Att sitta inlåst och isolerad i över ett år…

… det är svårt att föreställa sig hur det är. Att under lång tid bara ha kontakt med andra människor genom en lucka. Att dessutom bli utsatt för det när man har en funktionsnedsättning som gör att man har svårigheter med ömsesidig kommunikation. När man vid något tillfälle får vistas på den lilla rastgården och då uppvisar ett icke önskvärt beteende så får man som straff att det inte blir några fler besök på rastgården. För en person som på grund av sin funktionsnedsättning har svårt att förstå varför han blir straffad och vad han kan göra för att undvika straff nästa gång blir sådana metoder obegripliga.

Hur kan det få ske? Händer detta i Sverige? Är det verkligen sant? Det är frågor som ställs efter fallet som uppmärksammades den 3 december 2013, där en man med autism som ”vårdas” inom rättspsykiatrin hållits isolerad i över ett år. Min första tanke var snarare: Inte igen. För det här är inte första gången. Vi på Autism- och Aspergerförbundet känner till och har försökt hjälpa människor som suttit isolerade ännu längre perioder, som bältats och tvångsmedicinerats på grund av beteenden som beror på funktionsnedsättningen. Ibland har våra försök lett till att personen slussats ut från rättspsykiatrin, men ofta är det en hopplös kamp. Det må vara en liten grupp människor som berörs, men de utsätts för ett otroligt stort lidande.

Rättspsykiatrin försöker medicinera och straffa bort problemskapande beteende, trots att de borde veta bättre. De borde veta att det inte finns mediciner mot autism. De borde veta att autism inte är en allvarlig psykisk störning som kommer att kunna vårdas bort. Det borde finnas personal på varje rättspsykiatrisk klinik som har autismspecifik kompetens och utbildning som gör att de kan arbeta med exempelvis lågaffektivt bemötande som ett sätt att minska de problemskapande situationerna. Rättspsykiatrin hänvisar till att patienten har aggressiva och våldsamma beteenden som gör att han måste låsas in, för att skydda andra patienter och personalen. Vi kallar det snarare för problemskapande beteende eller problemskapande situationer. Dessa kan undvikas i stor utsträckning om personen bemöts med anpassningar, tydliggörande pedagogik, lågaffektivt bemötande och andra adekvata förhållningssätt och metoder.

IVO (Inspektionen för vård och omsorg) kritiserar den långa isoleringen, men inte bristen på kunskap och rätt bemötande. Inte bristen på anpassningar till och kunskap om mannens funktionsnedsättning. Inte heller det faktum att rättspsykiatrin inte använder de vedertagna metoder som finns för att ge mannen stöd och hjälp. Det är synd, eftersom det bara är till IVO de anhöriga eller gode män som kämpar för de inlåsta kan vända sig. Ingen annan har möjlighet att granska eller kritisera rättspsykiatrin.

Domstolen har beslutat att mannen i fråga ska få rättspsykiatrisk vård. Läkare beslutar sedan om tvångsmedel såsom isolering. Tillsynsmyndigheten säger ingenting om kvaliteten på vården. Det innebär att ingen, varken myndigheter eller läkare, tar på sig ansvar för att mannen ska behandlas humant eller att hänsyn ska tas till hans funktionsnedsättning. Därför sitter mannen kvar inlåst och isolerad även efter att ljuset från media har slocknat.

Hanna Jarvad, förbundsjurist på Autism- och Aspergerförbundet

Annonser

One thought on “Att sitta inlåst och isolerad i över ett år…

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s