Familjelägret i Falsterbo

Det känns konstigt att tänka tillbaka på lägret, nu när det är höst. Sommaren hade ju knappt kommit igång då, ändå hade vi ganska fint väder i Skåne. Stränderna var vidsträckta och solen bjöd till ganska mycket, fast nog fick vi smaka på lite regn också… Nu känns de långt borta, alla sommarblomster, badturer och roliga aktiviteter.

lägerwebbVictor med mamma Marianne.

Jag tar med mig många fina minnen från lägret i Falsterbo. Jag tar med mig galna ankrace i poolen, lugna yogamorgnar och spännande utflykter till Den blå planeten. Där fick jag se mitt livs första piraya och bläckfisk. Jag fick sedan lära mig lite om att spela golf, och jag fick gå bredvid när deltagarna red på vackra islandshästar. Vilket privilegierat sommarjobb! Och så minns jag med värme våra discon, där vi dansade loss allihop. Vi studsade runt i ring, led och par och kastade färgglada ballonger till den eviga favoriten Calcutta!

läger9webbSyskonen Erik och Axel tillsammans med lägerledaren Maja

Men mest värdefullt för mig var ändå att få träffa alla spännande människor från olika platser i livet. Alla kom med sina familjerelationer, sin situation och sitt bagage, och vi skapade något tillsammans. Vi fick slappna av och vara oss själva. Det var där vår roll som ledare slutade och deltagarnas roller som medmänniskor tog vid – det var rörande att se hur ni fick stöd och energi från varandra.

läger7webb
Kajsa.

Det var så fint när vi hade massagepass med tennisbollar och alla i familjerna fick massera varandra till lugn musik. Ett fint tillfälle att visa omtanke till dem man tycker om. Jag tycker också att det var roligt att gymnastisera tillsammans under Christas käcka ledning. Det tror jag förde er närmare varandra i gruppen på något vis.

läger4webb
Freja och pappa Anders.

Sedan var ju inte allt lätt. Det är det ju inte i vardagen heller. En del omständigheter och aktiviteter passar vissa personer bättre än andra. Några orkar inte med ett visst tempo, medan andra vill att saker ska gå ännu fortare! Ibland är det ansträngande att vara så långt hemifrån och alla vanliga rutiner. Men det är ju också skönt med semester, särskilt när det finns både pool och vackra stränder i närheten.

läger6webb
Molly.

En del av er har det tungt, andra har det kanske lättare, men alla har sina egna toppar och dalar. Det fantastiska är när vi kan se det vackra, roliga och positiva i varandra och uppskatta livet i stunden. Jag hade många sådana stunder med er. Tack för det!

/Rebecca Klitgaard Nelsson, lägerledare

 

Annonser

Åkes hörna i Kolvarp

En skrivmaskin av märket triumph, ett papper sitter i med ritad figur av Åke Källstrand.

Åke blossar på sin pipa, röken döljer hans ansikte.

I nästa nummer av Ögonblick kommer ni få lära känna mannen bakom pipan, konstnären Åke Källstrand som medverkar i tidningen Ögonblick med sina alster i ”Åkes hörna”. Åke bor i Kolvarp en bit utanför Rydaholm tillsammans med hunden Frida och katten Manfred.

Åke Källstrand  med sin hund framför sitt röda hus i Kolvarp.

Åke skjuter iväg bollar med golfklubba till sin hund att fånga.

Han tog oss med på en rundtur i och runt omkring huset, det är lätt att bli inspirerad av Åke som är full av kreativitet!

gardin av slipsar och en ihopfällbar julgran tillverkad i trä av Åke Källstrand

taklampa av gammalt båtroder

Figur gjord av rostigt material och elsladdar som hår, konstverk av Åke Källstrand.

Åke ska visa var han förvarar och hugger ved, i förgrunden syns en piltavla.

Rostig pil i förgrunden som pekar mot uppstaplad ved.

I trädgården finns saker att göra tillsammans, olika spel som Åke har utvecklat och tillverkat, små konstverk lite här och där.

Trädrötter pryder ingången av Åkes uthus.

Leksakskanin ligger i gräset och färgglada leksaksgevär.

Vi trivs hos Åke, han är en fantastisk man, gästvänlig är han också och erbjuder oss husrum om vi har vägarna förbi eller bara vill komma bort från storstadsstressen.

Gäststuga med en skylt med texten: sängplats att hyra! Värme ingår! Tillträde omgående! Värden direkt.

Det märks att han har en känsla för detaljer när han visar mig en plaststol som han vill att jag ska ta en bild av, han vill fånga tiden, tiden som har satt sina spår och blir till konst.

Sitsen på en plaststol som är smutsig möglat bildar ett mönster.

fotografen speglas i vattentunna

Christina Teuchler
som inspirerad av Åke tar en selfi i vattentunnan.

Samarbete i stallet

På Värmdö i Stockholm drivs projektet ”Hästunderstödd verksamhet för barn med autism”. Det är ett samarbete mellan Stiftelsen Hippocampus och Autism- och Aspergerföreningen i Stockholm.
I senaste nummret av Ögonblick (nr 3 2013) kan du läsa mer om besöket på stallet. Här är några av bilderna jag tog.

ridklar viktorviktor sätter tränsViktor reser 15 mil för att komma till stallet varje tisdag.

felix på hästryggen viktor på hästryggenfelix och viktor riderPå hästryggen tränas balanssinnet och koncentration.

Viktor och felix vid stallet glad felixViktor och Felix är nöjda med dagen i stallet.

Christina Teuchler
som vet att kontakt och samarbete med djur stärker självkänslan.

Rädslan blir större än cykeln

Ibland hjälper det inte hur pedagogisk man än försöker vara som förälder.

Att lära Frida nya saker som gäller motoriken är trögt. Som att cykla på en normalstor cykel.

Något som för andra barn går med lite träning går för henne också – javisst – men med mängder av träning och upprepning och upprepning på nytt. Nöta, nöta nöta.

Föräldrar och syskon blir svettiga och trötta i sina försök att få henne att göra detta.

Att få henne att våga. Att nå över det mentala hindret – eller krypa under – eller hitta ett sätt att muta sig fram. Köpa Palle Kuling på ICA – kan det vara nåt? Att resonera med henne, ”alla andra cyklar på en större cykel – snart slår benen emot i marken”. Men så länge rädslan är större än cykeln når vi inte fram.

När hon lärde sig cykla på sin lilla cykel, den allra första, var det samma kamp. Hon sprang iväg, skrikande längs gatan – och tyckte att vi var de hemskaste av föräldrar. En vacker dag efter ett antal pedagogiska försök lyfte pappan och brorsan bara upp henne. Pushade henne. När hon väl satt på sadeln, så höll de i och sprang bredvid, ihärdigt peppande.

Man kan bli slut för mindre, man vet vilket motstånd som finns – men hon lärde sig. Och hon sa ganska snart att hon tyckte att det var kul. Vi gjorde ett försök häromdagen – men det misslyckades. Men är man förälder till ett autistiskt barn ger man aldrig upp. Drivkraften är att se lyckan i ögonen hos henne när hon klarar det.

– Mamma, titta på mig, jag kan!

Annika Gelin
Mamma till Frida och informatör vid Arbets- och miljömedicin, Universitetssjukhuset Örebro

 

Tillbaka till arbete och vardag

Nu har jag varit på jobbet ett par veckor sedan jag kom tillbaka från semestern. Anne beskrev i tisdags att många andra med autism/asperger känner lättnad över att komma tillbaka till arbete och rutiner. Så är det inte för mig. Jag känner varje år att semestern gått för fort och önskar att jag fick fortsätta vara ledig. Jag har alltid för mycket att göra och har inte problem med fri tid.

Men givetvis är det också trevligt att komma tillbaka till jobbet, jag har ju trots allt ett jobb som jag trivs mycket bra med. Det är inte alla förunnat.

Det är kanske konstigt att jag, som är över trettio, ännu inte riktigt vant mig vid att inte ha tio veckors sommarlov som man hade på den gamla goda tiden. Men jag ska inte klaga, min skoltid var ju allt annat än en dans på rosor så jag är definitivt lättad över att den är förbi.

Men mina sista år på gymnasiet var lyckade. Då gick jag i en aspergerklass. Jag hoppas verkligen att man tar sitt förnuft till fånga ute i kommunerna och slutar lägga ner sådana klasser. Vi är många som vittnar om att denna skolform varit avgörande för att vi skulle trivas och över huvud taget klara av våra studier.

Jag och Mats Jansson träffade många elever i olika skolor i våras. Det var trevligt att möta all den hoppfullhet inför framtiden som fanns hos många av dem men också nedslående att höra om hur jobbigt många har haft det i ”vanliga klasser” innan de hittade rätt. Mindre än jag trodde verkar ha förbättrats sedan jag gick i skolan.

Det behövs mer information och utbildning i samhället, speciellt till personal som jobbar inom skola och annan omsorg av barn och vuxna. I Stockholm har vi projektet Kognus som fixat gratis föreläsningar och utbildningar till personal. Det borde finnas i alla delar av landet. Nästa vecka gör jag min sista föreläsning hos dem eftersom projektet tar slut.

En av mina ”föreläsarkollegor” med asperger är Patrik Lindberg. En fascinerande man som haft fler jobb är jag kan räkna till och aldrig verkar ge upp. Han är en bra förebild. Jag har skrivit ett reportage om honom som ni kan läsa i nästa nummer av Ögonblick som kommer ut i mitten av september.

Något annat jag tycker borde finnas på fler ställen i landet är sommarläger och kurser. Jag var på Norrlägret i somras som tre av Autism- och Aspergerförbundets föreningar i norr arrangerade. Själv har jag tidigare varit med och arrangerat läger och kurser. Det var skönt att för första gången bara vara deltagare.

Hanna Danmo Källman
ingår i Ögonblicks redaktion och föreläser om sitt liv med Aspergers syndrom

Brytningstid

”Den blomstertid nu kommer”, det kommer många känslor och tankar när man sjunger den. I år var det en riktigt bra känsla för mig och min familj. Två nöjda ungdomar kan börja sin ledighet och känna sig stolta över det de har presterat. De har haft turen att gå i skolor där de har blivit respekterade som de är och fått det stöd de har behövt för att utvecklas. De behöver heller inte känna ångest inför nästa läsår. Man önskar att alla fick samma möjlighet. Tack, all underbar personal i skolan!

Att skolan nu är slut innebär en stor lättnad för många. Lättnaden kan ha olika bottnar. Man pustar ut efter att ha nått sina mål och behöver koppla av eller så är man lättad över att komma ifrån en förvirrande tillvaro med för höga krav och kanske även mobbning.

För många barn med autism kan det tvärtom vara så att det blir mer stressande att gå från en strukturerad tillvaro i skolan till ett sommarlov med för mycket fri tid. Det finns också förväntningar och outtalade krav på hur en semester ska vara men det där måste vi skaka av oss. Varför är det mer rätt att åka till en smockfull badstrand än att vara inne och spela Wii? Varför är det viktigt att åka bort om man trivs hemma? Vad mår vi bäst av som familj? Strunta i vad andra tycker, försök hitta ett sätt att koppla av som passar er. Ha en skön sommar med sol eller skugga, vatten eller land, borta eller hemma, ute eller inne, mycket folk eller lite. Allt är okej!

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

Gungande hav, karaoke och kontrolltvång

Jag älskar båtar. Speciellt stora lyxkryssare och finlandsfärjor. Det har jag gjort hela livet. Man kan nästan säga att jag delvis har vuxit upp på sådana färjor eftersom vi åkte med dem varje år till landstället i Finland och jag lärde mig hitta överallt. På den tiden var det båtarnas bollhav som lockade mig mest. Och godiset i tax-free-butiken. Nu är det buffémat, fest, dans och karaoke. Jag skäms inte för att jag sjunger hellre än bra, för att använda ett beprövat uttryckssätt.

Trots min asperger har jag inte svårt med stora folkmassor i dessa sammanhang. Det beror nog på stämningen och att jag trivs. Ett glas vin eller två gör nog sitt till.

Jag älskar också känslan av att vara på havet, se ut över skärgården, känna sjöbrisen och det mysiga gungandet. Det som många andra ogillar och blir illamående av. Ibland följer den gungande sköna känslan med flera timmar efter att jag gått iland.

Men alla resor, även korta kryssningar, kräver mer förberedelse för mig än för de flesta andra. I alla fall andra inom ”normalspektrumet”. Jag använder min detaljerade packlista som jag anpassar efter varje resa. Själva packandet tar ändå flera timmar. Vilka kläder ska jag ha med? Hur många av varje är lagom? Har jag glömt något?

Mina svårigheter märks också tydligt när man ska lämna hytten och kliva av. Mitt kontrolltvång säger åt mig att minutiöst gå igenom varje hörn av hytten för att vara säker på att jag inte glömt något. Och jag är lydig. Det tar ofta lång tid och mina medresenärer brukar stå otåligt och trampa i korridoren. Ibland leder det till och med till att vi blir ovänner. Ofta kommer det också stressade städare och undrar vad vi håller på med. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Hanna Danmo Källman
arbetar på Autism- och Aspergerförbundet och har begåvats med bland annat Aspergers syndrom