Tänk dig att …

…du ligger i sängen och inte kan somna. Tankarna tumlar runt, likt en torktumlare inställd på maximalt varvantal. Du vet att det var något du borde ha gjort. Skulle du inte ha med dig något till skolan imorgon? Vad kan det ha varit? Du anstränger dig för att försöka ”spola tillbaka filmen” och tänka tillbaka. Lektion för lektion. Minut för minut. Vad sa lärarna egentligen igår? Var det någon läxa? Något annat?

Lärarna tycker att du som är 14 år borde skärpa dig. Ta ansvar. Lyssna på lektionerna. De skäller ofta på dig och menar att du gömmer dig bakom huvtröjan eller kepsen. De menar att du är ofokuserad och sitter och dagdrömmer på deras lektioner. Eller så skäller de för att du pillar på saker istället för att lyssna på dem.

”Om du lyssnade ordentligt på lektionerna skulle du kanske ha hört att vi hade läxa till idag …” Varje dag känns som ett misslyckande. Du sjunker allt längre ned för var dag som går, de blir tyngder som allt snabbare sänker dig. Du funderar över vad det är för fel på dig. De andra i klassen verkar ju fatta, du tror att du måste vara ovanligt korkad. Din självkänsla börjar nå bottennivån. Du har börjat få negativa tankar, de snurrar runt liksom på autorepeat: ”jag är misslyckad”, jag är korkad”, ”jag är dum i huvudet”. Dessa tankar har lett fram till ett grundantagande om dig själv, om att du inte är värd något.

Din självkänsla närmar sig sjöbotten i allt raskare takt. Ibland känns det som om du drunknar i allt obegripligt omkring dig. Du kan inte greppa det som sker, det som händer flyter runt som mängder av drivved omkring dig på ett stort hav, men att du ska kunna nå alla bitarna, och få ihop dem till den flotte som behövs för att hålla dig flytande, det är inte hanterbart. Du når bara några enstaka pinnar…

Dina föräldrar tycker också att du borde skärpa dig. Du är ju 14 år! Du borde ta ansvar för att själv göra läxor, packa gympakläder, göra din frukost, gå till bussen i tid. Hur svårt kan det vara när man är 14 år? Om dina föräldrar fick prova på att gå i dina skor, bara för en dag, då skulle de nog förstå. När man vaknar varje morgon och inte för sitt liv kan komma ihåg vad man ska ta med, komma på i vilken ordning man borde göra vad, minnas vad man gjort och inte. När man saknar en inre klocka som hjälper en att överblicka tiden och hela tiden blir avledd av annat runt omkring.

När man inte ens kan få de enklaste morgonrutinerna att fungera, då handlar det inte om att man inte vill. Du anstränger dig varenda morgon, ändå går det bara inte. Du kämpar för att ens komma ihåg i vilken ordning du ska klä på dig klädesplaggen. Du tar kläderna som ligger närmast. Om de är rena eller ej, det är överkurs att hålla reda på. När du sedan får skäll, trots att du verkligen gjort allt du kan, ja. då är det som att man hängt på dig ännu ett sänke, som allt snabbare drar dig mot botten.

Vad lärarna inte vet är att du verkligen försöker lyssna på vad de säger på lektionerna. Men du uppfattar ju inte ens vad de säger. Du blir hela tiden störd och avledd av så många andra ljud. Ljud utanför fönstret, stolsskrap, någon som hostar, några som viskar, ljud från korridoren utanför. Alla ljuden blandas ihop i en sorts ljudsmet. De ord du lyckas uppfatta från läraren är kanske några av de första och de sista i en genomgång. Det blir lika obegripligt som om läraren skulle ha pratat ett språk du inte kan och inte har en chans att begripa.

Du behöver mer processtid för att få orden som kommer ur lärarens mun begripliga. På lektioner anstränger du dig till max för att hinna uppfatta och begripa lärarens genomgångar. Mellan alla lektioner är rasterna på den stora skolgården en plåga. Som att befinna sig på ett stormigt hav utan livboj. Du brukar försöka smyga undan runt något hörn, eller tillbringa rasterna på skoltoaletten. Alla övergångar mellan olika lektioner och skolsalar är en enorm ansträngning för dig. Vad ska du ta med till varje lektion? Du försöker kika vad skåpgrannen plockar ur sitt skåp. Hon tittar alltid konstigt på dig, kniper liksom ihop både munnen och ögonen, du förstår inte varför hon ser så konstig ut.

Det och andra klasskamraters konstiga uttryck funderar du ofta över. De vänder ofta ryggen till. Det känns ibland som att du är ensam på en öde ö. Runt omkring dig åker båtar, men alla vänder aktern mot dig. Är du så värdelös att du inte förtjänar att få vara delaktig någonstans? Du börjar fundera på om det är så. I slutet av skoldagen är du helt slut. Du vet knappt hur du ska orka ta dig hem. Ju tröttare du är, desto starkare känns alla ljud, synintryck och lukter omkring dig. Du står vid ditt skåp och kan inte för ditt liv minnas om du ska ta med något hem. Du ger upp och går mot bussen. När du äntligen kommer hem är du så slut att du nästan gråter.

När mamma kommer hem ser hon också konstig ut, kniper med ögon och mun. Hon skäller på dig för att du inte plockat undan frukosten. ”Nu får jag slänga mjölken och smöret IGEN! Varför kan du inte plocka undan efter dig!” Skället känns som en kulspruta i dina redan ömma och trötta öron. Du går in i ditt rum och låser in dig. Du vill bara gråta. Du misslyckas med allt. Klarar inte ens att ställa in mjölken. Du måste verkligen vara helt värdelös. Du får ju nya kvitton på det varje dag.

Du lägger dig i sängen och torktumlaren av alla tankar går åter på max. Du försöker ”spela om filmen” och få ihop alla bilder till en sammanhängande handling. Det tar både tid och kostar energi. Så behöver du göra varje kväll för att försöka göra det som hänt under dagen begripligt. Att få ihop alla scener i ”filmen” direkt under dagen går bara inte. Du behöver processtid. Du konstaterar att filmen om din dag ännu en gång har dig i huvudrollen som den oduglige och värdelöse. Sedan börjar torktumlaren av tankar om igen. ”Var det något jag skulle ha med mig till imorgon?” …det känns som om du drunknar av alla tankar. Du somnar till slut, helt utmattad.

Anna Sjölund och Lena W Henrikson
som skrivit bloggtexten har också skrivit böckerna Förskolekompassen, Skolkompassen och Vardagskompassen.

Det finns kostnadsfritt arbetsmaterial att ladda ned till respektive bok:

Förskolekompassen : http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/F%C3%B6rskolekompassen-till-n%C3%A4tet.pdf

Skolkompassen: http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Skolkompassen-till-n%C3%A4tet.pdf

Vardagskompassen: http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Vardagskompassen-p%C3%A5-n%C3%A4tet.pdf

Annonser

One thought on “Tänk dig att …

  1. Ping: Du kan om du vill... Men om jag inte vill då? - Johan Bakke Johan Bakke

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s