Resurser till särskilt stöd i skolan finns – om kommunerna vill

När jag arbetade som samhällskunskapslärare var ofta ekonomin det som eleverna tyckte var knöligast. När vi pratade om resurser och budget använde vi ibland det klassiska exemplet med kakan. Man kan fördela kakan på olika sätt. I en kommun bestämmer politikerna hur och det är upp till de ekonomiskt ansvariga på kommunen att skapa förutsättningar så att kakan blir större varje år. Landet runt diskuteras hur kakan bäst ska fördelas inom skolvärlden. I Stockholm stad väljer de styrande med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm i spetsen att ha lika stor budget som förra läsåret men att omfördela resurserna. Stockholm stads nya regler innebär att färre barn med funktionsnedsättningar som autism får stöd i resursskolorna och att många som får stöd får lägre belopp. Istället ska pengarna omfördelas till den ordinarie skolpengen och till ett sociokulturellt stöd berättar Edholm i en intervju med Sveriges radio.

Här är jag oroad över att konsekvensen av omfördelningen innebär att de drabbade eleverna ska få sämre stöd i skolan kommande läsår. Denna oro delar även generaldirektörerna för Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Ungdomsstyrelsen och Handisam. I en debattartikel tidigare i veckan uppmanades de kommunala huvudmännen och de fristående skolorna att ”ta ett krafttag och arbeta för en skola för alla; de behöver inventera skolornas tillgänglighet och åtgärda brister, ge elever anpassat stöd och hjälpmedel samt ge lärarna kompetens och kunskap om olika funktionsnedsättningar och om vilket stöd de kan erbjuda eleverna.”

Autism- och Aspergerförbundets erfarenhet via medlemsenkäter är att elever med autismspektrumtillstånd som inte har en fungerande skolsituation har en kraftigt förhöjd risk att vantrivas i skolan, ha högre frånvaro och därmed riskerar att inte få godkända betyg när de går ut grundskolan. Det leder ofta till att eleven inte kommer in på den eftergymnasiala utbildningen man är intresserad av och det försvårar möjligheten till jobb eller meningsfull sysselsättning. På sikt är alltså en neddragning i skolan för elever med funktionsnedsättningar som autismspektrumtillstånd ett första steg på en nedåtgående spiral som slutar i ett bestående utanförskap.

Detta måste förhindras men hur? Att väga elevgrupper mot varandra brukar vara olyckligt av flera anledningar. Men för att hålla oss till den enskilda elevens perspektiv anger skollagens 3 kapitel 3 § att ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” Den brinnande frågan är om dessa neddragningar kommer visa sig vara förenliga med stödet i skollagen. Här skulle det vara intressant att se vilka skäl till besluten som anges i de individuella bedömningarna av elevens behov i förhållande till tilläggsbelopp.

En möjlig lösning kan vara att skolan får en högre prioritet i en kommuns sammanlagda budget. Visserligen är det en fullt rimlig väg att gå men även det innebär att en annan del av budgeten dras ner för att prioritera skolan. Som tur är finns en lösning på detta dilemma! I ett dussintal kommuner runt om i landet har man lyckats satsa mer på skolan utan att göra det på bekostnad på andra viktiga samhällsområden genom att skapa en social investeringsfond. Mycket kortfattat innebär detta att kommunerna bekostar en extrasatsning på barn och ungdomar genom att använda de pengar som de i framtiden sparar på att hindra utanförskap. I Umeå, Ale och Norrköping har denna satsning kommit längst.

På min gamla hemkommun Norrköpings hemsida förklaras tanken med att undvika ett framtida utanförskap genom en social investeringsfond på detta sätt: ”Norrköpings kommun ser ekonomiska och mänskliga värden i att barn får förutsättningar att växa och utvecklas på bästa sätt. Tidiga insatser är en viktig framtidsinvestering och av den anledningen inrättade Norrköping en social investeringsfond.  Syftet med den sociala investeringsfonden är att på längre sikt minska risken för långvarig arbetslöshet. De förebyggande insatserna sker utifrån ett kommunövergripande perspektiv och avser metodutveckling. Investeringarna ska generera lägre kommunala kostnaderna samt mänskliga vinster.”

Det är nationalekonomen Ingvar Nilssons studier som har legat bakom dessa satsningar i sociala investeringsfonder. För att konkret visa på resultat av dessa investeringar i skolan har Hjälpmedelsinstitutet tillsammans med Ingvar Nilsson genomfört en socioekonomisk studie som handlar om extra teknikstöd på gymnasieskolan. Studien Teknikstöd i skolan visar på positiva effekter av en extrasatsning på teknikstöd i gymnasieskolan. Hjälpmedelsinstitutet menar att ungefär cirka 15 procent av alla elever i landets gymnasier har kognitiva svårigheter. I studien står bland annat att om kommunen satsar 21 000 kronor på teknikstöd för en gymnasieelev och därmed reducerar ett senare inträde på arbetsmarknaden för eleven med en månad (lågt räknat), har man tjänat in de satsade pengarna. Vi visste redan tidigare att liknande satsningar på att få en fungerande skolgång för barn med autism var det rätta för barnet. Nu har vi svart på vitt att satsningarna också är ekonomiskt lönsamma för kommunen.

Kanske kan denna lösning vara en kommunernas variant av att både ha kvar kakan och äta den?

Torsdag 22/8 klockan 15.30 ska en grupp engagerade föräldrar till barn på resursskolor i Stockholms stad träffas vid stadshuset på Hantverkargatan 1. Målet är att överlämna ett brev till Lotta Edholm och kanske rent av få till en dialog.

Nicklas Mårtensson
Ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet

Annonser

Skönt slippa vara barn

Nu är det snart höst igen och arbete och annat har börjat enligt vanliga rutiner. På ett sätt är det skönt, nu behöver jag inte få dåligt samvete för allt jag ”borde hinna göra för att jag har semester”.

Det känns som att det är mycket på gång i höst. Jag har redan flera föreläsningar inbokade om mitt liv med asperger och tvångssyndrom, bland annat i Stockholm på Consensio på tisdag och på Socionomdagarna i november. Samma månad har vi förbundets konferens om arbete och daglig verksamhet. Den 25 september börjar UR:s nya programserie Liv med Autism att sändas.

Ett filmklipp från den kommande serien, som finns på förbundets hemsida fick mig att fundera. Jag har ett eget rum på arbetet. De har inte de barn och ungdomar som går i skolan, inte ens de flesta som går i speciella aspergeranpassade klasser verkar ha det. Många har bara skärmar mellan sina bänkar vilket i stort sett motsvarar ett kontorslandskap på ett litet företag. Kontorslandskap skulle jag inte klara av. Jag klarar inte ens av att dela rum med en kollega. När jag gjorde det förut och personen pratade i telefon kunde jag inte koncentrera mig på mina arbetsuppgifter.

Men hur kunde jag då överleva grundskolan och få godkänt i alla ämnen? När jag tänker efter är jag själv imponerad av hur bra jag trots allt kunde koncentrera mig, om än inte hela tiden givetvis. Vi satt ju i klassrum med runt tjugo elever utan någon som helst avskärmning. Klarade jag det för att jag helt enkelt var tvungen? Det fanns inget alternativ. Inte som jag kände till i alla fall. Jag kämpade utan att tänka så mycket, jag kunde inte tänka mig att missa något. Men det var till ett mycket högt pris – på högstadiet orkade jag inget annat än studierna…

De allra flesta barn med funktionsnedsättningar arbetar heltid, i alla fall de som inte fått dispens från läxor och hemuppgifter. Själv jobbar jag halvtid och har mitt eget arbetsrum. Så jag har jag mycket att vara tacksam för i och med att jag inte är barn och går i skolan längre – men alltför ofta glömmer jag att påminna mig själv om det.

Hanna Danmo
som bloggar från sitt eget arbetsrum hon kan stänga dörren till