Jag är ledsen!

Mina senaste blogginlägg har varit ljusa. Jag skrev om sonens studentexamen och om mötena i Almedalen. Att engagera sig för personer med autismspektrumtillstånd är viktigt för mig men det är en känslomässig bergochdalbana och nu har jag halkat ner i en dalgång. I tidningarna skriker rubrikerna ut vedervärdiga saker:

  • Här blev autistiske pojken inlåst
  • Barn bältesläggs och far illa
  • Man låstes in i skrubb, ”Skulle inte ha ett djur inlåst så”
  • Unga funktionshindrade tvångsvårdas med kriminella
  • Två poliser hämtade 11-åriga autistiske ”Elias”
  • Planer på LSS-boende får grannar att rasa
  • Skötare skulle strypa autistisk pojke
  • Sjukvården trodde inte på autistiske Johans smärtor
  • Mamma: ”Skolan har gett upp”
  • Amanda, 14, har ingen skola att gå till
  • Autistisk pojke gick flera kilometer framför tåget
  • Barnhemmet straffade barnen med våld

Lägg sen till

  • barn som går till skolan med en klump i magen, som skadar sig själva av stress, som blir mobbade, som får sitt självförtroende söndersmulat i unga år
  • unga personer som tidigt hamnar utanför samhället, får depressioner, blir isolerade istället för att få chans att utvecklas och göra det de är bra på
  • personer på gruppboende som möts av hårda fostrande ord istället för värme
  • anhöriga som blir av med sina jobb, tvingas till deltid, blir utbrända av kampen och syskon som kommer i kläm

För dessa blir det inga rubriker men de finns  i många rapporter. Regeringen är bekymrad över den ökande psykiska ohälsan och att många står utanför arbetsmarknaden och tillsätter alla möjliga utredningar för att få grepp om kostnaderna. Ungdomsstyrelsen har fått ett uppdrag angående ungdomars upplevda psykiska ohälsa:

” Uppdraget ska genomföras utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Vidare ska flickor och unga kvinnor, unga homo-, bi- och transpersoner och ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna särskilt uppmärksammas, eftersom psykisk ohälsa förekommer i högre utsträckning i dessa grupper.”
Detta är utsatta grupper som absolut bör lyftas fram men saknas det inte en grupp?

Behövs det fler utredningar? Nej. Titta i Folkhälsoinstitutets och Ungdomsstyrelsens rapporter. Titta i rapporter om skolan. Titta i tillsynsrapporter av olika slag. Titta i intresseorganisationernas undersökningar, t ex vår egen enkätundersökning om skolan och granskningen av HVB-hem. Vilka kommer i kläm på alla nivåer och inom samhällets alla funktioner?

Samhällsekonomiskt är det helt klart så att tidiga satsningar i skolan är väldigt lönsamma för samhället. Vi inom Autism- och Aspergerförbundet anser också att det är väldigt lönsamt att satsa på autismspecifik kompetens. Om den finns kan man ofta hitta bra lösningar för individen som inte behöver kosta så mycket. Många barn med autismspektrumtillstånd som är inkluderade har en otroligt tuff vardag pga bristande stöd, orimliga krav, utanförskap och mobbning. På många håll finns det inga alternativ till stor, vanlig klass. Vi måste lyssna mer på barnen själva och bemöda oss om att ta reda på hur de mår. I de fall de inte kan förmedla själva finns anhöriga att lyssna på. Om vi samarbetar så lyckas vi.

Ibland krävs det lösningar som kostar mer som t ex de nu aktuella resursskolorna i Stockholm eller särskilda undervisningsgrupper som läggs ner på olika ställen i landet. Man rycker upp dessa barn med kort varsel och tänker sig att de ska kunna gå inkluderade i vanliga skolor som inte är redo. Det krävs inte mycket kunskap om autism för att förstå att det är förödande att hantera det så här. Många av dessa barn har redan misslyckats i den vanliga skolan och en del har varit hemmasittare. Snälla, bygg upp något bra först, flytta barnen varsamt och låt de som behöver speciallösningar också få det. Det lönar sig! Har de månne börjat inse det i Stockholm nu när de ska omvärdera besluten? Låt oss hoppas det och att det får ringar på vattnet för alla barn med autismspektrumtillstånd runt om i landet oavsett skolform.

Vinsterna man gör genom tidiga satsningar räknas oftast i kronor men jag vill lyfta fram den mänskliga aspekten. Jag beundrar personal som modigt står upp och anmäler brister i sin verksamhet trots att de ibland faktiskt riskerar sitt arbete när de gör det. Det blir farligt om vi trubbas av och inte reagerar när människor blir utsatta för övergrepp, såväl fysiskt som psykiskt.

Mannen i skrubben som hade spelat poker med Jussi Björling behövde kompetent personal runt sig och när han hade det kunde han gå på Gröna Lund, lyssna på jazz och få en bit grön prinsesstårta emellanåt. Hur hamnade han i en skrubb utan fönster och med endast en madrass? Kompetens är en sak men glöm inte medmänskligheten och respekten! Hur ser man på mannen som bankar på den låsta dörren inifrån? Skulle man låsa in sin morfar på det sättet?

Under stress försämras förmågan till empati och i många verksamheter är resurserna knappa och personalen går på knäna men likväl är det så att det finns de som reagerar och de som inte gör det. Ytterst är det dock ledningen som har ansvaret och det finns lagar att följa.

”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. (Skollagen 1 kap, 4 §)

”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.” (LSS, Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, 5 §)

Men vad kan man göra då? Satsningar på utbildning inom området är viktigt. Vi har bedrövade sett hur bra universitetsutbildningar läggs ner. Autism måste in i grundutbildningar och högre utbildningar för personer som i sitt yrkesliv kommer i kontakt med personer med autism. Glädjande nog finns det nu hopp om en ny speciallärarinriktning mot neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i den färska budgetpropositionen. Toppen!

Jag vill se politiker som lyfter sig över budgetarna och pratar om människors värde och rätt till livskvalitet även om man inte bidrar lika mycket till kassakistan genom att betala inkomstskatt. Jag vill inte se kommuner som anlitar jurister för att slippa så billigt undan som möjligt och tänja på lagens gränser. Satsa istället på sociala investeringar, se Nicklas blogginlägg. Där finns pengar att tjäna. Revisorerna borde ge anmärkning till de som inte gör det och kanske Riksrevisionen borde ha synpunkter på om ett ytterligare jobbskatteavdrag är ”en god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten.”

Vi ska inte låsa in människor i skrubbar, lägga 12-åringar i bälte, tvångsomhänderta barn och skicka dem flera mil hemifrån bara för att de agerar utifrån sin funktionsnedsättning och vi inte har förmågan eller viljan att förstå! Gör nåt åt detta först så kan vi börja prata om att minska skatter sen.

Anne Lönnermark
Vice ordförande i Autism- och Aspergerförbundet och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

Annonser

10 thoughts on “Jag är ledsen!

  1. Anne Lönnermark,

    Jag såg Din medverkan i ”Vetenskapens Värld.” Jag är rådgivare åt en vetenskapsman vars medicinteknik utvecklats av en biokemist, med vilken hon först botade sin sedan 8 år gravt autistiske son. I dag har ca 200 barn upp till 17 års ålder , med alla sorters diagnoser inom autismspektrum botats. Tekniken har väckt stor uppmärksamhet på autismkonferenser i den spansktalande världen. Jag etablerar gärna en kontakt med sakkunniga om Du hör av Dig till mig. Jag kan också skicka en e-bok i ämnet.

    Bästa hälsningar,

  2. Bästa presenten på min födelsedag: att nån uppmärksammar detta viktiga. Jag är en av föräldrarna i Stockholm och aktiv i kampen mot slakten. Delar ögonaböj.

  3. Hej och tack för ett bra inlägg i debatten!

    Jag är samordnare för ett antal särskilda undervisningsgrupper för barn med autism, asperger, ADHD m m på en helt vanlig kommunal grundskola i Biskopsgården i Göteborg. Just nu har vi fem på vår skola som nog snart blir både sex och sju plus att vi är igång med att hjälpa andra skolor starta liknande verksamhet för de här eleverna. När vi började skulle vi ”härma” en vanlig grundskoleklass men nu när vi har så bra verksamhet och eleverna mår så bra handlar det mest om att få de ”vanliga” klasserna att ta till sig vårat tänk kring anpassning, bemötande, metodik och verktyg. Vi är den nya normen! Det är vi som visar vägen och i det växer våra elever nåt helt fantastiskt. Så visst händer det bra saker också för de här eleverna.

    Vi har också startat nätverksmöten för all personal i Göteborg stad som har med de här diagnoserna att göra så snart kanske både valmöjligheterna för elever och VH samt kompetensen hos personal i olika typer av verksamheter har nått en bra nivå. Vi kämpar och vi har medvind!

    Kim.

    • Vad underbart att för en gångs skull få höra om att något går åt RÄTT håll! Allt det negativa finns i sådant överflöd.. Jag hoppas verkligen, intensivt, att vi alla kan fortsätta hålla ihop – lyfta diskussionen ännu högre så att den vinsten verkligen kan komma ALLA barn i behov till godo. Även på betydligt mindre orter i landet, finns barn som desperat behöver det. Där föräldrar skriker helt ensamma.

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s