Hjälpsökande förälder med Asperger riskerar att få sina barn omhändertagna

Gästblogg:
krigare_webb-1Den utredande manliga socialsekreteraren sa att jag hade svår Asperger. Han visste inte så mycket om Asperger, sa han, men han visste ändå att jag hade svår Asperger. ”Du har svår Asperger, ett allvarligt handikapp, sa han. Och jag undrade vad han menade och vart han ville komma.

Socialsekreteraren sa sedan att jag saknade empati. Han förklarade för mig att detta betydde att jag endast kunde tänka på mig själv. Det vändes upp och ner i min mage. Jag tittade bort. ”Ja, du kan inte ens titta mig in ögonen nu”, sa han. I sina journaler skrev han bland  annat ”…modern saknar helt förmågan att sätta sina barns behov före sina egna”.

Jag hade gått flera år i terapi för att lära mig att känna igen mina egna behov och åtminstone ibland uttrycka i ord för andra vad jag behövde för att må bra. Det hade varit svårt. Därför tog det så lång tid. Jag kände alltid att jag var skyldig att först se till att mina närstående fick vad de behövde och att det jag behövde inte kolliderade med deras behov.

När jag träffade socialsekreteraren hade jag ganska nyligen fått diagnoserna Asperger och ADHD. Jag visste att jag hade ADHD. Asperger-diagnos däremot hade kommit som en chock. När jag sedan läste på om Asperger, insåg jag att psykiatrikern som utrett mig inte varit så galen som jag först trott. Ja, ok, jag hade Asperger. Visst, jag var väl lite udda ibland. Jag gillade t ex att läsa grammatikböcker i badet och kunde bara skriva med en viss sorts stiftpenna.

Min kontakt med socialtjänsten fick mig att börja fundera på ifall det kanske varit en dålig impuls att utreda mig som vuxen. Jag tyckte egentligen inte (då) att jag hade haft några större svårigheter, inte mycket mer än alla andra människor. Jag hade slutfört två högskoleutbildningar; jag hade alltid antingen studerat, arbetat eller både och; jag hade gift mig och fått två barn. Jag hade bott utomlands och sedan flyttat från mitt land till Sverige. Jag var utåtriktad och verbal. Jag hade flera nära vänner. Hur hade jag egentligen tänkt när jag gjort självanmälan till Karolinska? Jag var tvungen att påminna mig själv om mina egna motiv för att göra en neuropsykiatrisk utredning när mina diagnoser plötsligt verkade kunna användas mot mig. Utredningsteamet hade sagt att jag nu äntligen skulle få börja leva på riktigt istället för att ständigt över-leva. Det stämde inte, de hade haft fel, tänkte jag och kände mig lurad och dum.

Ja, varför hade jag tagit reda på hur och var man kunde ställa sig i kön som vuxen för en neuropsykiatrisk utredning? Min son hade känt sig misslyckad på grund av sina diagnoser. Jag hade velat visa för honom att neuropsykiatriska diagnoser bara var ett sätt för samhället att kategorisera människor och att kategoriseringen behövdes för att rätt person skulle få rätt stöd vid behov. Jag hade velat ge honom ett nytt hopp.

Min plan att ge nytt hopp fungerade dåligt. Under flera års tid efter att socialtjänsten blivit involverat i vårt familjeliv, vägrade min son att göra ytterligare utredningar och min dotter vägrar alla utredningar än idag. Jag förstår dem. De såg båda hur det kunde gå för en vuxen som var öppen med sina diagnoser i kontakt med myndigheter.

Jag hade kommit i kontakt med socialtjänsten i samband med en svårartad skilsmässa där barnens pappa ville ta igen sina förlorade år och avsäga sig vårdnaden. Jag behövde hjälp med att reda ut i den nyuppkomna situationen som ensamstående mamma med två tonårsbarn, båda med komplex problematik.

Barnen hade sagt till de utredande socialsekreterarna att de var rädda för sin pappa, att de inte ville bo hos honom. Socialtjänsten sa att jag inte fick stärka barnens rädsla och att jag inte kunde få ensam vårdnad utan rättegång. ”Tänk på barnens bästa, vill du verkligen utsätta dem för en plågsam rättegång?”, sa de. Socialsekreterarna ljög eller inte visste; långt efter fick jag reda på att det de sagt inte stämde. Om föräldrarna är överens om att överlåta vårdnaden till en av föräldrarna, behövs ingen rättegång. I mitt fall började socialtjänsten arbeta aktivt för att få barnen att bo hos sin pappa. När de vägrade, tvingade socialtjänsten dem.

När jag hade ringt till socialtjänsten i en ohållbar familjesituation, hade jag utgått ifrån att mina diagnoser skulle underlätta för att få rätt stöd. Efter att den manliga socialsekreteraren hade understrukit att jag hade svår Asperger samtidigt som han vägrat att lämna ifrån sig socialtjänstens journalanteckningar, började jag ana oråd.

Så småningom fick jag veta vad han menat när han tidigare sagt att jag hade ett allvarligt handikapp. Jag fick även veta vart han ville komma med ett sådant påstående: socialtjänsten ville placera mina barn utanför hemmet eftersom barnen fortsatte vägra bo hos sin pappa. ”Tänk på barnens bästa för en gångs skull! Tänk vad bra de kommer att få det! Vill du verkligen bedröva dem denna trygghet?”, sa den manliga utredande socialsekreteraren. Jag tittade honom rakt in i ögonen medan tårarna rann. ”Va inte så egoistisk, tänk på barnen!”, sa han och stängde igen pärmen med socialförvaltningens logga på.

Jag kunde inte få någon hjälp i hemmet, hade den manliga socialsekreteraren förklarat för mig: ”Du kan inte lära dig något nytt. När man har Asperger, kan man inte lära sig nytt. För att socialtjänsten ska kunna bevilja en insats måste vi veta att insatsen kommer att leda till en förändring, men du kan inte förändra dig, du kan inte lära dig nytt”. Jag blev helt stum. Jag tyckte själv att om inget annat borde min studiebakgrund tala för en viss förmåga till inlärning.

”Vi vill fosterhemsplacera”, sa socialsekreteraren. Jag hade aldrig hört ordet. Fosterhem lät skrämmande, kallt och formellt. Jag hade många frågor. Jag ville framför allt veta hur socialtjänstens planering såg ut kort- och långsiktigt. Det fanns ingen planering. Jag fick veta att barnen mådde dåligt pga mig, eller snarare pga mina diagnoser. Alltså inte på grund av av hur vårt familjeliv sett ut eller att barnen hade egna svårigheter. Jag sa nej. Då hotade socialtjänsten med omedelbart omhändertagande med polis. Jag insåg min maktlöshet och barnen blev frivilligt placerade enligt SoL.

Min gissning idag är att mina diagnoser gjorde mig olämplig som vårdnadshavare och barnens pappa utan diagnoser (på papper) gjorde honom lämplig; att de utredande socialsekreterarna visste för lite om Asperger för att kunna bedöma min förmåga som förälder; att de utgick från normen. De hade sin bild av hur ett familjeliv bör se ut, till exempel att alla äter varierad kost samtidigt på bestämd tid i köket och pratar i tur och ordning om hur dagen varit. Detta är en utopi för en familj med neuropsykiatriska diagnoser. Och en extrem stressfaktor om man känner att detta är något man måste leva upp till för att inte förlora sina barn.

Efter att samhället gripit in för att garantera mina barn den trygghet och omsorg som socialsekreterarna ansåg jag inte kunde ge, börjar det verkliga helvetet för mina barn. Det är också nu jag får veta hur de placerade barnen har det i Sverige. Jag är chockad. Sommaren 2012 besöker jag min son på hans sjunde boende inom loppet av några få år. Boendet saknar ventilation och luktar mögel. Min dotter skulle samtidigt flytta till sitt nionde boende. Jag är orolig för hur hon skulle klara av ännu en flytt.

Jag förstår inte hur allting kunnat bli så fel och hur jag skulle kunna stå ut med allt det jag bär inom mig sedan 2006. Jag måste skriva om det här, berätta för andra hur farligt det kan bli att vara öppen med sina diagnoser, att vända sig till socialtjänsten när man inte längre håller ihop; jag måste också berätta hur de mest utsatta barn och unga har det på familjehem, HVB-hem, låsta institutioner, tänker jag och börjar skriva på min blogg ringaldrigtillsoc. Med hänsyn till mina barn bestämmer jag mig för att skriva anonymt.

Några månader senare börjar jag även twittra som ringaldrigsoc. Jag inser snabbt att jag inte är ensam. Att vi är flera föräldrar som blir ifrågasatta och ofta även kränkta när vi söker hjälp, oavsett om det är vårt barn eller vi själva som har någon neuropsykiatrisk diagnos. Att socialtjänsten hellre omhändertar än erbjuder stöd i hemmet. Att socialsekreterarnas okunskap om neuropsykiatriska diagnoser har förödande konsekvenser. Både 2006 och idag 2014.

”Den besvärligaste mamman i stadsdelen Skarpnäck”

Läs mer på bloggen: Ring aldrig till Soc

Mina reflektioner kring Begripsam

annika

Projektet Begripsam handlar om att göra samhällsinformationen mer begriplig för alla grupper i samhället. Vi som deltar har olika funktionsnedsättningar, som till exempel utvecklingsstörning, ADHD, autismspektrumtillstånd eller dyslexi. Vi skiljer oss mycket åt sinsemellan, men en gemensam nämnare är att vi av olika orsaker har svårt att ta till oss information.

Själv har jag Asperger, vilket är en form av autismspektrumtillstånd. Jag anmälde mig till projektet då jag såg det som ett bra forum för att få vara med och påverka att till exempel webbsidor blir mer begripliga och tillgängliga för mig. Jag behöver en tydlig, logisk och väl avgränsad struktur för att klara av att köpa en vara eller tjänst via Internet. När jag klarar av det själv så ökar mitt självförtroende och beroendet av andras stöd minskar.

Vid första träffen i november fick vi lämna synpunkter på webbsidor som handlade om att beställa biobiljetter och resor. Vår uppgift var att boka en viss film till en viss föreställning och att boka en påhittad resa. Det var påfallande hur ostrukturerade och ologiskt uppbyggda sidorna var. Trots att jag är akademiker klarade jag inte av att genomföra de tänkta beställningarna. Deltagarnas samlade åsikter och förslag på förbättringar till dessa sidor var många.

Vid andra träffen som ägde rum i februari, så fick vi tycka till om en ny webbtjänst som håller på att ta form. Aktörerna som ligger bakom tjänsten vill ha med våra synpunkter på dess uppbyggnad redan i ett tidigt stadium. Mycket bra tycker jag.

Vi har också under dessa två gånger fått en fördjupad kunskap och förståelse om varandras funktionshinder. Detta har skett genom att flera av deltagarna gett en kort föreläsning för oss andra om vad det innebär att leva med respektive funktionshinder.

Avslutningsvis vill jag säga att för att vi med kognitiva svårigheter ska bli mer delaktiga i samhället krävs att samhället blir mer begripligt även för oss!

/Annika Johansson

Mer information om projektet Begripsam hittar du i inläggen ”En begripligare värld” och ”Mitt samhälle är olikt ditt samhälle”

Vad efterfrågas på framtidens arbetsmarknad?

Detta var den övergripande frågan som diskuterades i radioprogrammet Ekonomiekot lördag den 8/3. En av de tre gästerna var Magnus Henriksson som är professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning. Han inledde med att på ett utmärkt sätt besvara frågan:

”Vi har glömt bort att för många jobb och speciellt många jobb som växer fram är det inte den formella utbildningen, att man har gått just de här kurserna som är det avgörande. Utan med modern IT-teknik och tjänstejobb så handlar det ofta om att man har rätt motivation, uthållighet och att man är pålitlig och gör ett bra jobb. Själva jobbet kan man ofta läsa sig ganska snabbt om man är motiverad. Det är heller ingenting som man lär sig i utbildningen.”

Magnus Henriksson kallar dessa nyckelkomponenter för att klara av att utföra ett jobb för viktiga icke kognitiva egenskaper. Han varnar för det han kallar för den rådande utbildningsalarmismen och förklarar detta så här:

”Man har nu länge sagt att nästan alla behöver ha en högre utbildning och hela tiden krävs det mer av formell utbildning och det stämmer faktiskt inte. Utan speciellt de jobben i mitten är de jobben som kan lämna landet, rationaliseras bort och robotiseras.”

Han förklarar vidare att många jobb inte är i farozonen att flytta till exempelvis Indien och Kina och de jobben kräver inte en högre formell utbildning.

Jag tror att det ligger mycket i vad Henriksson säger. För fler jobb än man ofta tror behövs egentligen inte den formella utbildningen som ofta krävs för att få jobbet. Här behövs en högre grad av flexibilitet och matchning för att vi ska kunna få en inkluderande arbetsmarknad där alla kan bidra efter sin förmåga. En bra anpassning på arbetsplatsen bland annat genom att personen får en god handledning under introduktionen eller praktikperioden är ofta avgörande för att det ska fungera på sikt.

Men även för de jobb som kräver en högre grad av kognitiva förmågor finns det mycket stöd och anpassningar att få. Den 12:e mars hade Hjälpmedelsinstitutet sin avslutande konferens för projekten Vägar till Arbete och Teknikstöd i skolan. Projekten går i korthet ut på att stötta personer med kognitiva svårigheter med hjälp av kompensatoriska teknikhjälpmedel. Minst lika viktigt som teknikstödet är den ökade självkänslan och förståelsen för hur man själv fungerar som kommer av att personen kan öka sin egen förmåga med dessa kompensatoriska strategier och hjälpmedel.

Här kan ni se ett mycket starkt filmklipp om hur gymnasieeleven Dajana beskriver hur användandet av teknikhjälpmedel har förändrat och stärkt henne på många olika sätt.

Nicklas Mårtensson
är förbundssekreterare i Autism- och Aspergerförbundet och har suttit med i styrgruppen för projektet Vägar till arbete.