. Tydligt mål. Kräver strategi, känsla och framför allt samarbete för att stenarna ska hamna rätt. Det räcker inte med en snygg dragning till mitten av boet. Man måste lägga upp garder, göra take-outs, vicka in bakom andra stenar, sopa lagom mycket, allt utifrån läget.

CurlingStones

Lika komplext kan det vara att lotsa ett barn.

Målet är att barnet utvecklas och för att lyckas krävs en anpassad, genomtänkt pedagogik (strategi). Man behöver också en känsla för att förmågorna kan växla kraftigt från en miljö till en annan eller från dag till dag och att man ibland måste sänka kraven. Att få en samsyn runt barnet och samarbeta är en förutsättning för att tillvaron ska bli trygg och utvecklande. Alla har ansvar för helheten, t ex att barnet har energi kvar när skoldagen är slut och att man delger varandra viktig information som kan förklara hur barnet mår. Det kan handla om svåra situationer som barnet inte spontant berättar om men som med konkreta frågor går att reda ut. Det kan också handla om något nytt moment, t ex på idrottslektionen, som man får reda på i förväg och kan prova hemma i lugn och ro.

Detta är inte helt enkelt och ännu svårare blir det när vi inser att vi inte befinner oss på en blankspolad is utan i en snårig skog. Jag har förstått hur stor skillnad det är mellan att lotsa barn med och utan funktionsnedsättning. Ett barn med autism glider inte fram genom livet som en slät och fin curlingsten mot boet med föräldrar som sopar bort alla små mikroskopiska hinder som kan finnas. Man borde snarare jämföra det med en skogsarbetare som går med röjsåg. Vi måste såga ner träd och grenar för att våra barn hjälpligt ska kunna ta sig fram genom oländig terräng med okunskap, brist på respekt, övermäktiga krav och outhärdliga miljöer.

Snårskog

Den kan vara svårt att förstå hur genomgripande en funktionsnedsättning som autism påverkar vardagen och vi föräldrar ses ibland som överbeskyddande curlare. Jag hörde senast i veckan en skolchef uttala sig om föräldrar i termer av att man kanske ”har lite för stora förväntningar på vilket stöd man kan ge” i en diskussion om att många föräldrar drabbas av psykisk ohälsa, tvingas till deltid eller är sjukskrivna pga av att barnen inte mår bra i skolan. Nej, de flesta föräldrar har inte för stora förväntningar! Vi kräver att skollagen följs, att våra barn slipper bli mobbade, att de får samma chans som andra att visa vad de kan och att de mår bra i skolan.
Rimligt? Ja. Verklighet? Nej, inte för många av dem vi möter.
När vi har röjt undan alla grenar och snår kan vi börja prata om curling.

Visst finns det föräldrar som inte kan/vill/orkar förstå hur det fungerar i ett klassrum men vem har då störst ansvar för att den kommunikationen fungerar? Sorry, men med elever följer även föräldrar och de flesta har ett sunt intresse för hur deras barn mår och utvecklas. Det måste ingå i yrket att professionellt kunna möta föräldrar som är oroliga, stressade eller förtvivlade.

För ett barn med funktionsnedsättning har vi inte råd med prestige. Vi måste respektera varandras kunskap och kunna dela med oss till varandra. Många föräldrar vittnar om att den kunskap de förmedlar om sina barn och deras funktionsnedsättning inte tas på allvar och tas tillvara. Istället ifrågasätts föräldraskapet som egentligen behöver uppmuntran och bekräftelse.

Jag har också känt att när man pratar om samverkan runt barn eller ungdomar som på något sätt har halkat utanför så ingår inte föräldrar som en fullvärdig part bland övriga som t ex skola, arbetsförmedling, socialtjänst, BUP m m. Hur kommer detta sig? Skulle inte jag kunna vara en likvärdig part när mitt barns bästa diskuteras? Är det jobbigt att jag älskar mitt barn? Är det enklare om det är mer opersonligt?

Jag har inte svaren men önskar att alla runt barnet, oavsett roll, kan ses som lika viktiga pusselbitar i samarbetet.

Nu har jag skrivit om föräldrar men ännu sämre är vi på att lyssna på barnen/ungdomarna själva! Tar vi oss tiden att lyssna? Försöker vi förstå? Ger vi möjlighet att kommunicera på deras sätt? Det ämnet är ännu viktigare och förtjänar ett eget blogginlägg som någon annan bör skriva.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

Mitt samhälle är olikt ditt samhälle

Att förstå information eller att helt enkelt förstå någon när man har en diskussion.

Malin

Vi fungerar alla olika, men tar även in information på olika sätt.Kognitiv tillgänglighet är ett viktigt ord att bemärka. Men gör alla det?

Jag heter Malin Lucchesi och lever med autism och synestesi. Min hjärna tolkar information på ett helt annat sätt än vad normen gör, mitt samhälle är olikt ditt samhälle. Men tyvärr är samhället inte tänkt för alla. Vi säger att alla människor har rätt till sitt liv. Man väljer det liv man vill leva och vi ska vara fria. Men i grund och botten, är vi verkligen fria? Alla?

Näe, jag skulle nog mer säga att jag är anpassad för samhället, tvingad till att lära och förstå för att helt enkelt passa in.

Jag tvingas in i ett system som jag inte begriper eller ens mår bra i. När du åker och ska handla till exempel så kanske du går in i en mataffär och vet vad du ska ha, du går till rätt sak och tar den. När jag är utanför affären förstår min hjärna att jag ska handla mat, kliver in. Ser ett enormt hav av detaljer och färger som gör att jag inte förstår en enda sak. Min hjärna tänker vad gör jag här? Vad ska jag titta på? Och varför är det tio olika brödsorter?

Information är för mig otydligt, jag ser detaljer och ibland kan jag njuta av färgerna som är bakom alla bokstäver men att förstå vad ni vill säga med till exempel skylten eller affischen är för mig blankt.

Bilarna åker fort förbi och ljudet från däcken som möter marken skär i mina öron. Gatlampor som blinkar gör mig nervös. Sakta börjar jag tappa min energi av alla människor som går snabbt förbi min kropp. Höger, vänster vart jag än tittar omringas jag av skyltar, affärer, människor och ljud som slås ihop med varandra till ett enda stort tivoli.

Stannar. Tar ett djupt andetag och försöker minnas vart jag ska och samtidigt slingrar sig tusen tankar i min hjärna. Hur ska jag hinna köpa min nya klänning inför min vernissage?

Jag står där i glömskan, mitt ibland er som stressande och skrattande går förbi mig utan ens en skymt av att jag finns. Ingen ser att jag är vilse. Jag är 23 år gammal och kan inte gå i en stad ensam. Jag är i panikläge och ljudet från bilarna ökar med takten av era skor. Att jag skulle köpa min nya klänning inför min vernissage, det hade jag redan glömt. Nu försöker jag sakta väcka min stela kropp och hitta tillbaka hem. Men isen i känslornas färg stelnade likt stearin över min kropp.

Jag finns. Men informationen i samhället finns inte för mig. Ni har byggt efter en ram som gör att jag stanna kvar. Stannar kvar i att vara annorlunda och i ett tomt rum. Kanske en dag lyckas jag förstå hur man handlar, eller kanske en dag slipper jag att känna mig. Just annorlunda.

Skriven av Malin Lucchesi.

Malin deltar i utbildningen inom ramen för vårt projekt Begripsam.

Du kan läsa mer om projektet HÄR

Att skriva om autism

Tänk vad bra det vore om journalister och andra skribenter tog sig tid att tänka en stund på vilka ord de använder när de ska skriva om autism. Inspirerad av Autism- och Aspergerförbundets brittiska systerförening har jag här listat några ord som jag tänker att det vore bra att journalister funderade på hur de används.  Förutom att kolla hur man stavar Aschberg… Aspber.. Asb.. Ja, ni vet 🙂

Många håller nog med mig om listan, men kanske finns det ord i den som du tar illa vid dig av? Eller ord och uttryckssätt som du tycker saknas?

Går det att hitta ett sätt att prata om funktionsnedsättningar som ingen tar illa vid sig av? Ja, jag tror att det går och tycker att det är viktigt att vi försöker. Här är mina start-tips till journalister och andra som ska skriva om autism:

Använd inte: sjukdom
Använd: funktionsnedsättning

Undvik:
handikapp
Använd hellre: funktionshinder
[Se gärna Socialstyrelsens termbank om du undrar vad det är för skillnad.]

Undvik: en autistisk person, autist, aspergare
Använd hellre: med autism, med Aspergers syndrom, med ett autismspektrumtillstånd, har autism

Ex: Eva har autism. Adam, en ung man med ett autismspektrumtillstånd. En kurs för personer med Aspergers syndrom.

[I Sverige och internationellt finns en lång tradition av att se personen först, inte funktionsnedsättningen. Däremot finns det personer som använder uttryck som autist eller aspergare om sig själva.]

Undvik: AST, ASD, ASS, AS…
[Förkortningar är ofta obegripliga utom för de mest insatta. Fundera på vem du vänder dig till med texten.]

Undvik: autismspektrumstörning
Använd hellre: autismspektrumtillstånd
[”Störning” upfattas värdeladdat och negativt.]

Använd inte: lider av autism/Aspergers syndrom/autismspektrumtillstånd
Använd: har autism etc
[Däremot kan man lida av omgivningens okunnighet, fördomar eller av brist på anpassningar.]

Undvik: normalt utvecklade barn
Använd hellre: typiskt utvecklade barn

Undvik: normal
[Kom igen nu, allvarligt… vem är “normal”?]

Vilka ord och uttryckssätt tänker du att man bör undvika och vilka vill du se att journalister och andra använder?

Mats Jansson
tog en paus och funderade lite på ord

Varför engagerar jag mig i en ideell förening?

Ett återkommande diskussionsämne när jag möter personer som jobbar aktivt i en ideell förening är att det är så svårt att få fler att engagera sig. Många har passerat pensionsåldern och känner en stor oro för vem som skall förvalta och utveckla det de har jobbat så hårt för under många år. Även om en förening ökar i medlemsantal är det inte synonymt med att man får fler som engagerar sig. En vanlig fråga från intresserade är: ”Vad kan föreningen göra för mig?”. En inte lika vanlig fråga är: ”Vad kan jag göra för föreningen?” Vad beror detta på? Är vi för upptagna idag för att känna oss motiverade till att jobba tillsammans, även om man innerst inne vet att det har mer påverkan om man jobbar flera tillsammans än att stå själv och ropa?

Att engagera sig i en förening behöver inte innebära att man sitter med i styrelsen eller är expert på ett visst område, det kan vara att man är med och anordnar träffar för likasinnade, eller att man engagerar sig i en viss fråga som man känner sig berörd av. Det kan också vara att man kommer och hjälper till vid olika evenemang såsom årsmöten eller dylikt. Man kan med andra ord styra själv hur mycket tid och energi man vill lägga på föreningen. Ändå är det så svårt att hitta dem som vill och kan.

Jag kan förstås bara tala för mig själv, men gör det med en förhoppning att kunna inspirera fler att känna som jag, att det inte bara är viktigt utan också roligt och intressant att engagera sig i en förening som jobbar för frågor som är viktiga för mig och min familj.

Jag tycker att föreningen är en viktig del i vårt samhälle, inte bara för oss som är närmast berörda av det föreningen jobbar för, utan även för resten av vårt samhälle. Vi är ju en del av samhället, och om inte vi och våra nära mår bra och kan delta i samhället mår inte heller vårt samhälle som helhet bra. Föreningen jobbar både på egen hand, men också via vårt riksförbund och olika samarbetsorganisationer för att skapa bättre villkor för oss. I förlängningen tror jag att det skapar bättre villkor för oss alla i samhället.

När vår son fick diagnosen autism insåg jag och min man att vi långt mer än tidigare behövde ligga steget före. Inte bara i den direkta situationen varje dag utan även i alla frågor och situationer som komma skall. Vi har känt oss väl omhändertagna både på BNK och Habiliteringen, haft mycket bra kontakter och fått bra information och hjälp från dem. Dock är de begränsade till sina verksamheter och det är ju inte på BNK eller Habiliteringen som vi befinner oss i vår vardag.

Det är här som föreningen kommer in. Föreningen verkar som ett nätverk där det finns både erfarenhet och kompetens som inte finns någon annanstans. Här kan man träffa personer som antingen går igenom eller har gått igenom liknande situationer som man själv gör. Personer att dela erfarenheter och bolla tankar med. Jag tycker det är oerhört givande att lära mig hur det kommer sig att det ser ut som det gör idag för personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga. Det är en stor förmån att få höra från både anhöriga och personer med funktionsnedsättning hur de upplever nu och då. Det hjälper mig att möta de situationer som uppstår kring familjen med ett perspektiv och en förståelse som underlättar både intellektuellt och känslomässigt.

Genom att jobba aktivt i föreningen får jag möjlighet att höja blicken och se hur de stora frågorna som föreningen jobbar med påverkar just mina frågor och min vardag. När jag träffar politiker och tjänstemän som fattar beslut som berör vår vardag och vårt liv, inser jag hur viktigt det är att de får information och kunskap om autism och konsekvenserna som det för med sig. Många gånger är det från föreningen som de får den viktiga informationen och kunskapen. Professionen har inte det perspektiv som föreningen kan ge och det är inte lätt som privatperson att få till möten där informationen tas emot på samma sätt som från en etablerad organisation.

Det finns förstås så mycket mer som jag hade kunnat skriva om allt positivt som föreningsarbetet ger mig och hur viktigt jag tycker det är att organisationer som vår lever vidare, men då hade det blivit många kapitel på den här bloggen. Jag avslutar därför med följande rader:

Genom föreningen har jag fått så mycket bra kunskap och kontakter som gör att jag faktiskt tjänar in den tid jag lägger på föreningsarbetet. Det sparar mig och min familj mycket tid och energi varje gång vi möter nya utmaningar i vår vardag.

Annika Lindström
Ordförande, Autism- och Aspergerföreningen distrikt Göteborg

Skulle jag ha klarat dagens krav i skolan?

Min kollega Nicklas Mårtenson skrev tidigare om de nya kunskapskraven i grundskolan: Analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga (exempelvis reflektera och lösa problem samt anpassa detta till olika sammanhang), förmåga att hantera information och begreppslig förmåga. Det är höga krav för oss med autism/AS. Som en annan av mina kollegor sa ”Det är ju som att säga till en person i rullstol att det viktigaste är att kunna hoppa högt”.

Men det finns undantagsbestämmelser som tur är. Jag vet inte om dessa fanns när jag gick i skolan men jag klarade mig i alla fall rätt bra. Undervisningsmässigt fungerade det förhållandevis bra för mig i skolan till och med sjuan. De två sista åren i en ny skola var svårare. Den korta versionen är att de andra hade hunnit längre än mig, jag blev stressad över allt jag behövde ta igen (eller bara fick för mig att jag hade missat) och fick tvångssyndrom med överdrivet tvättande.

Det krävdes mycket arbete på kvällar och helger – men jag fick bra betyg alternativt godkänt i alla ämnen.

Skulle jag leva upp till dagens kunskapskrav om jag var en elev idag? Det är frågan.

Analysförmåga har jag nog, men det är kanske inte alltid jag gör rätt bedömning av sannolikheter och så vidare.

Min kommunikativa förmåga är det nog till synes inget fel på förutom att jag kan prata för mycket ibland. Men det finns ju sådant som inte märks på en gång utan bara när man gräver lite djupare, såsom att jag inte alltid kan tolka och förstå vad andra menar, om de exempelvis skämtar eller inte. Jag kan inte heller alltid avgöra hur det jag säger påverkar andra. Så ibland säger jag saker som missförstås helt eller är otrevlig utan att mena det.

En kollega uppmärksammade mig nyligen på att jag lät otrevlig i telefon, något jag inte hade menat att vara. Så jag är inte alltid medveten om vilka signaler jag sänder ut. Att bara vara ärlig och säga det man tycker tolkas tydligen ofta som gnällighet, otrevlighet och klagomål. Ibland är det förstås meningen att jag ska klaga, till exempel när min läkare inte har ringt upp mig. Så om jag låter otrevlig utan att mena det, hur otrevlig låter jag då inte när jag har för avsikt att klaga?

Metakognitiv förmåga, att reflektera och lösa problem samt anpassandet till olika sammanhang kan jag ibland, i alla fall i teorin. Men i verkligheten är det ju massa andra faktorer som stress, tidspress och yttre intryck och påtryckningar inblandade så när jag väl kommer i en problematisk situation får jag ofta panik och måste ha hjälp. Jag blir inte klok. Jag har för mig att jag har hört att 70 % av intelligensen försvinner vid stress. I så fall är det ju inte konstigt om man ibland skriker som en tvååring.

Förmåga att hantera information har jag ibland men det blir lätt för mycket. Jag kan inte sovra bland information och ta till mig det viktigaste utan blir överbelastad i stället. Och det blir ju inte bättre av min tvångsmässiga besatthet av att inte missa något och min samlarmani.

Jag är dålig på att koncentrera mig också så jag läser böcker och längre artiklar långsamt. Jag tappar fokus och fastnar och får för mig att jag inte har förstått och går tillbaka och läser om. Om en kollega läser en bok på en vecka så tar det en månad för mig. Eller ett år. Men det har ju också med igångsättningsförmåga och motivation att göra.

Begreppslig förmåga? Vad är det? Jag fick googla det så uppenbarligen förstår jag inte alla ord och begrepp. Och ibland kan jag bli osäker på vilka som är bäst att använda och när. Och att tolka vad andra menar – ett begrepp kan ju betyda så mycket olika saker beroende på sammanhang, tonfall med mera. Så jag kan bara hoppas jag inte låtit otrevligt i detta inlägg…

Hanna Danmo Källman
skribent på Ögonblick med 33 års personlig erfarenhet av Aspergers syndrom