Tillbaka till arbete och vardag

Nu har jag varit på jobbet ett par veckor sedan jag kom tillbaka från semestern. Anne beskrev i tisdags att många andra med autism/asperger känner lättnad över att komma tillbaka till arbete och rutiner. Så är det inte för mig. Jag känner varje år att semestern gått för fort och önskar att jag fick fortsätta vara ledig. Jag har alltid för mycket att göra och har inte problem med fri tid.

Men givetvis är det också trevligt att komma tillbaka till jobbet, jag har ju trots allt ett jobb som jag trivs mycket bra med. Det är inte alla förunnat.

Det är kanske konstigt att jag, som är över trettio, ännu inte riktigt vant mig vid att inte ha tio veckors sommarlov som man hade på den gamla goda tiden. Men jag ska inte klaga, min skoltid var ju allt annat än en dans på rosor så jag är definitivt lättad över att den är förbi.

Men mina sista år på gymnasiet var lyckade. Då gick jag i en aspergerklass. Jag hoppas verkligen att man tar sitt förnuft till fånga ute i kommunerna och slutar lägga ner sådana klasser. Vi är många som vittnar om att denna skolform varit avgörande för att vi skulle trivas och över huvud taget klara av våra studier.

Jag och Mats Jansson träffade många elever i olika skolor i våras. Det var trevligt att möta all den hoppfullhet inför framtiden som fanns hos många av dem men också nedslående att höra om hur jobbigt många har haft det i ”vanliga klasser” innan de hittade rätt. Mindre än jag trodde verkar ha förbättrats sedan jag gick i skolan.

Det behövs mer information och utbildning i samhället, speciellt till personal som jobbar inom skola och annan omsorg av barn och vuxna. I Stockholm har vi projektet Kognus som fixat gratis föreläsningar och utbildningar till personal. Det borde finnas i alla delar av landet. Nästa vecka gör jag min sista föreläsning hos dem eftersom projektet tar slut.

En av mina ”föreläsarkollegor” med asperger är Patrik Lindberg. En fascinerande man som haft fler jobb är jag kan räkna till och aldrig verkar ge upp. Han är en bra förebild. Jag har skrivit ett reportage om honom som ni kan läsa i nästa nummer av Ögonblick som kommer ut i mitten av september.

Något annat jag tycker borde finnas på fler ställen i landet är sommarläger och kurser. Jag var på Norrlägret i somras som tre av Autism- och Aspergerförbundets föreningar i norr arrangerade. Själv har jag tidigare varit med och arrangerat läger och kurser. Det var skönt att för första gången bara vara deltagare.

Hanna Danmo Källman
ingår i Ögonblicks redaktion och föreläser om sitt liv med Aspergers syndrom

Annonser

Brytningstid återigen

För två månader sen bloggade jag lite om skolavslutningar och sommarlovets början. Sommarlovet och semestern är nu slut och vardagen tillbaka. När man pratar med kollegor och vänner så är det lite blandad kompott av lite extra stor måndagsångest och uttryck som ”det är ändå rätt skönt att komma in i de vanliga rutinerna”. Kanske lite för att trösta sig själv när ledigheten är slut. Många barn blir lite rastlösa efter all ledighet och ser fram emot att börja skolan igen och träffa alla kompisar. Kanske man byter klass eller skola och tycker att det är spännande. Ingen större dramatik.

Så är det då den gruppen som vi vill ska få samma chans till ett bra liv som alla andra: barn, ungdomar och vuxna med autismspektrumtillstånd och deras anhöriga. Det är en helt annan dimension på känslorna. Ångesten inför det nya är svårare. Lättnaden över att komma in i rutinerna är större. Det är svårt att förklara detta för andra. Man får alltid ”ja, men så är det ju för oss också” tillbaka. Nej, det är det inte, och tack och lov har jag haft förmånen att träffa många människor, bl a genom förbundet, som förstår.

Under året har vi sett att många kommuner lägger ner sina särskilda undervisningsgrupper. Den livboj som dessa är för våra barn och ungdomar har brutalt ryckts undan i inkluderingshysterins namn. Den nya skollagen förbjuder inte dessa lösningar som de felaktigt verkar tro. Läs Nicklas Mårtenssons inlägg från i maj och Hanna Danmo Källmans från i juni. Många med autism/Asperger tvingas in i stora klasser där de inte får samma chans att utvecklas och må bra. Hur ska man då kunna se fram emot det nya läsåret?

Desto roligare då att höra om dem som trots allt hittar bra lösningar som fungerar. En del gör det i ”vanliga” klasser med anpassat stöd och en del i mindre grupper med autisminriktning. De ser fram emot skolstarten och en fungerande vardag. Lika olika som vi är som individer, lika olika måste lösningarna vara.

Tänk att få sitta vid lunchbordet på jobbet som alla andra och pusta lite över småsaker som vädret eller att vi fick silver istället för guld (klagade själv idag över den beställda matlådan som innehöll potatis istället för ris) men ändå mysa inombords av tanken på att ens barn mår bra i skolan!

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom