Var fanns lärarna när jag behövde dem?

Det har skrivits en del om skola här på bloggen. Det får mig att tänka tillbaka på min egen skoltid, som var långt ifrån lätt. Jag föreläser regelbundet om mitt liv, från barndomen fram till nutid. Det känns jobbigt ibland, som att jag ältar mina problem från skoltiden om och om igen. Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att berätta om mina erfarenheter, det är dubbla känslor.

Jag var nästan alltid utanför och mobbad under min skoltid. Jag var alltid den som blev över på idrotten när man skulle dela upp sig i par. Varför kunde inte lärarna ha delat in oss istället? Jag var den som satt på trappen och undrade hur man gör när man vill vara med och leka. Väntade förgäves på att någon skulle komma fram och fråga om jag ville vara med. Jag önskar att det hade funnits skolpersonal som kunnat hjälpa mig på traven.

När jag blev äldre och modigare och hängde med de andra fick jag höra att jag inte var önskvärd, att de inte ville att jag skulle följa efter. Det var ännu mer sårande att bli ratad än att sitta ensam. Men jag hade i alla fall varit modig och försökt. Det är ju alltid något.

Men det fanns tillfällen då alla fick vara med och leka. När man spelade kula till exempel. Men jag var inte så bra på det så mina kulor tog snabbt slut. Tur att pappa köpte nya åt mig! I leken ”Under hökens vingar” fick alla också vara med. Ni vet leken då en person säger en färg och ska jaga och kulla alla som inte har den färgen på kläderna. Jag bad min mamma köpa en randig tröja med jättemånga färger…

Jag frågade alldeles för mycket på lektionerna, till exempel om ord jag inte förstod på engelskan. Jag märkte att de andra eleverna blev irriterade på mig – men de var ju ofta elaka utan anledning så jag förstod inte att jag hade gjort något fel. Kanske kunde någon lärare ha förklarat för mig?

Med åren blev det blev mer och mer att anteckna på lektionerna. Jag som inte kunde sovra bort det oviktiga skrev upp nästan allt. Sedan satt jag där med mängder av svårtydda anteckningar. Jag hade behövt hjälp med att plock ut det viktiga i texterna eller kanske fått skriftliga sammanfattningar och sluppit anteckningsbiten.

Mot slutet av tonåren kom diagnosen Aspergers syndrom som en stor lättnad. Då fick jag börja i en aspergerklass på Danderyds gymnasium i Stockholm och trivdes mycket bättre i skolan. Där fick jag den hjälp jag behövde för att klara av undervisningen galant. Jag fick förstående lärare och klasskamrater och var allt annat än utanför. Kanske hjälpte det till att jag var den enda tjejen i klassen…

Hanna Danmo Källman arbetar på Autism- och Aspergerförbundet och har begåvats med bland annat Aspergers syndrom

Annonser

7 thoughts on “Var fanns lärarna när jag behövde dem?

  1. Hej Hanna !
    Din redogörelse är gripande. Dessvärre ifrågasätter jag och det bestämdaste den här typen av konstruerade diagnoser. Jag har själv fått den konstaterad i två stora utredningar. Läs på och sätt dig in i DSM m m. Det finns idag inte några faktiska bevis som håller vetenskapligt vare sig om psykiska sjudomar eller psykisk s k funktionsnedsättning. Var inte en duktig idiot. Du gör alla andra en otjänst. Micke

  2. Ping: Brytningstid återigen | autismasperger

  3. har du också som mig? jag glömmer bort vad jag läst för något och hamnade efter i skolan speciellt vid läs uppgifter. Jag har svårt att följa instruktioner.
    Jag kanske också har aspergers.

  4. Hej Hanna, starkt skrivet. Jag har själv blivit utsatt för grov mobbning på grund av att jag stack ut och inte följde deras ”normer”. Fick diagnosen aspberger 2010. Idag har jag skrivit en bok om min tid på en av Sveriges internatskolor, jag föreläser också idag om vikten av våra olikheter, förmågor och hur vi kan använda dessa. Samt om vuxenvärldens ansvar, vikten av civilkurage osv. Du får gärna läsa mer på min hemsida. Starkt skrivet! Har även en blogg.

    http://www.jakoblinden.webb.se
    http://www.jakoblinden.blogg.se
    http://www.sanningensord.webb.se

  5. Tack Hanna. Vad fint att du delar om din skoltid och jag blir rörd av ditt mod och din kreativitet som du använde. Kram Kerstin

    • Jaa precis. Var fanns hjälpen när vi gick i skolan??
      Hade en kompis som var synskadad. Vi skulle göra ett gruparbete, hon fick rätt på en sak där och vi som såg ja vi fick fel…. Den enda hjälp jag fick i skolan var lite xtra engelska. Min mamma kämpade inte tillräckligt för mig.

Lämna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s