Ett gott liv

Agneta läser ettgottliv

Kanske är det dålig tajming att skriva om värdet av att ha en egen bostad just när en sällan skådad värmebölja får oss att söka oss utanför hemmets väggar? Vågar jag ens viska att jag gärna stannar i min bostad mitt på dagen med fläkten på (om jag nu inte får vara vid havet)? Okej, jag medger att jag faktiskt stannar inne en del i bostaden de här smällheta julidagarna för att läsa. Den här veckan fick Knausgårds ”Min kamp” ge vika för en mycket läsvärd rapport från Riksförbundet FUB. Rapporten heter ”Ett gott liv” – Om bostad och stöd i boendet, nu och i framtiden, för personer med utvecklingsstörning.

FUB har genomfört en enkätundersökning som syftar till att öka kunskapen om hur deras medlemmar bor idag, hur de vill bo i framtiden och vilka drömmar de har för framtiden. Drygt 1500 personer har svarat på enkäten. Rapportens stora förtjänst – förutom många intressanta siffror och slutsatser (området är dåligt kartlagt tidigare) – är att det har getts stort utrymme för öppna svar. Här stiger människornas röster och deras längtan och önskningar fram. Det är mycket befriande att lyssna på människorna bakom LSS-insatserna, röster som sällan hörs i medierna.

”Ingen får ta bort mig från mitt hem! Jag är orolig, en kompis var tvungen att flytta. Han ville inte.”

”Vill bo i en villa tillsammans med flera kompisar. Där har vi egna rum men inte egna kök. Vi får ha djur och det finns en trädgård…”

”Jag vill kunna välja min personal (alla är inte snälla). Det ska alltid finnas personal, även på natten.”

”Vill bo centralt… nära mitt nuvarande arbete. Vill slippa färdtjänst…”

”Bo tillsammans med min kille.”

”En liten personalstyrka, välutbildade.”

”Stöd vad beträffar mat, kläder, ekonomi, utveckling (någon som tror på en!).”

”Jag vill ha kvar mina ledsagarkompisar… jag vill kunna bestämma vilka som är mina ledsagare.”

”Eftersom jag bott på gruppbostad och har vantrivts och vanvårdats vill jag ha min egna ”lilla” stuga som är anpassad efter mina behov.”

Vad är en bostad, ett hem, om inte den plats som är själva hjärtat i våra liv? Att ha en bostad, ett hem, är något av det mest grundläggande för de allra flesta människor – här äter vi, sover vi, älskar vi, grälar vi, diskuterar vi, umgås vi, lever vi. Det mest privata försiggår här. Skulle du acceptera att inte själv bestämma var och hur du vill bo? Med vem du vill bo? Skulle du acceptera att flytta för att det blir för dyrt för kommunen – att du med dina behov kostar för mycket? Skulle du acceptera att de som du måste ha störst tillit till inte förstår sig på dig?

Rapporten borde vara obligatorisk läsning för de cyniska så kallade LSS-konsulterna; kommunala politiker, chefer och tjänstemän. Och alla andra med för den delen. För de här människornas ord står i bjärt kontrast till den avhumaniserade retorik som förs idag kring personer i behov av samhällets stöd och där många kommuner har egna riktlinjer i strid mot rådande LSS-lagstiftning. Mänskliga rättigheter och lagar är satta ur spel till förmån för kortnäst besparingstänkande. Besparingar som vi vet på sikt blir dyrare för samhället men värre som ger en bild av ett framtida samhälle som är mycket kallt. I ett sådant samhälle vill inte jag ha min bostad, mitt hem, mitt hjärta på jorden.

/Agneta Söder
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet

Rapporten hittar du här:”Ett gott liv” – Om bostad och stöd i boendet, nu och i framtiden, för personer med utvecklingsstörning.

Alla värnar LSS – men vem tar ansvar för lagen?

eva2Eva Nordin-Olson

– För mig är det viktigt att inte tappa historien till varför LSS finns. Skälet till det är att jag möter många i ansvarig ställning som inte har koll på bakgrunden och ser LSS som vilken lag som helst. Med de orden och med en efterföljande historisk tillbakablick på utvecklingen av lagen inledde förbundets ordförande Eva Nordin-Olson.

Övriga deltagare i panelen var Lennart Axelsson, ledamot socialutskottet (S), Magnus Sjödahl, ledamot socialutskottet (KD). Linnéa Darell, kommunalråd i Linköping. Staffan Werme från SKL.

Seminariet var en fortsättning på det seminarium som förbundet höll i Almedalen förra året då det rådde en rörande enighet om att alla värnade LSS. Det senaste året har allt fler uppgifter visat på en urholkning av lagen, årets seminarium fokuserade därför på vad som gått snett.

Det blev en bra debatt där moderator Mikael Klein vänligt men bestämt förde tillbaka panelens medlemmar till huvudfrågan – vem ska ta ansvar?

LSSseminarie webbFv. Staffan Werme, Linnéa Darell, Lennart Axelsson, Eva Nordin-Olson, Magnus Sjödahl.

På frågan om vad som egentligen görs för att öka kunskapen hos LSS-ombuden menade Lennart Axelsson att ett intressant steg på vägen är den nya LSS-handläggarutbildning på högskolan som kommer till hösten.

– Det är bra att det kommer en utbildning för LSS-handläggarna men det behövs mer, vi behöver en folkbildningskampanj. Synen och attityderna i samhället måste bygga på samma värderingar inte bara hos LSS-handläggarna utan även hos oss politiker och andra tjänstemän, replikerade Linnéa Darell.

På frågan om vad som behöver göras för att få till en förbättring svarade Lennart Axelsson att man framförallt måste börja prioritera de här frågorna. Magnus Sjödahl tyckte att förslagen i funkA-utredningen ska genomföras. Enligt Linnéa Darell ska man gå igenom LSS-utredningen som kom 2008 och genomföra de förslag som inte är genomförda. Staffan Werme ville ge riksdag och regering ett uppdrag, att våga genomlysa lagen kontinuerligt. Han menade att verkligheten förändras och därför måste även lagstiftningen förändras.

Seminariet avslutades med Eva Nordin-Olson ord:

– Det här borde vara en mycket större politisk fråga, hur kan vi göra så att den blir lika viktig som till exempel skolfrågan. Vi har hört att alla värnar LSS men hur kan politikerna tillsammans med oss lyfta de här frågorna så att fokus hamnar på mänskliga rättigheter och värdediskussionen som vi behöver ha. Det räcker inte med detaljlösningar, då blir det bara lappa och laga. Vi vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda.

/ Sofie Ekholm

Kommunikatör som trött och glad sjunker ner i soffan efter det första intensiva besöket i Almedalen.

Inkludering i skolan – på vems villkor?

Över 100 personer kom och lyssnade på förbundets seminarium om inkluderingen i skolan.Peter Ekborg

Peter Ekborg, biträdande generaldirektör på Skolinspektionen inledde med att berätta om Skolinspektionen granskning av särskilda undervisningsgrupper. En av anledningarna till att Skolinspektionen har gjort denna studie är att stöd som ges till elever i första hand ges i ordinarie klass, trots att forskningen inte kunnat visa på vad som gynnar eleverna bäst.

– Det första vi kan konstatera är att innan elever i behov av stöd placeras i särskilda undervisningsgrupper så befinner de sig oftast i en väldigt kaotisk situation, de har hög frånvaro och ofta låga betyg.
– När vi har frågat kommunerna om de har provat olika alternativ inom ramen för den ordinarie undervisningen svarar de oftast ja, men det utgår ofta från principen mer av samma sak, säger Peter Ekborg.

Skolinspektionen är mer positiva till vad de sett när de undersökt placeringen i särskilda undervisningsgrupper.
– Det är tydligt att situationen för eleverna förbättras markant. Närvaron blir betydligt bättre och kunskapsresultaten går tydligt upp, säger Peter Ekborg.

Skolinspektionen granskning av särskilda undervisningsgrupper publiceras i slutet av augusti i år.

 

Panelen

Efter Skolinspektionens genomgång var det dags för panelsamtal. På bilden från vänster: Nicklas Mårtensson, förbundssekreterare och moderator. Autism- och Aspergerförbundets ordförande Eva Nordin-Olson, Per-Arne Andersson, chef för skolfrågor på SKL, Peter Ekborg, biträdande generaldirektör på Skolinspektionen och Elisabeth Persson, Universitetslektor vid Högskolan i Borås.

De diskuterade bland annat vad som menas med inkludering och hur vi kan göra för att inkludering i skolan ska fungera bättre.

Per-Arne Andersson menade att skolans stora problem är en tafatthet där man ständigt möter barn som är lite annorlunda. Man vet inte vad man ska göra och vill därför att någon annan ska göra något.

På frågan om vad som menas med inkludering svarade förbundets ordförande att inkludering är ett förhållningssätt som har mångfald som grund.
– Det måste finnas ett rikt utbud av pedagogiska arbetssätt och lärmiljöer. Jag har därför svårt att se en särskild undervisningsgrupp som exkluderande, säger Eva Nordin- Olson.

Elisabeth Persson tryckte mer på fördelarna med inkludering. I Nossebro där hon följt elever efter att de särskilda undervisningsgrupper avvecklas visar på goda resultat.
– Vi har gjort djupintervjuer med elever som gått i Inkluderad klass och det vi märkt är att de bär med sig normer, värderingar och ett annat förhållningssätt. Autism eller ADHD är en naturlig variation, vi människor är olika. Det är en självklarhet för dom här eleverna, säger Elisabeth Persson.

Efter panelsamtalet var det tid för frågor. I publiken fanns föräldrar, lärare, rektorer och politiker som turades om att dela sina åsikter och funderingar i den knökfulla lokalen.

 

/Sofie Ekholm
kommunikatör som debuterar i Almedalen