Armbrytning är mitt liv

De första 15 åren av mitt liv, och jag ljuger inte, de var ett rent helvete. Det var helvetet på jorden för mig. Jag kunde inte prata med folk som jag ville, kunde inte skapa vänrelationer, jag blev mobbad och trakasserad. Varje dag var som i den tjockaste och kvavaste dimman. Folk pratade med mig, men jag kunde inte riktigt förstå det. Jag isolerade mig själv, stirrandes framför en skärm, spelandes ett spel.

Mitt namn är Kristian och jag är född 1992 i ett litet samhälle, mitt i Västerbotten, som heter Storuman. Min livsstil är armbrytning. Det har hjälpt mig att bli den jag är idag. Jag har Aspergers syndrom och jag vill berätta för andra om asperger och fördelarna man kan ha med sin diagnos.

Mina föräldrar hann vara inne på BB en kvart ungefär när jag bestämde mig för att nu äntrar jag denna värld.

Jag gjorde inte som andra barn som lärde sig att sitta och krypa innan jag gick. Nej, redan vid 8 månaders ålder bestämde jag mig att nu var det dags att gå.  Jag var lite svår att få ögonkontakt med och jag brydde mig inte särskilt om det som hände runt omkring.

Jag intresserade mig tidigt för tecknade serier och kunde sitta i timtal och blev väldigt frustrerad om föräldrarna ville avbryta för att jag skulle göra något annat. Det var faktiskt enda gången jag satt still annars sprang jag mest omkring planlöst utan att göra något.

Jag var jättesen med talet. Vid 2 års ålder upptäckte jag siffror och efter ett tag utvecklade jag hela alfabetet och läste ord, men jag kunde fortfarande inte prata. Jag var jätteduktig på vissa saker, men att tolka andra människor, det fanns inte på kartan. Fick jag inte som jag ville så tog jag helt sonika i med knytnävarna och det gjorde att andra barn tog avstånd från mig.

När första dagen på dagis var slut och de skulle hämta mig, så tog föreståndaren min mamma avsides och frågade rakt ut: Hur orkar ni? Min mamma tog det som en förolämpning och frågade: Vad menar du?  Då berättade föreståndaren att jag bokstavligt talat hade skallat sönder dagisets akvarium. Troligtvis i frustration över att inte bli förstådd. Jag hade ju varit hemma i den lugna tillvaron och blev nu utsatt för nya barn, ny miljö och utan att veta hur man ska vara. Följden blev totalt kaos för mig.

Ett halvår efter den incidenten, så for de till BUP (barn- och ungdomspsykiatri) med mig för att göra en utredning. Där fick de se hur jag var när jag inte hade stödet hemifrån. Jag betedde mig på ett sätt som gjorde dem förskräckt. Jag kunde rent av lägga mig på golvet och slicka det. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra.

När det gällde siffror eller bokstäver var jag långt före andra i min ålder, men när det kom till det sociala, kommunikation och förståelse, då var det helt stopp. Jag började prata först när jag var ungefär 5 år, även om det var mycket lite. Det var som att jag inte tyckte det var viktigt att prata.

Skolan
Jag fick en assistent när jag skulle börja skolan som följde mig genom skolåren. Hennes namn var Jeanette. En fantastisk människa som jag håller kärt i mitt hjärta. Hon gjorde otroligt mycket för mig och fick mig att utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Jag har haft mina specialintressen som gjorde att jag blev som en liten professor. Jag kunde allt från dinosaurier till planeter, you name it.

Fortfarande var det svårt med kommunikationen med andra så jag höll mig mest med Jeanette. Jag kände nog en trygghet med henne, hon kunde gå in när det inte gick bra för mig i det sociala samspelet med andra.

Jag var väldigt duktig i skolan på idrott och många medaljer blev det i löpning och höjdhopp bland annat och jag kände mig lycklig när folk såg mig och tyckte jag var duktig.

Vid 13 års ålder önskade jag mig en gitarr i julklapp, jag hade sett min storebror spela och det väckte ett intresse över det. Jag kunde titta på ett youtubeklipp och sen spela det rakt av. Ungefär samtidigt vaknade filmintresset och julen efter stog en videokamera på önskelistan. Nu kombinerade jag detta, spelade in coverlåtar och la ut dem på youtube. Jag fick en massa tittare och det var naturligtvis fantastiskt roligt för mig att kommunicera med andra om likadana intressen och få positiv feedback.

Armbrytningen
Armbrytningen gjorde nog att jag hittade hem till mitt innersta. Där blev jag mottagen och accepterad för den jag är. Och med mitt filmintresse så blev jag lite av en kändis inom sporten.

Jag minns så väl när jag kom till armbrytarbordet på Röbroskolan och bröt ner majoriteten av de som jag mötte. Då sa Johannes Andersson (numera känd som Palt´N i armbrytarsverige och en av mina närmaste vänner) till mig: ”Varför börjar du inte med armbrytning?” Så jag tänkte över det och gick till Storuman Armsport´s gamla armbrytarlokal som var på Skolgatan. Jag kom in som den blyga aspergerpojken, prövade på och sen kom jag dit under alla deras träningar. Jag kände mig… hemma… på nåt sätt.

Men sedan blev jag trackad igen i skolan bara för att jag höll på med armbrytning. Blev kallad ”jävla spännis” och hela det paketet. Och med den svaga mentaliteten som jag hade då, skrämde de bort mig från sporten, så jag blev den isolerade aspergerpojken igen.

Det var en gång som min självkänsla hade sjunkit så lågt att jag började få tankar som jag inte ens haft mage att drömma om. Jag såg en anime-serie som hette School Rumble och protagonisten där hade ett ärr på ryggen efter att han hade rättat hjältinnan i programmet. Jag var ensam hemma. Så jag tog en avlång kökskniv, drog upp tröjan och jag satte det kalla knivbladet mot min rygg och jag kände knivens kalla, vassa blad mot min rygg och jag var beredd på att skära tills jag inte orkade mer och bara satte mig i ett hörn och stängde av mig.

Efter att många månader hade gått, på en onsdag efter jag hade slutat skolan, så kom en av de som trackade mig fram till mig, och sa ”jävla spännis” åt mig. Då brast tålamodsnerven och jag tryckte upp honom mot väggen och gav han en riktig mördarblick och var så jävla nära på att ge han en riktig käftsmäll. Jag såg att majoriteten av de bakom mig började ta upp deras mobiltelefoner för att filma det hela, men jag kunde helt enkelt inte, så jag gick därifrån. När jag kom hem stängde jag in mig i mitt rum och bara bröt ihop. Jag minns aldrig att jag gråtit så mycket…

Dagen efter så bad jag morsan att skjutsa mig till armbrytarträningen. Jag kom dit och skulle precis ta handtaget, men tvekan tog över mig. Efter en stund så gick jag in och vad jag blev förvånad när jag hörde orden från våran tränare: ”Var har du varit, pöjk? Vi undrade vart du tog vägen.” Jag kände en riktig varm känsla i kroppen. Det värmde i hjärtat att de hade haft funderingar vart jag hade varit!

Armbrytningen har stärkt min självkänsla
Armbrytning kanske kan anses vara en fyllesport i mångas ögon, men inte enligt mig. För den har gett mig den sociala kompetensen, samt stärkt den. Den har gett mig vänner som jag inte hade mage att drömma om, inte bara inom mitt hemland, men även runt om i världen. Den har gett mig vänner som jag kan nu vara öppen till, när jag har någonting som jag vill berätta om, när jag vill få ut det från mitt armbrytande hjärta. Och om de vill prata med mig om någonting som de vill ha ut från hjärtat, så finns jag till hands. Den har även stärkt min självkänsla, både som atlet inom denna sport och som en individ inom det hårda livet i vårt nuvarande samhälle.

Armbrytning har gjort mig till den individ som jag är nu. Om inte armbrytningen hade kommit in i mitt liv, skulle jag nog aldrig ha mött de raraste, störtsköna, coolaste och underbaraste individer som man har den extrema stora äran att få träffa inom armbrytningen, både inom min hemmaklubb och världen över.

I dagsläget är jag kameraman och grundare till S.A.TV (Sweden Armwrestling Television), landslagsarmbrytare för mitt hemland och jag tävlar och tränar med min sekundära familj Storuman Armsport!

Den sociala biten är en del som jag alltid kommer att jobba med. Det är jag medveten om, men jag har kommit långt och det är jag stolt för! Vad jag vill ha sagt är att även om du har vad samhället klassar som ett ”funktionshinder”, så ska du aldrig låta det trycka ner dig. Fortsätt att gå framåt, även om det kan kännas tufft och skrämmande (tro mig, jag har varit där). Drömmar kan bli uppfyllda, jag är säker på det.

Detta som ni har läst nu är hur en enkel sport som armbrytning har hjälpt mig som person och som atlet. Jag vill berätta för andra hur jag förändrade mitt liv från att vara isolerad och inåtvänd, till att bli en respekterad armbrytare i Sverige och i världen. Jag hoppas och tror att mina erfarenheter kan inspirera andra som lever med aspergers.

Sköt om er!

Kristian ”Krigge” Wiklund
Sweden Armwrestling Televison kan du följa här på YouTube: S.A. TV

satv

 

Annonser