Skönt slippa vara barn

Nu är det snart höst igen och arbete och annat har börjat enligt vanliga rutiner. På ett sätt är det skönt, nu behöver jag inte få dåligt samvete för allt jag ”borde hinna göra för att jag har semester”.

Det känns som att det är mycket på gång i höst. Jag har redan flera föreläsningar inbokade om mitt liv med asperger och tvångssyndrom, bland annat i Stockholm på Consensio på tisdag och på Socionomdagarna i november. Samma månad har vi förbundets konferens om arbete och daglig verksamhet. Den 25 september börjar UR:s nya programserie Liv med Autism att sändas.

Ett filmklipp från den kommande serien, som finns på förbundets hemsida fick mig att fundera. Jag har ett eget rum på arbetet. De har inte de barn och ungdomar som går i skolan, inte ens de flesta som går i speciella aspergeranpassade klasser verkar ha det. Många har bara skärmar mellan sina bänkar vilket i stort sett motsvarar ett kontorslandskap på ett litet företag. Kontorslandskap skulle jag inte klara av. Jag klarar inte ens av att dela rum med en kollega. När jag gjorde det förut och personen pratade i telefon kunde jag inte koncentrera mig på mina arbetsuppgifter.

Men hur kunde jag då överleva grundskolan och få godkänt i alla ämnen? När jag tänker efter är jag själv imponerad av hur bra jag trots allt kunde koncentrera mig, om än inte hela tiden givetvis. Vi satt ju i klassrum med runt tjugo elever utan någon som helst avskärmning. Klarade jag det för att jag helt enkelt var tvungen? Det fanns inget alternativ. Inte som jag kände till i alla fall. Jag kämpade utan att tänka så mycket, jag kunde inte tänka mig att missa något. Men det var till ett mycket högt pris – på högstadiet orkade jag inget annat än studierna…

De allra flesta barn med funktionsnedsättningar arbetar heltid, i alla fall de som inte fått dispens från läxor och hemuppgifter. Själv jobbar jag halvtid och har mitt eget arbetsrum. Så jag har jag mycket att vara tacksam för i och med att jag inte är barn och går i skolan längre – men alltför ofta glömmer jag att påminna mig själv om det.

Hanna Danmo
som bloggar från sitt eget arbetsrum hon kan stänga dörren till

Annonser

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s