Tillbaka till framtiden?

Det är idag fler unga med intellektuella och kognitiva funktionsnedsättningar än förr som har utbildning. Utbildning ses ofta som en bättre förutsättning för arbete, men ingenting säger att fler unga med sådana funktionsnedsättningar därför får arbete idag. Det finns snarare tecken på det motsatta, att det är färre som får arbete. I försök att se och beskriva orsakerna till det har bland annat nämnts att:

  • det över huvud taget blivit en kärvare arbetsmarknad där fler har svårare att få arbete – och att det då blir ännu svårare för personer med funktionsnedsättning.
  • kraven i arbetslivet har ökat avsevärt.
  • rationaliseringar och förändringar i arbetslivets struktur har gjort att många arbeten som personer med funktionsnedsättning tidigare kunde ha, inte längre finns.
  • staten, kommuner och landsting inte tar ansvar och föregår med gott exempel, utan snarare i mindre omfattning än andra anställer personer med funktionsnedsättning.

De som inte tillhör särskolans målgrupp men har någon annan kognitiv funktionsnedsättning eller svag eller ojämn begåvning som gör att de haft anpassad stödundervisning i skolan vet vi mycket litet om hur det går för efter skolan. I en uppföljningsundersökning tittade man på hur det gått för sådana elever 17 år efter att de slutat skolan. Då var många helt arbetslösa eller befann sig i en tillvaro med tillfälliga och osäkra arbeten. Medelinkomsten var långt under genomsnittet. Fysisk och psykisk ohälsa och sociala svårigheter var mycket vanligare än hos genomsnittsbefolkningen.

Bland de som har gått i särskola finns endast en mindre del på arbetsmarknaden, även medräknat lönebidragsanställningar. Betydligt fler har daglig verksamhet och nästan en fjärdedel är ”någon annanstans”, de varken studerar, arbetar eller har daglig verksamhet.

Daglig verksamhet är en viktig insats som betyder sammanhang och meningsfullhet för många människor. Det är bra. Men i daglig verksamhet idag finns också de som vill och bör ha möjlighet att närma sig arbetsmarknaden. För att det ska kunna bli en faktisk möjlighet måste synsätt förändras och resurser till för bättre samverkan mellan kommun, arbetsförmedling, försäkringskassa, skola och andra berörda. Ett samarbete som måste vara tvärfackligt och bryta igenom administrativa gränser och där personen med funktionsnedsättning står i centrum. Inte minst, som tidigare nämnts, behövs att staten, kommunerna och landstingen tar ansvar och föregår med gott exempel genom att anställa fler personer med funktionsnedsättning. Inte tvärtom, som det är nu.

Ta da! Överraskningsmoment!
Nu kommer en ”twist”, en oväntad vändning i blogginlägget. Vi gör ett hopp, en resa i tiden. Det ”idag” som beskrivs här ovanför var för 38 år sedan. Just det, du läste rätt: trettioåtta år sedan.

Jag har de senaste åren (och menar då på 2010-talet) suttit på mängder av seminarier, konferenser, möten och workshops där det pratats om svårigheten för unga med intellektuella eller kognitiva funktionsnedsättningar att få och behålla arbete på dagens arbetsmarknad. Problembeskrivning och analys brukar se ut precis som här ovanför. Arbetslivet har smalnat av. Kraven ökar. Många jobb finns inte längre. Stat, kommun och landsting tar inte ansvar – de borde föregå med gott exempel och anställa fler med funktionsnedsättning, inte färre…

Men hela problembeskrivningen och analysen här ovanför är alltså formulerad av Gudrun Sandström och Richard Sterner under rubriken ”Arbete och sysselsättning åt alla” i en skrift utgiven av FUB. Året var 1977. Magnus Uggla sjöng ”det är vår tid nu” i solglasögon och skinnpaj, lite småpunkig och nästan en smula farlig. länge sedan är det. Det har gått 38 år och problembeskrivning och analys kunde ha varit från ett seminarie förra veckan. Jag har bara sammanfattat texten och putsat lite på begreppen. I stort går problembeskrivning, analys och lösningsförslag på det här området att lyfta rakt ut ur en skrift från 1977 och placera in i 2015.

Då som nu pekar vi på en hårdnande och avsmalnande arbetsmarknad med högre krav och på försvunna tidigare ”funktionshindervänliga” arbeten som inte finns längre. Då som nu undrar vi varför stat, kommun och landsting inte föregår med gott exempel, tar mer ansvar och anställer. Då som nu återfinns en fjärdedel av tidigare särskoleelever varken i arbete, studier eller daglig verksamhet. Då som nu har ”svagbegåvade” elever en osäker framtid efter skolan när det gäller arbete, hälsa och ekonomi. Då som nu efterlyses fler tvärfackliga prestigelösa samarbeten mellan skola, försäkringskassa, arbetsförmedling, kommun med flera. Då och nu, nu och då. Tillbaka till framtiden.

Om man gör det man alltid har gjort så får man det man alltid har fått!
I minst fyra årtionden har vi haft samma problembeskrivning, analys och efterfrågat samma (eller liknande) lösningar på det här området. Vad betyder det? Är det problembeskrivningen som är fel? Är det analysen som är fel? Är det lösningarna som efterfrågas – mer tvärfacklig prestigelös samverkan med individen i centrum och mer ansvarstagande anställningspolicy från stat, kommun och landsting – som är fel?

?????????????

Det ”förbättringshjul” med problembeskrivning, analys, lösningsförslag och åtgärd som borde driva saker framåt gör inte det. Någonstans i det hjulet är det fel. Det behövs säkert lite andra problembeskrivningar och analyser än att arbetsmarknaden blivit ”kärvare” och att ”funktionshindervänliga” arbeten försvunnit (vad var det för arbeten egentligen och när försvann de? Var det ens på 1900-talet? Hur länge ska vi sakna dem istället för att förhålla oss till hur det är idag?), men framförallt kanske vi ska se vad de lösningsförslag som hängt med i årtionden får för effekt om de omsätts i faktiska åtgärder? Vi kanske ska se vad som händer om stat, kommuner och landsting tar ett större ansvar för att anställa personer med funktionsnedsättning?

Mats Jansson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet som bloggat om autism och arbete tidigare här: När ett äpple faller

P.S
Lite har naturligtvis hänt under 40 år. Nytt de senaste åren är att vi nu också brukar lägga till som faktor i det där hjulet att Funka-utredningen bara blir liggande år efter år utan att det finns politisk ambition att faktiskt genomföra något från den – men däremot gott om ambition att i en valrörelse lova att göra det…