Mitt liv, min tid

Jag fick min första diagnos när jag var 8-9 år. Min mamma hade kämpat länge för att få någon hjälp eftersom jag var så krävande på alla möjliga sätt. Efter mycket krångel och vistelser hos psykologer så fick min mamma information om att jag har atypisk autism, men så mycket mer fick hon inte veta. Några informationsblad och en snabb kort faktastund om det och sen var det bara att åka hem med en stämpel på pappret. All den information som fanns och finns än idag är det ingen större skillnad på:

  • förmågan till social interaktion
  • förmågan till ömsesidig kommunikation

Min mamma förstod inte alls vad autism var eller hur det skulle påverka mig och min framtid. Jag trodde att jag led av en allvarlig sjukdom, då alla runt omkring mig började bete sig annorlunda. Kompisar fick inte leka med mig för sina föräldrar. Jag blev otroligt ensam och kunde inte heller få någon förklaring till problemet, mer än att ”du är ett speciellt barn”!

När jag var barn så var jag väldigt hyperaktiv. Jag hade svårt att sitta still, pillade på allt och pratade oavbrutet om allt. Fanns inget stopp! Jag hade en ilska som var okontrollerbar, jag slogs, bet, sparkade, skrek och rev sönder allt. Och med åren så blev allt bara värre. Någon bra förklaring till varför jag blev tvungen gå i en mindre skola fick jag inte, mer än att jag var ett ”speciellt” barn.

För mig då var ordet speciellt något positivt, något bra. Men istället med åren så blev jag utstött, spottad på, slagen, kallad för de värsta sakerna och skolgången var värre än någonsin. Med tiden så blev ju min ilska och alla andra problem värre. Förklaringen till allt var densamma, men nu började även vuxna runt mig tala om att ”du kommer behöva speciell hjälp hela livet” , ”du är inte som alla andra, men det är inget dåligt”, ”skolan är mer krävande för barn som dig”, ”du kanske inte kommer kunna jobba, som andra kommer kunna”.

Olycklig, det är bara förnamnet på vad jag var! Totalt värdelös var jag, skräp! Vad skulle jag kunna göra av mitt liv? Kommer inte kunna gå i skolan, jobba, gifta mig, skaffa barn eller göra något annat ”normalt” i detta liv som alla andra kommer få kunna göra. Alla hatade mig!

Samma år som jag fyllde 13 år så brakade allt loss totalt! Hatet, ilskan, besvikelsen och dödslängtan var större än någonsin. Jag sket i precis allt! Varför skulle jag bry mig? Jag blev avstängd från skolan efter att ha förstört allt därinne. Lärarna var rädda för mig, eleverna var rädda för mig och skolan såg ingen mening med att låta mig komma tillbaka då min frånvaro ändå var så stor.

Jag var ute och söp 24/7, beblandade mig med kriminella och missbrukare. Jag slogs, blev hämtad av polisen eller soc varje kväll. Lob på lob. Våld mot tjänsteman, olaga hot och misshandel stod det i papprena. Min mamma var orolig för mitt liv och fick dra med min lillebror varje kväll för att leta efter mig. Mitt namn vart känt hos både polisen och hos socialen. Men vad hade jag att förlora? Jag hade ingen framtid och det hade jag ju fått höra gång på gång på gång! Fick ständigt frågan varför jag gjorde som jag gjorde, varför jag var så arg. Hur skulle jag kunna göra det klarare för dom? Ingen lyssnade på mig, ingen tog sig tid att lyssna på mig.

Till slut så en morgon när jag sitter inne på mitt rum och sminkar mig så knackar det på min dörr. Jag frågar vem det är och får till svar att det är soc och att det inte var någon ide att ställa till med en scen för att trappan är full med poliser och att det även fanns poliser utanför.

Jag tog på mig jackan och gick ut, jag hade fått LVU och skulle flytta ifrån min familj, ”vänner” och allt. Jag förstod verkligen inte alls vad som pågick, vad hade jag gjort som var så fel? Men iväg for vi till Boden, efter ca ett halvår där så hamnade jag på ett HVB-hem i Falkenberg. Där fick jag min diagnos ADHD efter att ha misshandlat ett ex till mig. Medicineringen börjades nästan på en gång, Concerta 18 mg.

Jag hade två stödlärare när jag bodde i Falkenberg som gav mig hopp, och underbara vänner som uppmuntrade mig, talade om att jag kan bara jag vill! Jag älskade att gå till skolan! Efter något år så flyttade jag till Mårdaklev och där började jag upptäcka allt jag lärt mig om mig själv, alla framsteg. Min stödlärare Ninni började ifrågasätta hela min livshistoria och jag började rannsaka mitt liv. Jag började förstå mig själv så mycket mer och att mina ”problem” inte är något hinder för mig att kunna leva det liv som jag vill och drömt om. Min ilska hade försvunnit drastiskt, koncentrationen var bättre än någonsin, jag hade kontroll över mig själv och de problem som finns med mig.

Strax innan jag fyllde 17 år så flyttade jag tillbaka hem och återupptog skolan. Jag fixade mina betyg från grundskolan på ett år! Jag hade kämpat i flera år, men nu när jag äntligen förstod mina problem och vad för hjälp jag behövde så fixade jag äntligen grundskolan.

Men – än idag så är mina diagnoser ett hinder för folk! Folk förvånas över att jag har ögonkontakt, kan kommunicera, inte klättrar på väggarna eller att jag är aggressiv, för det är vad de fått läsa eller lära sig om de här diagnoserna. Men dessa diagnoser är inga hinder så länge man får den hjälp man behöver och inte hjälp efter vad folk läst i en bok. Det spelar ingen roll att problemen är desamma, vi är fortfarande olika individer, något som allt för många glömmer bort. Vi lär oss olika, lugnar oss på olika sätt, funkar bättre på olika mediciner, vi har till och med olika intressen även om vi nu skulle ha samma problematik. Istället för att uppmuntra den ”sjuka” sidan hos oss så ska man ta och uppmuntra ”personen” i oss!

Idag är jag 24 år, mamma till en underbar son, jag kämpar dagligen med mina svårigheter men det är inget som någon annan lägger märke till. Jag vet mina svårigheter och vad jag kanske behöver hjälp med och jag vet vad jag ska göra för att göra det lättare för mig själv. Jag kanske hanterar saker på ett annat sätt, jag kanske är lite känsligare än andra och kanske behöver att man förklarar något för mig två gånger istället för en gång, men det händer otroligt sällan.

Jag ser ingen nackdel i att ha levt det liv jag levt, det har gjort mig mer införstådd med vad för problem det finns runt om och vad för hjälp som behövs. Det har lärt mig att lära känna någon först och inte döma en människa med problem eller en som har en historia. Det har gett mig tålamod till saker och ting. Och mina diagnoser är inget hinder för mig och min son! Jag lever i vardagen som vilken människa som helst och behöver inte att människor behandlar mig på något annat sätt.

Nu när jag själv är mamma och ser föräldrar som får besked om att deras barn har någon typ av diagnos och börjar ifrågasätta deras framtid gör det mig arg. Diagnosen är ett hinder för den som ifrågasätter den. Vi ser inga hinder, vi mår inte sämre för att vi har vår/våra diagnoser. Vi kanske som sagt behöver lite extra hjälp än vad en ”normal” människa skulle göra, men får vi struktur och balans i vardagen så funkar vi helt utmärkt! Jag ser inga nackdelar i mina diagnoser. Jag KAN leva ett normalt liv, men kan behöva lite extra stöttning eller så emellanåt.

Anna Martynowska
som gästbloggar skriver annars på den egna bloggen ”My life My Time” på adressen: www.nattstad.se/mammaspojk  

Annonser

6 thoughts on “Mitt liv, min tid

  1. Glad jag blir att läsa Anna. Vilken resa du gjort. Kom in på din blogg av en slump för jag försöker förstå min aspie son som pratar ihjäl oss just nu 😄💖
    Tror fortfarande att jag klår dig i plump och stress med system of à down på högsta volym 😘
    Kram

  2. stöttning behöver vi alla och är helt normalt, och att vi inte mår sämre av att vi får en diagnos, vi mår därefter hur vi blir bemött och behandlad, varge individ ska bemötas med respekt liksom en själv. Att ha en diagnos är att man vet hur man ska få hjälp och var man ska vända sig till. Man får ett mål att gå efter i mina tycker jag

  3. Tog mig friheten att dela det du skrivet – det var kanonbra!
    Jag har ADHD och fick först min diagnos när jag var 38 år – jag hade aldrig lärt mig gå igen efter att jag blivit lam – om jag inte haft en drivande envishet boendes i min kropp som vi med ADHD har förmånen av att ha! Om vi hjälps åt att sprida det positiva med unika möjligheter som var och en har – ADHD eller inte… spricker trollen och kunskapen gör det lättare för de som går i våra spår. Var stolt över den du är – du är en kämpe! Hn Mi
    http://www.miritzen.com

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s