Hjälpsökande förälder med Asperger riskerar att få sina barn omhändertagna

Gästblogg:
krigare_webb-1Den utredande manliga socialsekreteraren sa att jag hade svår Asperger. Han visste inte så mycket om Asperger, sa han, men han visste ändå att jag hade svår Asperger. ”Du har svår Asperger, ett allvarligt handikapp, sa han. Och jag undrade vad han menade och vart han ville komma.

Socialsekreteraren sa sedan att jag saknade empati. Han förklarade för mig att detta betydde att jag endast kunde tänka på mig själv. Det vändes upp och ner i min mage. Jag tittade bort. ”Ja, du kan inte ens titta mig in ögonen nu”, sa han. I sina journaler skrev han bland  annat ”…modern saknar helt förmågan att sätta sina barns behov före sina egna”.

Jag hade gått flera år i terapi för att lära mig att känna igen mina egna behov och åtminstone ibland uttrycka i ord för andra vad jag behövde för att må bra. Det hade varit svårt. Därför tog det så lång tid. Jag kände alltid att jag var skyldig att först se till att mina närstående fick vad de behövde och att det jag behövde inte kolliderade med deras behov.

När jag träffade socialsekreteraren hade jag ganska nyligen fått diagnoserna Asperger och ADHD. Jag visste att jag hade ADHD. Asperger-diagnos däremot hade kommit som en chock. När jag sedan läste på om Asperger, insåg jag att psykiatrikern som utrett mig inte varit så galen som jag först trott. Ja, ok, jag hade Asperger. Visst, jag var väl lite udda ibland. Jag gillade t ex att läsa grammatikböcker i badet och kunde bara skriva med en viss sorts stiftpenna.

Min kontakt med socialtjänsten fick mig att börja fundera på ifall det kanske varit en dålig impuls att utreda mig som vuxen. Jag tyckte egentligen inte (då) att jag hade haft några större svårigheter, inte mycket mer än alla andra människor. Jag hade slutfört två högskoleutbildningar; jag hade alltid antingen studerat, arbetat eller både och; jag hade gift mig och fått två barn. Jag hade bott utomlands och sedan flyttat från mitt land till Sverige. Jag var utåtriktad och verbal. Jag hade flera nära vänner. Hur hade jag egentligen tänkt när jag gjort självanmälan till Karolinska? Jag var tvungen att påminna mig själv om mina egna motiv för att göra en neuropsykiatrisk utredning när mina diagnoser plötsligt verkade kunna användas mot mig. Utredningsteamet hade sagt att jag nu äntligen skulle få börja leva på riktigt istället för att ständigt över-leva. Det stämde inte, de hade haft fel, tänkte jag och kände mig lurad och dum.

Ja, varför hade jag tagit reda på hur och var man kunde ställa sig i kön som vuxen för en neuropsykiatrisk utredning? Min son hade känt sig misslyckad på grund av sina diagnoser. Jag hade velat visa för honom att neuropsykiatriska diagnoser bara var ett sätt för samhället att kategorisera människor och att kategoriseringen behövdes för att rätt person skulle få rätt stöd vid behov. Jag hade velat ge honom ett nytt hopp.

Min plan att ge nytt hopp fungerade dåligt. Under flera års tid efter att socialtjänsten blivit involverat i vårt familjeliv, vägrade min son att göra ytterligare utredningar och min dotter vägrar alla utredningar än idag. Jag förstår dem. De såg båda hur det kunde gå för en vuxen som var öppen med sina diagnoser i kontakt med myndigheter.

Jag hade kommit i kontakt med socialtjänsten i samband med en svårartad skilsmässa där barnens pappa ville ta igen sina förlorade år och avsäga sig vårdnaden. Jag behövde hjälp med att reda ut i den nyuppkomna situationen som ensamstående mamma med två tonårsbarn, båda med komplex problematik.

Barnen hade sagt till de utredande socialsekreterarna att de var rädda för sin pappa, att de inte ville bo hos honom. Socialtjänsten sa att jag inte fick stärka barnens rädsla och att jag inte kunde få ensam vårdnad utan rättegång. ”Tänk på barnens bästa, vill du verkligen utsätta dem för en plågsam rättegång?”, sa de. Socialsekreterarna ljög eller inte visste; långt efter fick jag reda på att det de sagt inte stämde. Om föräldrarna är överens om att överlåta vårdnaden till en av föräldrarna, behövs ingen rättegång. I mitt fall började socialtjänsten arbeta aktivt för att få barnen att bo hos sin pappa. När de vägrade, tvingade socialtjänsten dem.

När jag hade ringt till socialtjänsten i en ohållbar familjesituation, hade jag utgått ifrån att mina diagnoser skulle underlätta för att få rätt stöd. Efter att den manliga socialsekreteraren hade understrukit att jag hade svår Asperger samtidigt som han vägrat att lämna ifrån sig socialtjänstens journalanteckningar, började jag ana oråd.

Så småningom fick jag veta vad han menat när han tidigare sagt att jag hade ett allvarligt handikapp. Jag fick även veta vart han ville komma med ett sådant påstående: socialtjänsten ville placera mina barn utanför hemmet eftersom barnen fortsatte vägra bo hos sin pappa. ”Tänk på barnens bästa för en gångs skull! Tänk vad bra de kommer att få det! Vill du verkligen bedröva dem denna trygghet?”, sa den manliga utredande socialsekreteraren. Jag tittade honom rakt in i ögonen medan tårarna rann. ”Va inte så egoistisk, tänk på barnen!”, sa han och stängde igen pärmen med socialförvaltningens logga på.

Jag kunde inte få någon hjälp i hemmet, hade den manliga socialsekreteraren förklarat för mig: ”Du kan inte lära dig något nytt. När man har Asperger, kan man inte lära sig nytt. För att socialtjänsten ska kunna bevilja en insats måste vi veta att insatsen kommer att leda till en förändring, men du kan inte förändra dig, du kan inte lära dig nytt”. Jag blev helt stum. Jag tyckte själv att om inget annat borde min studiebakgrund tala för en viss förmåga till inlärning.

”Vi vill fosterhemsplacera”, sa socialsekreteraren. Jag hade aldrig hört ordet. Fosterhem lät skrämmande, kallt och formellt. Jag hade många frågor. Jag ville framför allt veta hur socialtjänstens planering såg ut kort- och långsiktigt. Det fanns ingen planering. Jag fick veta att barnen mådde dåligt pga mig, eller snarare pga mina diagnoser. Alltså inte på grund av av hur vårt familjeliv sett ut eller att barnen hade egna svårigheter. Jag sa nej. Då hotade socialtjänsten med omedelbart omhändertagande med polis. Jag insåg min maktlöshet och barnen blev frivilligt placerade enligt SoL.

Min gissning idag är att mina diagnoser gjorde mig olämplig som vårdnadshavare och barnens pappa utan diagnoser (på papper) gjorde honom lämplig; att de utredande socialsekreterarna visste för lite om Asperger för att kunna bedöma min förmåga som förälder; att de utgick från normen. De hade sin bild av hur ett familjeliv bör se ut, till exempel att alla äter varierad kost samtidigt på bestämd tid i köket och pratar i tur och ordning om hur dagen varit. Detta är en utopi för en familj med neuropsykiatriska diagnoser. Och en extrem stressfaktor om man känner att detta är något man måste leva upp till för att inte förlora sina barn.

Efter att samhället gripit in för att garantera mina barn den trygghet och omsorg som socialsekreterarna ansåg jag inte kunde ge, börjar det verkliga helvetet för mina barn. Det är också nu jag får veta hur de placerade barnen har det i Sverige. Jag är chockad. Sommaren 2012 besöker jag min son på hans sjunde boende inom loppet av några få år. Boendet saknar ventilation och luktar mögel. Min dotter skulle samtidigt flytta till sitt nionde boende. Jag är orolig för hur hon skulle klara av ännu en flytt.

Jag förstår inte hur allting kunnat bli så fel och hur jag skulle kunna stå ut med allt det jag bär inom mig sedan 2006. Jag måste skriva om det här, berätta för andra hur farligt det kan bli att vara öppen med sina diagnoser, att vända sig till socialtjänsten när man inte längre håller ihop; jag måste också berätta hur de mest utsatta barn och unga har det på familjehem, HVB-hem, låsta institutioner, tänker jag och börjar skriva på min blogg ringaldrigtillsoc. Med hänsyn till mina barn bestämmer jag mig för att skriva anonymt.

Några månader senare börjar jag även twittra som ringaldrigsoc. Jag inser snabbt att jag inte är ensam. Att vi är flera föräldrar som blir ifrågasatta och ofta även kränkta när vi söker hjälp, oavsett om det är vårt barn eller vi själva som har någon neuropsykiatrisk diagnos. Att socialtjänsten hellre omhändertar än erbjuder stöd i hemmet. Att socialsekreterarnas okunskap om neuropsykiatriska diagnoser har förödande konsekvenser. Både 2006 och idag 2014.

”Den besvärligaste mamman i stadsdelen Skarpnäck”

Läs mer på bloggen: Ring aldrig till Soc

Annonser

19 thoughts on “Hjälpsökande förälder med Asperger riskerar att få sina barn omhändertagna

  1. Hej, jag är chockad att läsa här.
    Har du fått respons från Socialtjänsten sen du skrev din berättelse? Har de reageread och skärpt sig? Har man blivit bättre på att hjälpa en familj i hemmet istället för att ta bort barnen? Har man blivet mer kunnig om Aspergers?
    Jag är mycket chockad. Tänker på dig och dina barn.

    • Hej,
      Nej, jag har inte fått någon respons och jag tror inte att något blivit bättre. Ingenting tyder på det i alla fall. Jag hör liknande berättelser som min nästan dagligen…det handlar alltid om att vänta ut, inte agera, sedan agera helt efter eget huvud och placera barnen, försöka få barnen att ha så lite kontakt som möjligt med föräldrarna…Och när det gäller Aspergers, ja, absolut ingen förbättring. Så sorgligt.

  2. Usch, lider med dig. Har varit med om något liknande, och precis som du hade jag aldrig kunnat tro det om jag inte varit med om det själv. Min då 12-åriga dotter fick bo tre månader i ett jourhem p.g.a. hennes pappa blev sjuk, och soc ansåg då att jag som mamma inte klarade av att ha henne på heltid, eftersom hon endast vistats hos mig varannan helg de senaste åren. Min dotter sa uttryckligen att hon ville bo hos mig, men fick inte. (Jag har en son också som fick bo hos mig. Han var 16 år då, och ansågs tillräckligt stor att själva bestämma var han ville bo.)

    Jag har inga diagnoser, inget missbruk, inget sådant, utan jag tror att soc helt enkelt utgick ifrån att en mamma som frivilligt gett upp boendet och endast träffade sina barn varannan helg per definition är olämplig. Men då hade de ju inte hela bilden (och de lyssnade inte heller): jag träffade mina barn även i veckorna p.g.a. att jag följde med dem till olika aktiviteter, eller att de sprang över till mig, eller att vi alla fyra (med barnens pappa) åt middag tillsammans.

    Som tur var kom dottern till ett ganska bra jourhem. Jourföräldrarna hade vissa regler som de var stränga med, och dottern tyckte att det var jobbigt, men det fanns också fördelar. Som att de bodde på landet och hade många husdjur, och att dottern kom bra överens både med familjens egna barn och med den flicka som också var placerad där samtidigt med henne. Hon fick möjlighet att göra sådana saker som man gör på landet, och som vi inte hade kunnat ge henne. Så av allt elände kom det någonting gott.

  3. Ping: Socialtjänsten använder anknytningsteorin som maktmedel | Ring aldrig till soc!

  4. Det där är inte bara fel, det är olagligt. En diagnos säger ingenting annat än att det råder olikheter i tankesätt, lite upffattning mm, men för övrigt ganska normalt ändå. För att klargöra om en mamma inte är god nog för sitt bioologiska barn, så skall det råda en undersökning i botten, som är utförd av psykiatrin, som tydligt påpekar brister i ens förmåga att vara förälder, med andra ord, det skall finnas starka bevis på att så är fallet.

    Eftersom LVU och familjesplittring ofta innebär gav chock, panikångest, post traumatisk stress mm mm mm, så berör dessa ärenden direkt brottsbalken art 3 om brott mot liv och hälsa. Beslutet om LVU innebär så mycket lidande, så därför skall man endast utföra ett sådant om ingen annan lösning finns, och i detta fall så finns det inget allvarligt och inte nåt som är svårt att fixa, som vanligt frå jag väl säga när socialtjänstemän sätter igång.

    Som rättsligt ombud skulle jag säga, påståendet om problem är bara hörsägen, det har Ej fastställts av behörig personal.

    Sen skulle jag lägga Regeringsformen (grundlagen) på bordet.

    1 kap. Statsskickets grunder

    1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

    Den offentliga makten utövas under lagarna.

    2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

    Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

    Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

    Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

    Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

    osv…

    Om LVU påtvingas där grav fara inte är fastställd, så är det ett avtalsbrott, som ett exempel. Istället för att säga ”tjänstefel”.

    Håller tummarna!

  5. Ärligt så behöver man inte ha diagnos för att hamna i den här situationen , kan även inträffa i väl fungerande fosterhem som har barn med NPF allt som behövs är en myndighet som förstår barnets beteende efter ett vanligt barns reaktioner.

  6. Hej, jag är en ganska ny som bloggare.
    Vad sorgligt att dom bara tar barnen så där. Även om man har en neurospykriatriskt funktionsnedsättning så kan man vara en bra förälder.
    Jag har fått diagnos som vuxen. Men jag är nog lite äldre än du. Jag har fostrat tre barn, en med asperger och Adhd. Och ett barn som var väldigt över aktiv. Han har ingen diagnos, han är vuxen och har själv två barn. Jag fick min diagnos när jag var 52 år, mina diagnoser är, A-typisk autism och add.

    Jag har en blogg här inne som jag skriver om hormonkänslighet när man har Adhd/add, as och autism. kika gärna in på min blogg så får du veta mer om mej.

    Min bloggadress: cinasunnerhage.

  7. sak är följande: när kommunanställda tvinger sig på en medborgare, det betyder att de jobbar. Om de inte skulle tvinga sig på en, då de skulle inte kunna jobba. De är systemet-att tvinga medborgare till nåt den inte vill. Därför att medborgaren inte vet egentligen vilka offentliga tjänster kommunanställda och tjänstemän i Sverige faktiskt erbjuder egentligen. Socialtjänsternas uppgift inte alls de tjäntserna vad vanliga okunniga medborgare tror att socialtjänster erbjuder. Vart nånstans det står att socialtjänster ska göra så som medborgare vill? Ingenstans det står konkreta saker om vad socialtjänster gör egentligen,men deras uppgift är att hämta barnen till LVU och olika kommunala hem,inte de ska komma och promenera med dina barn-de är inte au-pair.Siffran är barnen på olika kommunala hem är konstant och ökar,om kommunala hem expanderar verksamhet,men siffran ligger tunt 25000 barn per år som behövs på olika hem för att hela systemet ska fungera.Om det blir plötsligt 10000 barn per år, då flera av kommunanställda ska förlora inkomst. Därför mindre än 25000 barn per år som bortförs från deras hem,blir det inte. Om du hämtar dina barn till systemet själv, då det är naturligt att det är lättare för socialen(mobbaren) att ta dem ifrån dig,om du är en mobbningsoffer. Mobbare hittar alltid orsaker för att kunna mobba.

  8. Den här texten borde skickas till alla tidningars insändarsidor. Jag tror det skulle skapa en nödvändig debatt och i förlängningen göra det bättre för alla överkörda föräldrar och barn.

  9. Ping: Föräldrar med diagnoser underkänns som föräldrar | RosenRasande

  10. Min soc sekr. tyckte hemma i soffan på sitt tvångsbesök hos mig att ”Alla verbalt begåvade är mentalt störda”. Jag frågade om hon tycker det att lärare, journalister och advokater är det, då de är lika verbala som mig, om inte mera och jag spelade in henne att samtycka det.-

  11. Reblogga detta på Tankar utan avbrott och kommenterade:
    Så himla bra skrivet om den värsta av alla myndigheter. Det här är inte på långa vägar första gången sånt här händer. Jag har själv erfarenhet av maktkåta socialsekreterare som saknar empati. Till slut tvingades jag och min dotter att bege oss på flykt – en flykt från hennes far och från myndigheterna som tycker det är bättre att ett barn blir slagen och kränkt hos sin far än att bo hos en mor som har kontakt med psykiatrin.

  12. myndigheter har i alla tider utövat maktmissbruk så jäkla sorgligt att de som jobbar åt myndigheterna bara lägger av sig allt vad medmänsklighet heter och empati samt sympati 😦 sorgligt.

  13. Man undrar vem som har Asperger den som hade hand om ditt ärende, någon som saknade empati och förståelse. Tyvärr har jag också liknande erfarenhet av BUP i Örebro. Är inte alls förvånad. Jag tror det finns stor okunskap bland socionomer och andra utbildade som ska hjälpa. Kanske ligger det något i att folk som inte förstår sig själva söker sig till yrken som socionomer osv. Det är hemskt att när man är som mest utsatt kan bli behandlad på ett så kränkande sätt och tas i från all rätt, Hoppas att allt ordnar sig och kan repareras någorlunda för dina barn och dig,

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s