Fungerande studievardag på högskola

I augusti 2014 startar Autism- och Aspergerförbundet tillsammans med KTH och Misa det treåriga arvsfondsfinansierade projektet ”Studenter med Aspergers syndrom på högskola och universitet”. Här skriver Frida Lundin om sina egna erfarenheter och om varför det är ett viktigt projekt.

KTH

I Tony Attwoods aspiekriterier står att personer med Aspergers syndrom har ”ökad sannolikhet, jämfört med den övriga befolkningen, att påbörja universitetsstudier”. Påbörja. Det är ett viktigt ord. Jag påbörjade mina studier på KTH 2006. Åtta år senare är jag fortfarande inte klar.

När jag började på KTH så visste jag inte att jag har asperger. Jag hade alltid haft det motigt i skolan – läxorna blev aldrig gjorda och jag kunde inte koncentrera mig under lektionerna – men alltid klarat mig på begåvning. När jag kom till KTH så räckte inte längre min begåvning, men till skillnad från mina studiekamrater så visste jag inte hur man gjorde när man pluggade. Det blev mer regel än undantag att planera in omtenta, och självförtroendet sjönk.

Utöver min bristande studieteknik så skulle jag i mitt redan röriga huvud hålla reda på saker som kursregistreringar, tenta-anmälan, CSN-anmälan och resultatkrav. Tar man inte tillräckligt med poäng så får man inget nytt studiemedel förrän man är ifatt. Därför extrajobbade jag, och studierna gick ännu sämre.

2011 tog det stopp. Kort därefter fick jag min aspergerdiagnos. Jag fick genom KTH:s samordning för studenter med funktionsnedsättning en mentor som hjälpte mig att planera mina studier, anteckningshjälp på föreläsningarna och förlängd tentatid i mindre grupp samt möjlighet att dela upp tentan i två delar.

Stödet var mycket viktigt, men jag saknade fortfarande självförtroende och motivation. 2012 tog jag en time out från KTH för att landa i min diagnos och fråga mig ”vad behöver JAG?”. Nu har jag precis återupptagit studierna och kommit fram till att jag behöver ett ännu större mentorsstöd än vad jag tidigare kunde uttrycka.

Min nya mentor – en glad pensionär – har redan förbluffat mig med att jaga personal på KTH för att få rätt kursregistrering för en omtenta. Det hade jag inte kunnat drömma om att jag ens fick be om hjälp med, för ingen hade sagt till mig att det var en möjlighet.

För oss med Asperger kan det vara svårt att veta vad man behöver förrän man får alternativen. När det gäller konkreta saker är det lättare, som ”Jag behöver längre tid på tentan”. Men när det handlar om mentorsstöd så är det svårt att se vad som går inom ramen.

Ska en mentor hjälpa mig med vilka uppgifter jag ska räkna? Ska en mentor påminna mig om att jag ska äta? Ska en mentor hjälpa mig att planera vilken tenta jag ska skriva härnäst? Ska en mentor se till att jag inte tar på mig för mycket utöver studierna? Ska en mentor ta kontakten med skolpersonal och CSN?

Vissa av svaren känns självklara, andra inte. Men faktum är att när jag slipper skriva svamliga mail, möta min telefonskräck eller fylla i blanketter som jag inte förstår mig på, och dessutom kommer ihåg att äta, så har jag så mycket mer energi över till studierna.

När Autism- och Aspergerförbundet nu drar igång projektet ”Studenter med Aspergers syndrom på högskola och universitet” tillsammans med KTH och Misa så har jag fått äran att vara en del av projektets styrgrupp som representant för studenterna. Där kommer jag att dela med mig av mina tankar om hur det ultimata mentorsstödet skulle kunna se ut. Jag vet ännu inte själv, men det ska bli intressant att få ta reda på det.

Frida Lundin

 

 Ett arvsfondsfinansierat projekt

 

Annonser

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s