Rädslan blir större än cykeln

Ibland hjälper det inte hur pedagogisk man än försöker vara som förälder.

Att lära Frida nya saker som gäller motoriken är trögt. Som att cykla på en normalstor cykel.

Något som för andra barn går med lite träning går för henne också – javisst – men med mängder av träning och upprepning och upprepning på nytt. Nöta, nöta nöta.

Föräldrar och syskon blir svettiga och trötta i sina försök att få henne att göra detta.

Att få henne att våga. Att nå över det mentala hindret – eller krypa under – eller hitta ett sätt att muta sig fram. Köpa Palle Kuling på ICA – kan det vara nåt? Att resonera med henne, ”alla andra cyklar på en större cykel – snart slår benen emot i marken”. Men så länge rädslan är större än cykeln når vi inte fram.

När hon lärde sig cykla på sin lilla cykel, den allra första, var det samma kamp. Hon sprang iväg, skrikande längs gatan – och tyckte att vi var de hemskaste av föräldrar. En vacker dag efter ett antal pedagogiska försök lyfte pappan och brorsan bara upp henne. Pushade henne. När hon väl satt på sadeln, så höll de i och sprang bredvid, ihärdigt peppande.

Man kan bli slut för mindre, man vet vilket motstånd som finns – men hon lärde sig. Och hon sa ganska snart att hon tyckte att det var kul. Vi gjorde ett försök häromdagen – men det misslyckades. Men är man förälder till ett autistiskt barn ger man aldrig upp. Drivkraften är att se lyckan i ögonen hos henne när hon klarar det.

– Mamma, titta på mig, jag kan!

Annika Gelin
Mamma till Frida och informatör vid Arbets- och miljömedicin, Universitetssjukhuset Örebro

 

Annonser

One thought on “Rädslan blir större än cykeln

  1. Åh, när jag läser ditt inlägg minns jag en dag förra sommaren när min Prinsessa var fyra år. Det var innan vi förstod att hon skulle få diagnos. Hon var bara envis, trodde vi.
    Hon skulle cykla på en ”stor” cykel. En cykel utan stödhjul. Hon hade jättebra balans på sin spring/balanscykel, men så fort hon kom upp på en annan cykel och skulle trampa samtidigt så gick det inte. Jag höll i henne såklart, något annat var inte tänkbart.
    Hon klarade det inte. Hon var arg. Skrek och grät högljutt. Jag försökte avstyra och avsluta, att vi skulle göra det en annan gång. Men hon SKULLE cykla. Hon SKULLE klara det. NU. Hon var ursinnig och jag skämdes inför grannar.
    På något sätt fick vi till det så att hon åtminstone hjälpligt tog sig framåt en liten stund.

    I sommar lärde hon sig (nu 5 år) att både balansera och trampa, utan stödhjul och någon som höll i. Ändå så vill hon inte. Det är läskigt. Kan ju ramla.

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s