The fat lady is still singing

Hösten 2013 inrättade vår kommun en egen verksamhet för vår son Kalle, 13 år med Aspergers syndrom och ångestsyndrom. Skola och omsorg har i tät samverkan skapat en verksamhet där undervisning och korttidstillsyn varvas med utgångspunkt från hemmet och Kalles behov. Verksamheten kom igång i november och har varit igång i ungefär ett halvår. Hur har det då gått? Vad fungerar bra och vad fungerar mindre bra? bloggbild 002Kalle har börjat läsa igen.

Vår son Kalle mår idag betydligt bättre än han gjorde innan verksamheten startade upp. Jag är övertygad om att han har sviterna kvar av en utmattningsdepression för i årskurs fyra kunde han helt plötsligt inte läsa kapitelböcker längre, bokstäverna flöt ihop. Han tappade också sin matematiska förmåga. Nu har han faktiskt kunnat börja läsa böcker igen, vilket är ett tecken på att han är på väg att återhämta sig, tänker jag. Han är fortfarande trött, men orkar lite mer ändå, eftersom han oftare nu säger att han har tråkigt och inte har något att göra. Jag ser det som ett friskhetstecken.

Kalle trivs med personalen och han utvärderar i princip varje dag med högt betyg på alla delmoment. Personalen runt Kalle är handplockad och utvald med omsorg, det vågar jag påstå, för det är helt fantastiska personer som finns runt Kalle! De är ödmjuka, engagerade, lyhörda, flexibla och mycket mer därtill. Vi kunde inte önska mer av de personer som finns runt Kalle. Det vi däremot kunde önskat, det är att skolan också hade haft en personalgrupp att välja ur på samma vis som omsorgen. Jo, för det är nästan bara omsorgens personal som jobbar med Kalle just nu, även om en av dem har en lärarfunktion för att han har en lärarutbildning också. Skolan har haft stora svårigheter att hitta personal med rätt kompetens och egenskaper. Då omsorgens personal jobbar kvar även på sina ordinarie arbetsplatser är det svårt att få till det schemamässigt.

För närvarande finns det bara dubbel bemanning ett och ett halvt pass i veckan utav tre pass och jag måste vara med övriga pass för att ersätta skolans uteblivna personal. Det är ingen bra lösning för någon, inte för Kalle, inte för personalen och inte för mig. Det innebär också att Kalles verksamhet till större del består av korttidstillsyn än skola just nu. Vi föräldrar känner oss lite bakbundna i det här. Om vi hade satt ner foten och krävt att skolan ordnar fram personal så hade det kanske inte blivit personal som har rätt egenskaper och erfarenhet och det är en för stor risk att ta eftersom situationen för Kalles del fortfarande är skör. Nu har skolan sagt att de skall ha en lösning på personalfrågan till hösten, så vi får avvakta och se. Jag har en fantastisk arbetsgivare som låter mig få sköta mitt jobb till största delen hemifrån och på de tider som passar mig. Utan den förutsättningen hade det så klart inte fungerat.

Det finns ett team runt Kalle bestående av personalen, skolpsykolog, enhetschef från omsorgen, en person med autismspecifik kompetens från omsorgen och extern handledare med autismspecifik kompetens. Vi föräldrar är också i hög grad delaktiga i arbetet runt Kalle. När vi sitter på avstämningsmöten kan vi vara 12-13 personer runt bordet. Det känns både bra och sorgligt på något vis. Att personalen har extern handledning av en person som kan autism känns helt avgörande för att personalen skall hitta rätt nivå och rätt metoder.

Framtidsplaneringen är att börja flytta ut mer av undervisningen från hemmet och att fortsätta ha fokus på vad Kalle behöver få med sig för färdigheter ur ett livsperspektiv. Att han mår bra, vågar känna tillit till andra och har en meningsfull tillvaro är fortfarande högst prioriterat.

Jag skulle önska att inte fler elever behöver så pass omfattande anpassningar, eftersom de anpassningarna behöver komma till stånd när barnet har gått ner sig väldigt långt, men jag vet att Kalle inte är den enda. Jag hoppas att det här inlägget kan ge inspiration och kraft runt alla andra ”Kallar” och ”Lisor” som finns runt omkring i landet.

Den som allra bäst kan tala om hur den här verksamheten fungerar är förstås Kalle. När jag frågar honom hur han tycker att hans verksamhet fungerar så svarar han kort och koncist: BRA!

Maria Grimståhl – nybliven ledamot i förbundsstyrelsen

Läs Marias tidigare inlägg: It ain´t over til the fat lady sings

Annonser

One thought on “The fat lady is still singing

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s