Stora små segrar

Snart kommer ett häftigt datum tycker vi siffernördar, 121212. Det är också dagen då min son fyller 18 år och det är på nåt sätt oundvikligt att se tillbaka och reflektera. Den lille pojken som vi inte riktigt förstod oss på har nu blivit en ung man som fortfarande lär oss nya saker varje dag. Mycket av det vi har lärt oss önskar man att man hade vetat när han var liten. En tidigare diagnos än vid 7 års ålder hade också underlättat. Av okunskap krävde vi för mycket av honom men jag är ändå tacksam för att vi har låtit magkänslan styra en hel del. Ett exempel är nagelklippning. Han illvrålade när vi skulle göra det och förnuftsmässigt tänkte man att man får väl köra på ändå för det kan ju inte göra ont men magkänslan protesterade så naglar klipptes när han sov. Lite knöligt, men kändes betydligt bättre och när man läste Gunilla Gerlands bok ”En riktig människa” så insåg man att det visst kunde göra ont.

Många principer hade man om uppfostran. De flesta åkte snabbt ut med soporna. De fungerade ju inte och där stod vi förbryllade med vår förstfödde som jag, med den kunskap jag har nu, rätt snabbt hade kunnat se hade någon form av autism. Jag hade också förstått det magiska med förutsägbarhet långt tidigare än den där dagen då sonen återigen ville kasta boll nerför trappan hos mormor och morfar och jag bävade för det utbrott som skulle komma när vi var tvungna att bryta. Jag fick då för mig att säga: ”nu får du kasta tre gånger till, sen slutar vi” och simsalabim, inget utbrott. När vi nu får chansen att lotsa ytterligare en liten kille genom uppväxten är detta en självklar del. Han har inte autism men mår bra av förutsägbarhet och vem gör inte det?

Magkänslan sa också att en del sociala sammanhang var för svåra men många gånger räckte det med en ansenlig mängd pysselböcker och ett ställe att dra sig undan till. Bara att känna att det fanns ett sånt ställe gjorde det betydligt lättare och roligare för honom att vara med. På sina villkor. Inte utifrån vår bild av hur man som familj går på fest och umgås.

Vilka förväntningar har vi inför julen? Som okunnig mamma tyckte jag en julafton att han inte skulle sitta och spela så mycket dataspel, det var ju ändå julafton. Han blev upprörd och sa ”jag vill slänga julafton i papperskorgen!”. Vi fick ju såklart plocka upp julafton ur papperskorgen och fundera över vad som är viktigt och i det ingick också att ge en liten hint om vad julklapparna innehöll. Överraskningar är inte kul för alla. Jag har insett att jag inte är så värst förtjust i det heller.

Att omvärdera sina normer och att förflytta perspektivet är svårt och jag tänker på alla lussefiranden på dagis och i skolan. För vems skull var han med? De första gångerna som en liten förskrämd tomte längst bak, snudd på utanför rummet och så småningom stjärngosse läsandes en vers. Små, små steg framåt som leder till stora segrar. Såklart jag blev rörd, men varför? Var det pga mina egna förväntningar på hur det ”ska” vara eller var det för att han fixade detta på ett så fint sätt och själv kände stolthet? Jag hoppas och tror att det var den där vetskapen om att detta var en prestation som är svår att förklara. För ett år sen var han i St Petersburg en vecka med sin klass och kom hem med upplevelser och ökat självförtroende. Jag, däremot, tyckte att det var en lång vecka men jag gladdes åt hans äventyr.

Hans 18 år är fyllda av stora små segrar. Av den lille stressade killen med starka autistiska symptom har det blivit en trygg, harmonisk ung man med härlig humor som snart tar studenten med bra betyg i bagaget och det har inte handlat om att förändra honom. Det är vi runt omkring som har lärt oss att anpassa krav, lyfta fram styrkor och ge stöd. Utvecklingen blev belöningen.

Ett citat ska jag bjuda på. Jag försökte för några år sen förklara vad begreppet kylskåpsmamma betydde och han tittade fundersamt på mig och sa: ”Du skulle passa bättre som grill, mamma!”

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom

Annonser

6 thoughts on “Stora små segrar

  1. Ping: Den stora segern | autismasperger

  2. Jättebra Anne!
    Vi är nog många som känner igen oss och våra barn i det du berättar. Det behövs många fler sådana här vittnesmål. De går liksom genom rutan på ett sätt som torra fakta inte förmår.
    Du är en stor tillgång i vår förbundsstyrelse.

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s