BUP skyllde på skilsmässa

De senaste veckorna, efter att ha läst Mats Janssons tidigare inlägg, har jag tänkt mycket på barn och föräldrar som socialtjänsten splittrar. Det har fått mig att fundera en del på min barndom. I jämförelse med många andras var den mycket bra. Men så kändes det inte då.

Efter en del bråk, dock bara verbalt, skildes mina föräldrar när jag var 6 år. Jag bodde omväxlande hos båda.

Skoltiden var inte vad jag hade önskat mig, den var fylld av utanförskap och mobbning. På BUP konstaterade de att jag hade ”problem med kompisar”. Ja, det stämde. Men det var ju på grund av min asperger, som ingen hade något ord för då. I stället sa de att jag hade problem på grund av svårigheter hemma, det vill säga att jag hade haft bråkande och nu skilda föräldrar.

Det jag hade behövt var handfasta råd i hur man närmar sig och umgås med andra barn. Hur gör man när man vill vara med och leka? Hur säger man när man vill ”va” med nån på rasten? Hur ska man klä och bete sig för att inte ses som töntig och hamna utanför? Vad är lämpliga samtalsämnen att inleda med på skolgården? Det är kanske inte sådant som vuxna är så bra på att svara på. Det hade varit bra med en några år äldre tjej som kompis och mentor.

Undrar hur de tänkte där på BUP? Visst var det jobbigt att bo på två ställen – men det hade ju ingenting att göra med mina problem i skolan och med att få kompisar.

Tänk om jag kunde resa i tiden, gå fram till mig själv i 9-årsåldern, krama om mig och säga att det kommer bli bättre med åren. Men hur skulle jag uttrycka mig? ”Härda bara ut i tio år till så kommer du få aspergerdiagnos och insikt i varför du är annorlunda!”

Hanna Danmo Källman
33-åring med Aspergers syndrom som fortfarande känner sig som en vilsen 9-åring på en skolgård ibland

Annonser

One thought on “BUP skyllde på skilsmässa

  1. Det som hände dig, händer fortfarande idag. När ett barn visar tecken på oro, ångest, aggressivitet, tolkas det som bristande förmåga hos föräldrarna, i förstå hand hos mamman. Något måste ha blivit fel hemma, i relation till barnet,, som nu lider, och därför visar diverse symptom. Det förs ingen dialog om möjliga andra orsaker, så som mobbning, utanförskap, svårigheter att få ihop sig själv och sina tankar, stresskänslighet i den allt mer pressande skolan….nej, det måste vara mamman; flertal läkare kontaktade bup-psykologen då min dotter började få allt svårare för att få ihop sig själv, och till slut helt slutade gå i skolan; hon kom allt mer sällan ut ur sitt rum, och jag blev allt roligare för henne; läkarna såg flertal tecken på ast, och menade att BUP måste utreda henne, särskilt med tanke på ärftligheten. Bup psykologen stod fast vid att hon kunde SE att min dotter inte hade någon diagnos. Psykologens analys gick ut på att min dotter ville få uppmärksamhet, och därför tog efter sin brors, som hade np-diagnos, beteende alternativt att hon ville härma mig, som hade två np-diagnoser, för att jag skulle tycka om henne. Denna bup-psykolog på bup Globen är ett skrämmande exempel på vad prestige kan leda till, vilka förödande konsekvenser det kan få för enskilda individer. Gång på gång avfärdade hon ALLA min dotters känslor och tankar genom att upprepa ”du är en sån söt flicka! det är absolut inget fel på dig, jag vet det! dina funderingar är bara inbillningar! tänk vad jobbigt din bror har! och tänk vad ledsna dina föräldrar skulle bli om du också hade diagnos! du är helt frisk, och va glad för det!” . Hon blev inte glad, min dotter, hon blev allt mer uppgiven och livrädd för alla diagnoser för då är man”sjuk” och en verklig belastning för ens föräldrar. och när män år efter år försöker leva upp till andras orealistiska förväntningar, då blir det som det blir…allt starkare ångest, allt större vilsenhet, otrygghet…alkohol, droger, familjehem, P12, behandlingshem. Och socialtjänsten som tar ifrån en absolut sista hoppet om ett värdigt liv på ens egna villkor, utifrån ens möjliga realistiska förutsättningar. Och som säger att allting beror på mamman. Precis så som Bup sa. Cirkeln sluten. Utanför finns dottern. och jag, mamman som kämpat för att dottern ska få vara sig själv, bortom diagnoser. Få adekvat stöd, bli tagen på allvar.

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s