Curlingförälder eller skogshuggare?

Curling är en trevlig sport. Tydligt mål. Kräver strategi, känsla och framför allt samarbete för att stenarna ska hamna rätt. Det räcker inte med en snygg dragning till mitten av boet. Man måste lägga upp garder, göra take-outs, vicka in bakom andra stenar, sopa lagom mycket, allt utifrån läget.

CurlingStones

Lika komplext kan det vara att lotsa ett barn.

Målet är att barnet utvecklas och för att lyckas krävs en anpassad, genomtänkt pedagogik (strategi). Man behöver också en känsla för att förmågorna kan växla kraftigt från en miljö till en annan eller från dag till dag och att man ibland måste sänka kraven. Att få en samsyn runt barnet och samarbeta är en förutsättning för att tillvaron ska bli trygg och utvecklande. Alla har ansvar för helheten, t ex att barnet har energi kvar när skoldagen är slut och att man delger varandra viktig information som kan förklara hur barnet mår. Det kan handla om svåra situationer som barnet inte spontant berättar om men som med konkreta frågor går att reda ut. Det kan också handla om något nytt moment, t ex på idrottslektionen, som man får reda på i förväg och kan prova hemma i lugn och ro.

Detta är inte helt enkelt och ännu svårare blir det när vi inser att vi inte befinner oss på en blankspolad is utan i en snårig skog. Jag har förstått hur stor skillnad det är mellan att lotsa barn med och utan funktionsnedsättning. Ett barn med autism glider inte fram genom livet som en slät och fin curlingsten mot boet med föräldrar som sopar bort alla små mikroskopiska hinder som kan finnas. Man borde snarare jämföra det med en skogsarbetare som går med röjsåg. Vi måste såga ner träd och grenar för att våra barn hjälpligt ska kunna ta sig fram genom oländig terräng med okunskap, brist på respekt, övermäktiga krav och outhärdliga miljöer.

Snårskog

Den kan vara svårt att förstå hur genomgripande en funktionsnedsättning som autism påverkar vardagen och vi föräldrar ses ibland som överbeskyddande curlare. Jag hörde senast i veckan en skolchef uttala sig om föräldrar i termer av att man kanske ”har lite för stora förväntningar på vilket stöd man kan ge” i en diskussion om att många föräldrar drabbas av psykisk ohälsa, tvingas till deltid eller är sjukskrivna pga av att barnen inte mår bra i skolan. Nej, de flesta föräldrar har inte för stora förväntningar! Vi kräver att skollagen följs, att våra barn slipper bli mobbade, att de får samma chans som andra att visa vad de kan och att de mår bra i skolan.
Rimligt? Ja. Verklighet? Nej, inte för många av dem vi möter.
När vi har röjt undan alla grenar och snår kan vi börja prata om curling.

Visst finns det föräldrar som inte kan/vill/orkar förstå hur det fungerar i ett klassrum men vem har då störst ansvar för att den kommunikationen fungerar? Sorry, men med elever följer även föräldrar och de flesta har ett sunt intresse för hur deras barn mår och utvecklas. Det måste ingå i yrket att professionellt kunna möta föräldrar som är oroliga, stressade eller förtvivlade.

För ett barn med funktionsnedsättning har vi inte råd med prestige. Vi måste respektera varandras kunskap och kunna dela med oss till varandra. Många föräldrar vittnar om att den kunskap de förmedlar om sina barn och deras funktionsnedsättning inte tas på allvar och tas tillvara. Istället ifrågasätts föräldraskapet som egentligen behöver uppmuntran och bekräftelse.

Jag har också känt att när man pratar om samverkan runt barn eller ungdomar som på något sätt har halkat utanför så ingår inte föräldrar som en fullvärdig part bland övriga som t ex skola, arbetsförmedling, socialtjänst, BUP m m. Hur kommer detta sig? Skulle inte jag kunna vara en likvärdig part när mitt barns bästa diskuteras? Är det jobbigt att jag älskar mitt barn? Är det enklare om det är mer opersonligt?

Jag har inte svaren men önskar att alla runt barnet, oavsett roll, kan ses som lika viktiga pusselbitar i samarbetet.

Nu har jag skrivit om föräldrar men ännu sämre är vi på att lyssna på barnen/ungdomarna själva! Tar vi oss tiden att lyssna? Försöker vi förstå? Ger vi möjlighet att kommunicera på deras sätt? Det ämnet är ännu viktigare och förtjänar ett eget blogginlägg som någon annan bör skriva.

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

Annonser

9 thoughts on “Curlingförälder eller skogshuggare?

  1. Suveränt beskrivet. Det bästa jag läst på länge. Och en beskrivning på hur det borde vara för alla, men verkligheten ser ju tyvärr inte ut så,
    Men det finns situationer som fungerar också, en solskenshistoria kan jag bidra med..
    Så bra samarbete har vi med våra barns skolor. Vi (mamman och alla inblandade vuxna) är medarbetare och barnen kaptener på sin båt, som får staka ut sin egen rutt, under de förutsättningar som finns. Hela tiden lämnas det utrymme för reflektioner, Alla letar upp viktiga pusselbitar och samverkar för att få dem på plats .
    På något underligt vis har vi trollat fram en ödmjukhet och respekt från alla håll.
    Så glad och stolt jag är över att få jobba med så fantastiska människor som alla verkar för mina (våra) barns bästa.
    Många hälsningar från mamma till tre, där två av dem har något inom NPF och visar helt olika unika funktionsuppsättningar och behov av stöd.

  2. Eftersom rektorerna har HELA ansvaret för vilket stöd våra barn behöver är föräldrars förväntningar irrelevanta. Vi skall inte ens behöva agera översättare och beställare (för att inte tala om tjatare, hotare och till slut terrorister). Hela systemet bygger på att de skall kunna, förstå, veta och resursfördela. Personens uttalande avslöjar att plånboken styr, inte behoven. Jag är den första att tycka att systemet är fel, men det är det system vi har nu. Det innebär att hela ansvaret ofta hamnar på oss – att röja skog, när vi borde jobba och kunna lita på att den skola som säger sig kunna ta hand om våra barn också gör det.

  3. Tråkig läsning, men tyvärr sant. Jag har en son med autism och utvecklingsstörning, han går i särskola sedan 1:a klass och nu går han i 7:an. Sedan han kom till särskolan har han fått den hjälp och stöd han behöver, och jag har blivit så fint bemött som förälder, vi har haft och har en underbar skola till honom. Annat är det med lillebror 11 år som inte har ngn diagnos, men ändå har det jobbigt i skolan och behöver stöd ibland, han får ingenting och jag betraktas som en urjobbig förälder och räknas bort helt enkelt. Lärare lyssnar inte, vill inte lyssna. Tyvärr verkar det som att de barn som har bekymmer, med eller utan diagnos och går i ”vanlig” skola inte får ngn hjälp och deras föräldrar betraktas som besvärliga och kanske till och med så att skolan ibland skyller problemen på enbart föräldrarna.

  4. Har redan lämnat en kommentar men vill efter eftertanke utveckla den lite…Har slagit mig blå i skolan i 8 år…sista halvåret gick nästan bra…inför åk 7 valde sonen att inte alls gå till den skola han blivit tilldelad. Han valde en skola själv…och hade tur! Men inte i samma kommun. Han har mindre frånvaro, En dag eller två här och där, inte en eller två månader. Han tycker om att gå till skolan! Jag som förälder har inga extra möten för han läste in 7 e klass på en termin (fick mot vår vilja gå om 5 e), Han går nu i en skola som lyft honom på alla sätt så han går i en klass han skulle gått i åk 8 där han har betygen! Ingen hjälp bara stjälp från kommunen…När väl diagnoser var ställda och jag ringde LLS ansvarig på kommunen och framförde vår fråga om resor till och från skolan så fick vi ingen hjälp och sen frågan snävt ”var det nåt mer du ville”…och ja det var det men där la jag på för att just då slog hon undan benen på mig. Idag kör jag 14 mil per dag det går åt en halv arbetsdag för detta. Men sonen älskar skolan nu och går där och det viktigaste av allt är att det är hans eget val! Att samhälle och skola inte lyssnar är för oss inget nytt det jag tycker är lika jobbigt är när nära och kära behandlar oss likadant….att bli klassad i det ”undre skicktet trots ett IQ på en bra bit över 130 är en okunskap eller ovilja att acceptera. Jag brukar vända på det och fråga om någon som tycker något kan göra det omvänt…Gissa om det blir livat…men det är samma sak! Anpassning! Från alla håll!

    Tack för ordet!

  5. Ping: Curlingförälder eller skogshuggare? | OrkaMed - hälsa som friskvård i vardagen. Våga förändra livet

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s