Utredning och diagnos, hjälp eller stjälp?

Det var temat på ett av våra seminarier i Almedalen i år. Vill du läsa mer om seminariet finns det på länken HÄR.  Anledningen till temat är att vi återigen ser ett allmänt mer ifrågasättande av ”diagnoser”. När jag tar del av vissa kritikers argumentation slås jag av det tvärsäkra och höga tonläget samt ett väldigt slarvigt, nedvärderande och förenklat användande av diagnoser i alla möjliga sammanhang. Diagnos som begrepp används ofta som ett förenklat verktyg för att raljera och stigmatisera människor som har stora svårigheter att bli respekterade och lyckas i vårt samhälle.  Anmärkningsvärt är att ”diagnoser” i den allmänna debatten reducerats till att handla om funktionshinder inom det neuropsykiatriska spektrat, särskilt då ADHD och autismspektrumtillstånd.

Uttryck som ”barn med diagnoser” används ofta istället för barn med funktionsnedsättningar, funktionshinder, sjukdomar eller andra problem. Kanske är det inom skolan som det slarviga användandet av diagnosbegreppet är mest utbrett. Hur har det kunnat bli så? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på den frågan. Det handlar säkerligen om så väl olika ideologiska perspektiv som spänningsfält mellan olika professionella områden, inte minst de medicinska/psykiatriska, pedagogiska, psykologiska och sociala. En diagnos är inget självändamål och ingen självuppfyllande profetia. Den är inte generell utan högst individuell.  Diagnos ser jag som en nyckel till kunskap och utbyte av erfarenheter för all berörda.

Från skolan och andra verksamheter uttrycks ofta att man inte ser till diagnoser utan till behoven. Hur kan man förstå behoven utan att göra en kartläggning och analys av vad som ligger bakom ett problem? Hur kan man blunda för den stora kunskap, inte minst om pedagogiska konsekvenser, om autism som finns idag. Det är för mig obegripligt. Lika obegripligt som det vore att inte ta reda på vad som orsakar ett barns allergi, eller vad som ligger bakom ett barns håglöshet vid en depression. Varför är det ok med hörselpedagoger i skolan, men inte autismpedagoger? Detta trots att det finns så mycket forskning och praktisk erfarenhet kring autismspektrumtillstånd och dess pedagogiska konsekvenser.

Diagnos kommer från grekiskans dia gnosis och betyder genom kunskap/vetskap. Genom fördjupad kunskap ökar vår förståelse för vad som ligger bakom ett problem eller en svårighet. Den kunskapen är en förutsättning för att kunna ge rätt stöd och behandling.

Vid autism har man ett annorlunda eller ovanligare sätt att tänka, tolka, förstå, kommunicera samt oftast också problem med att hantera sinnesintryck. Det syns inte på utsidan och är svårt att förstå. Det behövs fördjupade utredningar för att se och förstå vad som ligger under ytan. För att förstå de behov en person med någon form av autism har behövs dels den fördjupade generella kunskapen om autism och dels kunskap om de individuella uttrycken och behoven. Det är det en diagnos ska leda till. Många är vittnesmålen om att först efter utredning och diagnos har man lyckats förstå behoven och hur de ska tillgodoses. Gång på gång tar vi del av förfärliga berättelser där barn och vuxna med någon form av autism far oerhört illa av det okvalificerade stöd som ges utifrån generell kunskap om barn och vuxnas behov. Det är en skam att detta får fortgå.

Vi ser också oroande tendenser där diagnosen används helt fel. Grova generaliseringar görs och respekten för individen försvinner. Hänsyn till individuella behov tappas bort. Personer med funktionshinder beskrivs som sin diagnos och inte den unika person man är.  Vissa skolor ger inte  särskilt stöd om det inte finns en diagnos och så vidare. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och är ett uttryck för hur diagnoser används felaktigt. Det får dock inte bli en intäkt för att diagnoser i sig är av ondo, det handlar snarast om hur de används.

Risken är uppenbar att kunskapen och kompetensen om autism urvattnas i stället för att utvecklas och att bra autismverksamheter läggs ner. Bland alla ”förståsigpåare” i den allmänna debatten är det förvånansvärt sällan personer med funktionshinder eller deras företrädare som får komma till tals. Det borde stämma till eftertanke. Det är dags att återupprätta diagnosens positiva värde som ett av många verktyg för att förstå vad som ligger bakom en persons problem och svårigheter.

Eva Nordin-Olson
är skol- och distriktsläkare och förbundsordförande i Autism- och Aspergerförbundet

Annonser

2 thoughts on “Utredning och diagnos, hjälp eller stjälp?

  1. Skulle kunna vara mkt till hjälp, men blir idag dessvärre mest till stjälp, särskilt i kontakt med myndigheter som har makten att använda diagnosen mot en, och också makten att avstå från att fördjupa sina kunskaper. En förälder m ast-diagnos är i reell riskzon för att få sina barn fråntagna/placerade, med hänvisning till ”oförmåga” som direkt konsekvens av diagnosen.

  2. Skulle kunna vara mkt till hjälp, men blir idag dessvärre mest till stjälp, särskilt i kontakt med myndigheter som har makten att använda diagnosen mot en, och också makten att avstå från att fördjupa sina kunskaper. En förälder m ast-diagnos är i reell riskzon för att få sina barn fråntagna/placerade, med hänvisning till ”oförmåga” som direkt konsekvens av diagnosen.

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s