Tillbaka till framtiden?

Det är idag fler unga med intellektuella och kognitiva funktionsnedsättningar än förr som har utbildning. Utbildning ses ofta som en bättre förutsättning för arbete, men ingenting säger att fler unga med sådana funktionsnedsättningar därför får arbete idag. Det finns snarare tecken på det motsatta, att det är färre som får arbete. I försök att se och beskriva orsakerna till det har bland annat nämnts att:

  • det över huvud taget blivit en kärvare arbetsmarknad där fler har svårare att få arbete – och att det då blir ännu svårare för personer med funktionsnedsättning.
  • kraven i arbetslivet har ökat avsevärt.
  • rationaliseringar och förändringar i arbetslivets struktur har gjort att många arbeten som personer med funktionsnedsättning tidigare kunde ha, inte längre finns.
  • staten, kommuner och landsting inte tar ansvar och föregår med gott exempel, utan snarare i mindre omfattning än andra anställer personer med funktionsnedsättning.

De som inte tillhör särskolans målgrupp men har någon annan kognitiv funktionsnedsättning eller svag eller ojämn begåvning som gör att de haft anpassad stödundervisning i skolan vet vi mycket litet om hur det går för efter skolan. I en uppföljningsundersökning tittade man på hur det gått för sådana elever 17 år efter att de slutat skolan. Då var många helt arbetslösa eller befann sig i en tillvaro med tillfälliga och osäkra arbeten. Medelinkomsten var långt under genomsnittet. Fysisk och psykisk ohälsa och sociala svårigheter var mycket vanligare än hos genomsnittsbefolkningen.

Bland de som har gått i särskola finns endast en mindre del på arbetsmarknaden, även medräknat lönebidragsanställningar. Betydligt fler har daglig verksamhet och nästan en fjärdedel är ”någon annanstans”, de varken studerar, arbetar eller har daglig verksamhet.

Daglig verksamhet är en viktig insats som betyder sammanhang och meningsfullhet för många människor. Det är bra. Men i daglig verksamhet idag finns också de som vill och bör ha möjlighet att närma sig arbetsmarknaden. För att det ska kunna bli en faktisk möjlighet måste synsätt förändras och resurser till för bättre samverkan mellan kommun, arbetsförmedling, försäkringskassa, skola och andra berörda. Ett samarbete som måste vara tvärfackligt och bryta igenom administrativa gränser och där personen med funktionsnedsättning står i centrum. Inte minst, som tidigare nämnts, behövs att staten, kommunerna och landstingen tar ansvar och föregår med gott exempel genom att anställa fler personer med funktionsnedsättning. Inte tvärtom, som det är nu.

Ta da! Överraskningsmoment!
Nu kommer en ”twist”, en oväntad vändning i blogginlägget. Vi gör ett hopp, en resa i tiden. Det ”idag” som beskrivs här ovanför var för 38 år sedan. Just det, du läste rätt: trettioåtta år sedan.

Jag har de senaste åren (och menar då på 2010-talet) suttit på mängder av seminarier, konferenser, möten och workshops där det pratats om svårigheten för unga med intellektuella eller kognitiva funktionsnedsättningar att få och behålla arbete på dagens arbetsmarknad. Problembeskrivning och analys brukar se ut precis som här ovanför. Arbetslivet har smalnat av. Kraven ökar. Många jobb finns inte längre. Stat, kommun och landsting tar inte ansvar – de borde föregå med gott exempel och anställa fler med funktionsnedsättning, inte färre…

Men hela problembeskrivningen och analysen här ovanför är alltså formulerad av Gudrun Sandström och Richard Sterner under rubriken ”Arbete och sysselsättning åt alla” i en skrift utgiven av FUB. Året var 1977. Magnus Uggla sjöng ”det är vår tid nu” i solglasögon och skinnpaj, lite småpunkig och nästan en smula farlig. länge sedan är det. Det har gått 38 år och problembeskrivning och analys kunde ha varit från ett seminarie förra veckan. Jag har bara sammanfattat texten och putsat lite på begreppen. I stort går problembeskrivning, analys och lösningsförslag på det här området att lyfta rakt ut ur en skrift från 1977 och placera in i 2015.

Då som nu pekar vi på en hårdnande och avsmalnande arbetsmarknad med högre krav och på försvunna tidigare ”funktionshindervänliga” arbeten som inte finns längre. Då som nu undrar vi varför stat, kommun och landsting inte föregår med gott exempel, tar mer ansvar och anställer. Då som nu återfinns en fjärdedel av tidigare särskoleelever varken i arbete, studier eller daglig verksamhet. Då som nu har ”svagbegåvade” elever en osäker framtid efter skolan när det gäller arbete, hälsa och ekonomi. Då som nu efterlyses fler tvärfackliga prestigelösa samarbeten mellan skola, försäkringskassa, arbetsförmedling, kommun med flera. Då och nu, nu och då. Tillbaka till framtiden.

Om man gör det man alltid har gjort så får man det man alltid har fått!
I minst fyra årtionden har vi haft samma problembeskrivning, analys och efterfrågat samma (eller liknande) lösningar på det här området. Vad betyder det? Är det problembeskrivningen som är fel? Är det analysen som är fel? Är det lösningarna som efterfrågas – mer tvärfacklig prestigelös samverkan med individen i centrum och mer ansvarstagande anställningspolicy från stat, kommun och landsting – som är fel?

?????????????

Det ”förbättringshjul” med problembeskrivning, analys, lösningsförslag och åtgärd som borde driva saker framåt gör inte det. Någonstans i det hjulet är det fel. Det behövs säkert lite andra problembeskrivningar och analyser än att arbetsmarknaden blivit ”kärvare” och att ”funktionshindervänliga” arbeten försvunnit (vad var det för arbeten egentligen och när försvann de? Var det ens på 1900-talet? Hur länge ska vi sakna dem istället för att förhålla oss till hur det är idag?), men framförallt kanske vi ska se vad de lösningsförslag som hängt med i årtionden får för effekt om de omsätts i faktiska åtgärder? Vi kanske ska se vad som händer om stat, kommuner och landsting tar ett större ansvar för att anställa personer med funktionsnedsättning?

Mats Jansson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet som bloggat om autism och arbete tidigare här: När ett äpple faller

P.S
Lite har naturligtvis hänt under 40 år. Nytt de senaste åren är att vi nu också brukar lägga till som faktor i det där hjulet att Funka-utredningen bara blir liggande år efter år utan att det finns politisk ambition att faktiskt genomföra något från den – men däremot gott om ambition att i en valrörelse lova att göra det…

 

 

Annonser

När ett äpple faller

Om uppmärksamhet på detaljer och låg tolerans för felaktigheter

Isaac Newton

Isaac Newton är en av vår historias mest betydelsefulla vetenskapsmän. Många hade sett ett äpple falla från ett träd, men Newton var först med att koppla samman äpplets fall med planeternas rörelse runt solen och tänka att det var samma osynliga kraft som påverkade äpplet och planeterna. Newton använde teorier och matematiska formler som revolutionerade samtidens förståelse för de krafter som styr universums rörelser och han geniförklarades redan under sin livstid.

Däremot var Newton inte mycket för samtal och socialt umgänge. Han hade endast få vänner men hade betydligt lättare att få ovänner. Han hade uppslukande ensidiga intressen, på gränsen till det tvångsmässiga, och var ofta så inne i sitt arbete att han glömde andra saker, som att äta. Man kan ana en bristande flexibilitet I hans natur. Vid ett tillfälle när han skulle hålla en föreläsning hade något blivit fel och det var ingen som kom. Ingen. Då höll han föreläsningen ändå, för en tom sal. Det var ju bestämt att han skulle föreläsa…

Hade Isaac Newton autism? Det går av flera anledningar inte att sätta en sådan diagnos på historiska personer. Även för väldigt kända personer har vi ofta för otydliga och osammanhängande detaljer att gå på. Vi kan inte självklart sätta saker i rätt kontext. Vi har inte hela bilden i just det sammanhanget, vid den tiden.

I Newtons fall är det väl ändå så att det med ganska stor sannolikhet går att säga att han i alla fall hade en personlighetstyp som ligger väldigt nära det vi idag kallar autism. Hade han fått en diagnos idag? Det kan vi inte veta. Om han hade levt idag och fått en autismdiagnos, hur skulle hans unika begåvning då ha tagits tillvara? Det vet vi inte heller.

När vi pratar om kognitiva eller utvecklingsneurologiska funktionsavvikelser som autism av olika former så fokuserar vi ofta på det som är nedsättning, begränsande och hindrande. Vi pratar om vad människor har svårt för. Det är på ett sätt rimligt. Det är ju därför vi alls pratar om det. Det är därför vi behöver begrepp och termer för det. Men människor, alla människor, har många sidor.

Positiva sidor av autism
Som motvikt till problemorienteringen brukar man ibland istället lyfta fram positiva egenskaper som kan vara förknippade med autism. När man pratar om vilka positiva egenskaper personer med autism kan ha hänvisar man ofta till historiska personer som kanske hade någon form av autism.

Några av de många namn som brukar nämnas då är till exempel Charles Darwin, Marie Curie, H C Andersen, George Orwell, Immanuel Kant, Ludwig Wittgenstein, Andy Warhol, Emily Dickinson, Karl XII och en hel del fler. För den som är intresserad så finns det listor och artiklar att googla fram och läsa. Några som nämns i sådana funderingar känns rimliga tycker jag (till exempel H C Andersen och kanske Ludvig Wittgenstein), andra känns mer långsökta och spekulativa. Andra än jag gör naturligtvis andra bedömningar.

Hans Asperger hör till de som då och då nämns i sådana sammanhang. Han lär ha varit ett ensamt och ”udda” barn som hade svårt att få vänner. Han var under skoltiden fokuserat intresserad av den österrikiske poeten Franz Grillparzer, vars poesi han oavbrutet citerade för helt ointresserade skolkamrater. Han citerade ofta sig själv och pratade ibland om sig själv i tredje person.

Kanske byggde Aspergers intresse för de pojkar han beskrev på 40-talet, som hade det Asperger kallade autistisk psykopati, på att han delvis kände igen sig själv? Flera årtionden senare kom engelska forskare som Lorna Wing att intressera sig för hans studier och vi började använda Aspergers syndrom som begrepp för autism med begåvning inom normalvariationen.

Men vi behöver inte bläddra i historieböcker och gissa för att hitta framstående vetenskapsmän och personligheter med autism. Vi har naturligtvis levande sådana idag, där vi vet att de har autism. Två kända sådana personer är Temple Grandin och Vernon Smith.

Temple Grandin är professor vid Colorado State University och undervisar och forskar om djurs beteende och husdjurs välfärd. Hon är hedersdoktor vid många universitet världen runt, bland annat vid Sveriges lantbruksuniversitet. Grandin har autism och utanför lantbruksuniversitetens värld är hon kanske mest känd för det. Hon har skrivit flera böcker om autism, HBO har gjort en film om hennes uppväxt och hon har varit på tidskriften Times lista över världens 100 mest inflytelserika människor.

Vernon Smith är professor vid George Mason University i Virginia. 2002 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Det är mycket hedersamt och tillräckligt för att få skaka hand med svenska kungen. Smiths meritlista är enormt imponerande och det finns både priser i experimentell ekonomi och universitetsinstitutioner uppkallade efter honom. 2005 berättade han offentligt att han har diagnosen Aspergers syndrom.

Att få vara som folk är mest
Men om vi annars riskerar att fokusera på problem och begränsningar när vi pratar om autism, så kan ett allt för ensidigt fokuserande på unika och genialiska begåvningar också bli lite tokigt. ”Kan man inte bara få vara som folk?”, suckade en bekant med asperger vid ett tillfälle när ännu en nyhet dök upp om en ung person med autism som hade någon helt unik begåvning. En annan bekant med aspergerdiagnos konstaterade vid ett annat tillfälle att ”det känns som om man borde vara jättesmart om man har asperger, att folk förväntar sig det. Men jag känner mig ganska normalkorkad…”

Ibland hör jag argument att vi måste öppna upp högre studier och arbetsmarknaden bättre för personer med autism – så att vi inte går miste om en ny Newton, Grandin eller Smith. Och det är klart att det vill vi ju inte missa. Men det ska kanske inte vara huvudorsaken? Inte ska man behöva vara ett geni om man har autism för att få tillgång till högskola och arbete. De flesta av oss är ju ”som folk” och ”normalkorkade”, oavsett autism eller inte, och vi förtjänar alla samma rätt till möjlighet till arbete och studier.

Ärligt talat har troligen många med autism av olika slag betydligt mer gemensamt med Lasse Åbergs folkkära figur Stig-Helmer än med unika genier som Newton. Och det räcker väl ganska långt tycker jag att vara ärlig, pålitlig, följa regler, ha ett öga för detaljer och en låg tolerans för felaktigheter.

Stig-Helmer är en påhittad figur. Det är absolut inte uttalat att han har autism, men återigen kan vi se att han har en personlighetstyp som åtminstone ligger nära spektrumet. Lasse Åberg har i en intervju häromåret i Ögonblick berättat att han själv känner igen sig i ”autism light”, vilket troligen också slår igenom hos Stig-Helmer.

Att arbeta som kvalitetstestare av brödrostar kräver noggrannhet, låg tolerans för felaktigheter, detaljfokus och annat som vi kan uppfatta som positiva drag av autism. Stig-Helmers osäkerhet och fumlighet i sociala sammanhang behöver inte påverka hans arbete.

”We need all kind of minds”
Att vara ärlig, pålitlig, följa regler, ha ett öga för detaljer och en låg tolerans för felaktigheter. I mina öron låter det verkligen som mycket intressanta personlighetsdrag på arbetsmarknaden. Internationellt ser vi också att det blir fler och fler arbetsgivare som börjar tänka så.

Det italienska kosmetikaföretaget L’Oréal inledde häromåret ett långsiktigt projekt att anställa fler personer med autism. Det man vill är att i den ordinarie arbetsstyrkan få med fler unga vuxna med autism att arbeta med databaser, arkivering, paketering, kvalitetskontroller och säkerhet. Det är arbetsuppgifter där uppmärksamhet på detaljer, uthållighet och låg tolerans för felaktigheter är mycket värdefulla egenskaper.

Internationella företag som Vodafone och SAP har tidigare gått ut och sagt att om ungefär en procent av befolkningen har autism, så vill de att det ska återspeglas i deras personalstyrka. De vill fånga upp de positiva egenskaperna hos ”vanligt folk” med autism, för att de är värdefulla för företaget. Häromveckan kunde vi se i media att Microsoft gick ut med liknande ambitioner. Deras globala operativa chef Mary Ellen Smith förtydligade att personer med autism ofta har egenskaper som Microsoft ser som värdefulla.

Men det de här framgångsrika internationella företagen också sett är att det överhuvudtaget är en tillgång med en mer varierad personalstyrka. Det ger hållbarhet och utveckling.

Det är dags för stora etablerade svenska företag att ta stafettpinnen från Vodafone, L’Oréal, Microsoft och andra internationella företag. Vi behövs allihop. Med eller utan funktionsnedsättning och med eller utan unika genialiska begåvningar. Det har inte med filantropi eller CRC, corporate social responsibility, att göra. Det är inte för att vara snäll man ska anställa alla sorter, utan för att det är bra. Mångfald är bättre än enfald helt enkelt. Eller som Temple Grandin säger i en filmad föreläsning: ”We need all kind of minds.”

Mats Jansson
är glad att det också finns plats åt oss som skriver för långa bloggar, ibland missar detaljer och släpper igenom ett och annat fel.

Vad efterfrågas på framtidens arbetsmarknad?

Detta var den övergripande frågan som diskuterades i radioprogrammet Ekonomiekot lördag den 8/3. En av de tre gästerna var Magnus Henriksson som är professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning. Han inledde med att på ett utmärkt sätt besvara frågan:

”Vi har glömt bort att för många jobb och speciellt många jobb som växer fram är det inte den formella utbildningen, att man har gått just de här kurserna som är det avgörande. Utan med modern IT-teknik och tjänstejobb så handlar det ofta om att man har rätt motivation, uthållighet och att man är pålitlig och gör ett bra jobb. Själva jobbet kan man ofta läsa sig ganska snabbt om man är motiverad. Det är heller ingenting som man lär sig i utbildningen.”

Magnus Henriksson kallar dessa nyckelkomponenter för att klara av att utföra ett jobb för viktiga icke kognitiva egenskaper. Han varnar för det han kallar för den rådande utbildningsalarmismen och förklarar detta så här:

”Man har nu länge sagt att nästan alla behöver ha en högre utbildning och hela tiden krävs det mer av formell utbildning och det stämmer faktiskt inte. Utan speciellt de jobben i mitten är de jobben som kan lämna landet, rationaliseras bort och robotiseras.”

Han förklarar vidare att många jobb inte är i farozonen att flytta till exempelvis Indien och Kina och de jobben kräver inte en högre formell utbildning.

Jag tror att det ligger mycket i vad Henriksson säger. För fler jobb än man ofta tror behövs egentligen inte den formella utbildningen som ofta krävs för att få jobbet. Här behövs en högre grad av flexibilitet och matchning för att vi ska kunna få en inkluderande arbetsmarknad där alla kan bidra efter sin förmåga. En bra anpassning på arbetsplatsen bland annat genom att personen får en god handledning under introduktionen eller praktikperioden är ofta avgörande för att det ska fungera på sikt.

Men även för de jobb som kräver en högre grad av kognitiva förmågor finns det mycket stöd och anpassningar att få. Den 12:e mars hade Hjälpmedelsinstitutet sin avslutande konferens för projekten Vägar till Arbete och Teknikstöd i skolan. Projekten går i korthet ut på att stötta personer med kognitiva svårigheter med hjälp av kompensatoriska teknikhjälpmedel. Minst lika viktigt som teknikstödet är den ökade självkänslan och förståelsen för hur man själv fungerar som kommer av att personen kan öka sin egen förmåga med dessa kompensatoriska strategier och hjälpmedel.

Här kan ni se ett mycket starkt filmklipp om hur gymnasieeleven Dajana beskriver hur användandet av teknikhjälpmedel har förändrat och stärkt henne på många olika sätt.

Nicklas Mårtensson
är förbundssekreterare i Autism- och Aspergerförbundet och har suttit med i styrgruppen för projektet Vägar till arbete.

Skönt slippa vara barn

Nu är det snart höst igen och arbete och annat har börjat enligt vanliga rutiner. På ett sätt är det skönt, nu behöver jag inte få dåligt samvete för allt jag ”borde hinna göra för att jag har semester”.

Det känns som att det är mycket på gång i höst. Jag har redan flera föreläsningar inbokade om mitt liv med asperger och tvångssyndrom, bland annat i Stockholm på Consensio på tisdag och på Socionomdagarna i november. Samma månad har vi förbundets konferens om arbete och daglig verksamhet. Den 25 september börjar UR:s nya programserie Liv med Autism att sändas.

Ett filmklipp från den kommande serien, som finns på förbundets hemsida fick mig att fundera. Jag har ett eget rum på arbetet. De har inte de barn och ungdomar som går i skolan, inte ens de flesta som går i speciella aspergeranpassade klasser verkar ha det. Många har bara skärmar mellan sina bänkar vilket i stort sett motsvarar ett kontorslandskap på ett litet företag. Kontorslandskap skulle jag inte klara av. Jag klarar inte ens av att dela rum med en kollega. När jag gjorde det förut och personen pratade i telefon kunde jag inte koncentrera mig på mina arbetsuppgifter.

Men hur kunde jag då överleva grundskolan och få godkänt i alla ämnen? När jag tänker efter är jag själv imponerad av hur bra jag trots allt kunde koncentrera mig, om än inte hela tiden givetvis. Vi satt ju i klassrum med runt tjugo elever utan någon som helst avskärmning. Klarade jag det för att jag helt enkelt var tvungen? Det fanns inget alternativ. Inte som jag kände till i alla fall. Jag kämpade utan att tänka så mycket, jag kunde inte tänka mig att missa något. Men det var till ett mycket högt pris – på högstadiet orkade jag inget annat än studierna…

De allra flesta barn med funktionsnedsättningar arbetar heltid, i alla fall de som inte fått dispens från läxor och hemuppgifter. Själv jobbar jag halvtid och har mitt eget arbetsrum. Så jag har jag mycket att vara tacksam för i och med att jag inte är barn och går i skolan längre – men alltför ofta glömmer jag att påminna mig själv om det.

Hanna Danmo
som bloggar från sitt eget arbetsrum hon kan stänga dörren till

Ska man få köra tåg om man har Aspergers syndrom?

Medför autismspektrumtillstånd alltid risker för trafiksäkerheten? Transportstyrelsen föreslår nu en regel som säger att autismspektrumtillstånd inte får förekomma hos lokförare och andra personer som ska utföra trafiksäkerhetsarbete, om inte personen i fråga har sökt och fått dispens.

Kritiken mot Transportstyrelsen har varit hård. Transportstyrelsen svarar med att hävda att reglerna inte skärps utan förtydligas och nu kommer att följa den tillämpning som redan sker. Transportstyrelsen har rätt i det. I domen i det uppmärksammade målet som Torolf Jansson drev och vann uttalade domstolarna att Aspergers syndrom är ett sådant tillstånd som inte får förekomma vid trafiksäkerhetsarbete. En individuell bedömning gjordes sedan och domstolarna kom fram till att diagnosen Aspergers syndrom i just Torolf Janssons fall inte utgör hinder för att han ska få dispens.

Transportstyrelsen har därför rätt i att den föreslagna regeländringen följer en praxis som funnits länge. Jag tycker dock inte att det hindrar att man debatterar och lyfter denna fråga i samband med regeländringen. Transportstyrelsens och domstolarnas tillämpning får en diskriminerande effekt och det faktum att det har pågått länge hindrar inte att Autism- och Aspergerförbundet protesterar och framför kritik när nu tillämpningen lyfts fram i ljuset. Förbundet har därför lämnat över ett remissvar till Transportstyrelsen, trots att varken vi eller någon annan intresseorganisation för dessa grupper var remissinstanser. Remissvaret kan du läsa HÄR.

Det är inte rimligt att lägga yrkesförbud på en så stor grupp människor. Utgångspunkten måste vara att alla människor oavsett funktionsnedsättning ska få en individuell bedömning utifrån de hälsokrav som ställs. Istället undantar Transportstyrelsen helt personer med autismspektrumtillstånd, trots att det saknas vetenskapligt stöd för att de lindriga formerna av denna funktionsnedsättning medför risker för trafiksäkerheten. Personer med autismspektrumtillstånd får bara en individuell prövning om de söker dispens. Transportstyrelsen har inte angett varför man anser att autismspektrumtillstånd utgör en säkerhetsrisk.

Bland personer med autismspektrumtillstånd finns många som utan svårigheter kan utföra trafiksäkerhetsarbete och som är mycket lämpade för sådant arbete. En del har specialintresse inom tåg eller spårväg och skulle kunna tillföra mycket om de får möjlighet att yrkesarbeta med sitt intresse.

Självklart måste det ställas höga hälsokrav på de personer som ska utföra trafiksäkerhetsarbete. Autism- och Aspergerförbundet motsätter sig dock att en bedömning utifrån diagnos ska avgöra om man får arbeta som exempelvis lokförare. Med utgångspunkt i de stora individuella skillnaderna bör autismspektrumtillstånd i sig aldrig leda till ett generellt uteslutande i något sammanhang. Det finns individer både med och utan autismspektrumtillstånd som till exempel har svårt att fatta rätt beslut och agera i nödsituationer. Det är därför en förmåga som bör prövas lika hos alla som ska utföra dessa arbeten.

Transportstyrelsens tillämpning innebär att personer med autismspektrumtillstånd missgynnas, då de utestängs från vissa yrken utan att få en individuell prövning (om de inte söker dispens). Att på det sättet missgynna någon på grund av funktionsnedsättning utgör diskriminering. Människor som egentligen är lämpliga för trafiksäkerhetsarbete stängs ute i onödan. Alla borde ha rätt till en individuell bedömning av sina kunskaper, förmågor och sin lämplighet för ett visst yrke.

Hanna Jarvad
Förbundsjurist, Autism- och Aspergerförbundet

 

 

Om skolskjuts, LSS och rikskonferensen

Nu i slutet av sommaren har de flesta kommit tillbaka från ledigheter och förskolorna och skolorna har startat sin hösttermin. För mig som ombudsman betyder det många mejl och samtal från medlemmar kring framför allt skolskjuts nu vid skolstart. Samt hur det går att förändra skolsituationen till det bättre. Kring varje unika skolsituation är stödåtgärderna så klart olika beroende på framförallt elevens behov. Men vissa generella tips kan man ändå ge och det gör Linda Grann med den äran när hon under nio dagar skriver om vikten av autismspecifik kompetens på Pedagog Malmö.

Imorgon torsdag 6/9 har HSO Stockholm bjudit in representanter för alliansen i Stockholms stadshus (nästa vecka är det oppositionens tur) för diskussion kring frågor som rör personer med funktionsnedsättning i Stockholm. Mötet hålls mellan 18-20 i ABF-huset på Sveavägen. Detta är ett mycket bra initiativ där förhoppningsvis för Stockholm viktiga frågor diskuteras.

Några exempel på dessa viktiga frågor är

–  Att staden slår vakt om en stark LSS-lag och tolkar den enligt dess intentioner.

–  Att staden arbetar för att säkra S:t Örjans skolors fortlevnad. Därefter bör en ambitiös satsning göras på dessa värdefulla skolor.

–  Att skapa bättre förutsättningar för arbete, inte minst inom Stockholms stad, för personer med funktionsnedsättningar såsom autismspektrumtillstånd.

Jag avslutar med att tipsa om Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens i Linköping 6 – 7/11. Det är ett i mina ögon mycket intressant program där föreläsarna utifrån olika roller, yrken, utbildning, erfarenheter och engagemang på olika sätt bidrar med användbar kunskap om årets tema ”UNG MED AUTISM ELLER ASPERGERS SYNDROM – att rusta för livet”.

Vi syns i Linköping i november!

Nicklas Mårtensson
som har arbetat med och för personer med autismspektrumtillstånd sedan 1994. Sedan 2010 som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet.

Tillbaka till arbete och vardag

Nu har jag varit på jobbet ett par veckor sedan jag kom tillbaka från semestern. Anne beskrev i tisdags att många andra med autism/asperger känner lättnad över att komma tillbaka till arbete och rutiner. Så är det inte för mig. Jag känner varje år att semestern gått för fort och önskar att jag fick fortsätta vara ledig. Jag har alltid för mycket att göra och har inte problem med fri tid.

Men givetvis är det också trevligt att komma tillbaka till jobbet, jag har ju trots allt ett jobb som jag trivs mycket bra med. Det är inte alla förunnat.

Det är kanske konstigt att jag, som är över trettio, ännu inte riktigt vant mig vid att inte ha tio veckors sommarlov som man hade på den gamla goda tiden. Men jag ska inte klaga, min skoltid var ju allt annat än en dans på rosor så jag är definitivt lättad över att den är förbi.

Men mina sista år på gymnasiet var lyckade. Då gick jag i en aspergerklass. Jag hoppas verkligen att man tar sitt förnuft till fånga ute i kommunerna och slutar lägga ner sådana klasser. Vi är många som vittnar om att denna skolform varit avgörande för att vi skulle trivas och över huvud taget klara av våra studier.

Jag och Mats Jansson träffade många elever i olika skolor i våras. Det var trevligt att möta all den hoppfullhet inför framtiden som fanns hos många av dem men också nedslående att höra om hur jobbigt många har haft det i ”vanliga klasser” innan de hittade rätt. Mindre än jag trodde verkar ha förbättrats sedan jag gick i skolan.

Det behövs mer information och utbildning i samhället, speciellt till personal som jobbar inom skola och annan omsorg av barn och vuxna. I Stockholm har vi projektet Kognus som fixat gratis föreläsningar och utbildningar till personal. Det borde finnas i alla delar av landet. Nästa vecka gör jag min sista föreläsning hos dem eftersom projektet tar slut.

En av mina ”föreläsarkollegor” med asperger är Patrik Lindberg. En fascinerande man som haft fler jobb är jag kan räkna till och aldrig verkar ge upp. Han är en bra förebild. Jag har skrivit ett reportage om honom som ni kan läsa i nästa nummer av Ögonblick som kommer ut i mitten av september.

Något annat jag tycker borde finnas på fler ställen i landet är sommarläger och kurser. Jag var på Norrlägret i somras som tre av Autism- och Aspergerförbundets föreningar i norr arrangerade. Själv har jag tidigare varit med och arrangerat läger och kurser. Det var skönt att för första gången bara vara deltagare.

Hanna Danmo Källman
ingår i Ögonblicks redaktion och föreläser om sitt liv med Aspergers syndrom