Jag var inte ensam

Personer med funktionsnedsättningar får sämre vård än andra. Kvinnor med funktionsnedsättningar får ännu sämre vård.

Personer med funktionsnedsättningar är mer utsatta för våld än andra. Kvinnor med funktionsnedsättningar är de mest utsatta.

Enligt en ny rapport från Socialstyrelsen (Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning – Lägesrapport 2018) är det vanligast att våldet utövas i en nära relation och av en eller flera män. Rapporten visar även att kvinnor med funktionsnedsättning är betydligt mer utsatta för övergrepp av vårdpersonal och andra vårdgivare jämfört med andra kvinnor.

Många LSS-verksamheter saknar rutiner för att upptäcka våldsutsatthet hos personer med funktionsnedsättning. Kommunernas krisberedskap vad gäller verksamheter som ger stöd till målgruppen är bristfällig. Endast hälften av kommunerna har evakueringsplaner för boenden för personer med funktionsnedsättning i egen regi.

Fördelningen av insatser enligt LSS är inte jämställd. Av de som får LSS-insatser är 41 procent kvinnor. Endast 32 procent av beviljade LSS-insatser för barn upp till tolv år är till flickor.

”Att ha autism, vilken grej. Men ingen ser för jag är tjej…” står det på affischen om årets rikskonferens med temat flickor och kvinnor. (På www.autism.se/konferenser finns mer information).

Jag känner delvis igen mig i det citatet. Kanske hade jag fått hjälp och stöd tidigare i skolan om jag varit pojke? Kanske hade jag fått min diagnos tidigare? Det är inte omöjligt. Och jag tror inte att jag är ensam om att ha dessa funderingar.

Mina svårigheter märktes tydligt i skolan, både på lektioner och raster. Däremot förstod ingen varför jag var annorlunda. Antingen kände de inte till autism eller så kopplade de omedvetet ihop tillståndet med pojkar. På åttio- och nittiotalen var det många fler pojkar än flickor som fick autismdiagnoser. Diagnoskriterierna var, och är fortfarande så vitt jag vet baserade på manliga individer.

Det sägs att pojkar generellt gör mer väsen av sig medan flickor är mer tysta och snälla. En kvinnlig bekant med asperger sa en gång att hon önskar att hon hade kastat en stol eller något i skolan så att det märktes hur frustrerad hon kände sig innanför den tysta och snälla ytan.

Innan jag fick min aspergerdiagnos vid 19 års ålder hade jag mycket dåligt självförtroende. Jag trodde att det var något fel på mig eftersom nästan ingen ville vara kompis med mig. Det mest frustrerande var att jag inte förstod vad det var för fel på mig. Det kändes som att jag var ensam i världen om att vara konstig. Så ni kan föreställa er den enorma lättnaden jag kände när jag fick min autismdiagnos – det var inget fel på mig, jag var annorlunda! Och jag var inte ensam om mina egenheter och svårigheter. Det fanns många ”likasinnade”! Mitt självförtroende stärktes och jag fick riktiga vänner.

På rikskonferensen i höst ser jag fram emot att träffa både gamla vänner och nya bekanta.

Hanna Danmo
skribent på Ögonblick

En tanke på “Jag var inte ensam

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s