Skolan ska anpassas efter eleverna, inte tvärtom!

Inom Stockholms stad finns drygt tusen grundskoleelever skolplacerade i särskilda undervisningsgrupper. Siffran blir ännu högre om man tar med de mindre grupper som de olika fristående skolorna erbjuder. Utav dessa elever är drygt 200 elever, fördelat på 18 grupper, placerade i det stadsövergripande S:t Örjan skolor som erbjuder olika typer av specialpedagogiska inriktningar beroende på elevernas särskilda behov.

Grunden för att placeras i en sådan grupp är att vårdnadshavarna i samråd med rektorn och elevhälsan i ett åtgärdsprogram har kommit fram till att eleven har störst förutsättningar att lyckas i skolan vid en sådan skolplacering. Formuleras detta behov i åtgärdsprogrammet så har denna placering ett starkt lagligt stöd i skollagen. Trots detta hör jag som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet rapporter från olika håll som exempelvis Mölndal, Sjöbo och Gävle att kommunernas särskilda undervisningsgrupper läggs ned. Autism- och Aspergerförbundets hållning i frågan är helt kort att undervisningen ska anpassas efter elevernas behov. Eftersom elevernas behov varierar så mycket måste det finnas ett lika varierat utbud av lösningar, exempelvis inkludering i helklass med eller utan elevassistent, särskild undervisningsgrupp och enskild undervisning samt alla de blandlösningar av dessa alternativ som passar eleven bäst.

Varför är då de särskilda undervisningsgrupperna värda att slå vakt om?

1. Relevant kompetens hos skolpersonalen. Skolpersonalen i dessa grupper har generellt sett en större kunskap om samt erfarenhet av att undervisa elever med autism/Aspergers syndrom jämfört med lärare i traditionella skolklasser. Det är mycket viktigt då funktionsnedsättningen medför så omfattande pedagogiska konsekvenser att skolpersonalen bör ha en hög kompetens på detta område. Det är en förutsättning för en bättre förståelse för elevernas skolsituation och möjliggör ett mer anpassat bemötande av eleverna.

2. Pedagogik, metod och arbetssätt anpassas lättare efter den enskilda elevens behov och förutsättningar i en mindre grupp jämfört med i helklass. Vanliga anpassningar för elever med autism/Aspergers syndrom är en strukturerad undervisningssituation där skoldagen är förutsägbar, informationen visuell, personaltätheten hög och att de för eleverna irrelevanta sinnesintrycken minimeras.

3. Fysisk miljö. Klassrummet och andra för eleven viktiga skolmiljöer kan lättare anpassas i ett särskilt klassrum så att de blir tillgängliga för eleven.

4. Gruppstorlek. Även en mindre gruppstorlek är för vissa elever en förutsättning för en hanterbar lärmiljö som kännetecknas av trygghet och pedagogisk stimulans.

5. Tillgång till adekvata hjälpmedel. För att eleven ska ha de bästa förutsättningarna för att kunna tillgodogöra sig undervisningen bör relevanta hjälpmedel vara en naturlig och ständigt tillgänglig del i undervisningssituationen.

Jag har arbetat som lärare för elever med diagnos inom autismspektrum i såväl enskild undervisning som i särskilda undervisningsgrupper och i traditionella skolklasser. Jag vet att eftersom elevernas behov ser så olika ut så passar undervisningen i helklass vissa elever medan det för andra elever krävs en mer anpassad skolsituation i mindre undervisningsgrupp.

I Stockholms stad är till skillnad från vissa andra kommuner i landet inte de särskilda undervisningsgrupperna akut hotade. Däremot är den stadsövergripande S:t Örjan skolor med dess värdefulla och kompetenta elevvård det. Det främsta skälet till detta är att den nya skollagen anger att alla elever endast ska ha en rektor. Men om det är detta som det hela kommer an på bör staden söka efter en lämplig administrativ lösning på problemet. Satsning på S:t Örjan skolor har nämligen varit framgångsrik då man genom ett kompetent helhetsgrepp har stärkt såväl elevernas självkänsla som skolprestationer. Detta vittnar många utav de samtal som jag har haft med föräldrar till elever som går eller har gått på S:t Örjan skolor om. De beskriver S:t Örjan skolor som en viktig del i en framgångsspiral. Det vill säga att man satsar på eleverna i tidig ålder så att de har gott självförtroende och kunskaper så att de har goda förutsättningar att nå grundskolans mål, komma in på ett gymnasieprogram efter eget intresse och därefter stå välrustade för vuxenlivets utmaningar.

Att lägga ner S:t Örjans framgångsrika organisation inklusive dess kompetenta elevhälsa vore ett steg i fel riktning. Denna riktning leder mot det i samhällsdebatten ofta diskuterade utanförskapet. Det kännetecknas bland annat av en dåligt anpassad skolsituation som leder till skolfrånvaro och att eleverna inte får den så viktiga gymnasiebehörigheten. Att denna negativa spiral börjar vid en dålig anpassad skolsituation och snabbt går över i skolfrånvaro vittnar Autism- och Aspergerförbundets medlemsenkäter om. En slående siffra från en sådan enkät är att 59 procent av eleverna med Aspergers syndrom uppges varit hemma från skolan under kortare eller längre perioder på grund av att skolsituationen inte är tillräckligt anpassad.

Att göra en ambitiös satsning på barn och elever i ung ålder är logiskt och mänskligt försvarbart, det har vi vetat länge. Men i många sammanhang är det ju bra att kunna anföra ekonomiskt stöd för dessa satsningar, detta hittar man i den nationalekonomiska forskaren Ingvar Nilssons studier.

Jag avslutar detta blogginlägg med att inte bara önska att S:t Örjans skolor blir kvar i sin nuvarande form utan även att de särskilt anpassade undervisningsgrupperna runt om i landet får vara kvar.

TREVLIG SOMMAR!

Nicklas Mårtensson
som arbetar den sista veckan som ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet innan en tids föräldraledighet tar vid. Av just denna anledning har jag tagit mig friheten att skriva ett extra långt blogginlägg.

Annonser

Gungande hav, karaoke och kontrolltvång

Jag älskar båtar. Speciellt stora lyxkryssare och finlandsfärjor. Det har jag gjort hela livet. Man kan nästan säga att jag delvis har vuxit upp på sådana färjor eftersom vi åkte med dem varje år till landstället i Finland och jag lärde mig hitta överallt. På den tiden var det båtarnas bollhav som lockade mig mest. Och godiset i tax-free-butiken. Nu är det buffémat, fest, dans och karaoke. Jag skäms inte för att jag sjunger hellre än bra, för att använda ett beprövat uttryckssätt.

Trots min asperger har jag inte svårt med stora folkmassor i dessa sammanhang. Det beror nog på stämningen och att jag trivs. Ett glas vin eller två gör nog sitt till.

Jag älskar också känslan av att vara på havet, se ut över skärgården, känna sjöbrisen och det mysiga gungandet. Det som många andra ogillar och blir illamående av. Ibland följer den gungande sköna känslan med flera timmar efter att jag gått iland.

Men alla resor, även korta kryssningar, kräver mer förberedelse för mig än för de flesta andra. I alla fall andra inom ”normalspektrumet”. Jag använder min detaljerade packlista som jag anpassar efter varje resa. Själva packandet tar ändå flera timmar. Vilka kläder ska jag ha med? Hur många av varje är lagom? Har jag glömt något?

Mina svårigheter märks också tydligt när man ska lämna hytten och kliva av. Mitt kontrolltvång säger åt mig att minutiöst gå igenom varje hörn av hytten för att vara säker på att jag inte glömt något. Och jag är lydig. Det tar ofta lång tid och mina medresenärer brukar stå otåligt och trampa i korridoren. Ibland leder det till och med till att vi blir ovänner. Ofta kommer det också stressade städare och undrar vad vi håller på med. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Hanna Danmo Källman
arbetar på Autism- och Aspergerförbundet och har begåvats med bland annat Aspergers syndrom

Släck inte ljuset i barnens ögon!

Något jag tycker väldigt illa om är när man släcker ljuset i ett barns ögon. Vi gör det när vi är för stressade för att lyssna på något trevligt som har hänt i skolan, när vi säger nej utan att lyssna på barnets argument, när vi tolkar barnets signaler som oönskat beteende när det i själva verket handlar om kommunikation. Vi väljer om vi vill lyfta eller sänka ett barns självförtroende. Alltför många väljer tyvärr det senare, förmodligen omedvetet.

Jag såg skillnaden på ett barn i 10-årsåldern som dagligen mötte en personal som i princip skällde i förväg och sänkte barnet varje dag och som sen fick en ”lyftande” personal. Ljuset kom tillbaka i hans ögon!

Vilka mekanismer ligger bakom lusten att uppfostra och bestraffa snarare än att skapa förutsättningar för kommunikation, respekt och lärande? Vi ser det i många sammanhang; en äldre person på ett äldreboende som inte hinner till toaletten, en person på ett gruppboende som har svårt att kommunicera sina behov och börjar bita sig, en elev med autism som inte klarar av en störig miljö och får utbrott, en orolig patient inom psykiatrin som, läggs fastspänd i bälte. Vad är det som gör att vi missbrukar vårt maktövertag istället för att se den andres behov och försöka förstå?

Stress påverkar vår förmåga till empati negativt och hur ser det ut i skolan, vården, omsorgen etc? Orimliga krav ställs på personalen. Hur pedagogisk blir man när man går på knäna och hur empatiska ska vi kräva att eleverna ska vara i en miljö som många av oss inte skulle acceptera en enda dag? Med mer kunskap och kompetens blir vi bättre rustade mot att falla i stressfällan och vi kan också ställa högre krav på den verksamhet vi befinner oss i.

Det politiska parti som räknar mer än ett budgetår i taget och ser hur dyrt det blir på lång sikt att bryta ner människor och vågar satsa preventivt och långsiktigt får min röst i nästa val. Det lönar sig att rusta människor med kompetens och att sätta upp en rimlig kravnivå.
Vad kostar det att släcka ljuset i ett barns ögon?

Anne Lönnermark
Vice ordförande och mamma till tre barn varav ett med Asperger syndrom.

Ojämna människor och fyrkantiga system

”Tack vare Division TEACCH kan jag leva ett självständigt liv.” Så sa David, en ung man med Aspergers syndrom när jag och min dåvarande kollega Hanna Danmo besökte honom i hans hem i North Carolina för snart tio år sedan.

David var mycket kompetent med siffror och bokföring och arbetade som revisor på Division TEACCH. När han jobbade kom Mobile Crew, ett team inom Division TEACCH där det fanns andra med Aspergers syndrom med annan kompetens och andra intressefält ,och fyllde hans kylskåp med matlådor, klippte hans gräsmatta, strök hans tvätt etc. Man byggde helt enkelt upp team med kompetens som kompletterade varandra. Någons styrka kompletterade någon annans svårighet. På så vis fick alla ta vara på just sin styrka och fick stöd med sina svårighetsområden.

Det är nu många år sedan jag mötte David. Men vissa möten minns man särskilt väl. Detta var ett sådant.

Som jag förstått finns det just nu gott om särskilda medel inom Arbetsförmedlingen avseende personer som står långt från arbetsmarknaden. Personer med Aspergers syndrom är en grupp som ofta står långt från arbetsmarknaden. Jag kan förstås inte låta bli att fundera på om det skulle kunna byggas någon liknande modell i Sverige. Vem eller vilka skulle kunna tänkas våga genomföra en sådan satsning i Sverige? Den modell man byggt upp inom Division TEACCH är sedan länge både beprövad och välfungerande. Det borde vara relativt enkelt att bygga liknande system i Sverige.

Vi har ofta lite fyrkantiga system i Sverige. Ojämna människor passar inte alltid in i dessa fyrkantiga system. När systemen inte passar människorna bör man se över hur man kan ändra systemen.

Nu undrar jag. Vem vågar vara först… ?

Anna Sjölund
som gästbloggar har länge varit aktiv i förbundet och inom autismspektrumområdet.
Bland annat har hon skrivit ”Vardagsstöd” och ”Boendestödsboken”.

Möten med ungdomar

Under april och början på maj har Hanna Danmo Källman och jag varit runt i Stockholm och Uppsala och träffat elever på gymnasieskolor med inriktning Aspergers syndrom.  Vi har pratat om hur det är att vara ung idag med autismspektrumtillstånd. Det har varit spännande samtal om skola, framtid och identitet. Som förväntat har tankar, åsikter, framtidsplaner och drömmar gått isär lika mycket som på vilka andra gymnasieskolor som helst.

Det har varit roliga möten. Men allt har inte varit roligt. I samtliga grupper vi träffat har elever berättat om mobbing, utanförskap och upplevelser av misslyckande från tidigare skolgång. Många har betalat ett mycket högt pris för att gå i ”vanlig” skola.

– Det är ingen vanlig skola, sade en elev. Jag har gått där och det är en galen skola!

De som inte haft sådana upplevelser från grundskolan har varit några få som då oftast redan från skolstart eller tidig skolgång gått i en mindre klass med bättre stöd.

Det har varit inspirerande att träffa ungdomar och höra hur skolan fungerar idag i aspergerklass på gymnasiet, men också smärtsamt att höra när det berättats om tidigare skoltid och om vuxenvärldens svek. Skolan, som ska vara en plats där man växer, utvecklas och lägger grunden för resten av livet, har för många av de elever vi träffat varit en kamp för överlevnad. Ingenting annat. Tills de började i aspergerklass.

Skolorna vi har besökt har varit lite olika och har arbetat på lite olika sätt. Det som förenat dem är möjligheten för elever att gå i en skola med färre elever och mindre intryck, en skola som erbjuder upplevelsen av att bli accepterad för den man är.

Utan att göra några djupdykningar i ideologiska resonemang om inkludering, exkludering och kategorisering kan jag konstatera att jag under vårens skolbesök inte hört någon enda elev säga: ”…och sedan började jag i aspergerklass och då blev det sämre”.

Mats Jansson
är ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet

 

Socialstyrelsen på besök

Om inte Mohammed kommer till berget så får berget komma till Mohammed… frasen for genom huvudet när Socialstyrelsen besökte förbundets kansli häromdagen.

Allt som oftast är någon av oss på kansliet eller förbundets ordförande Eva på möte hos Socialstyrelsen vid Västerbroplan och Primusgatan. Nu var det tvärtom – de kom till oss på Bellmansgatan och mötet handlade om något viktigt: kompetensen hos personal i LSS-verksamheter.  Socialstyrelsen håller på att ta fram så kallade allmänna råd om detta och ville ha förbundets synpunkter.

Så ombudsman Nicklas och jag gjorde vårt bästa för att beskriva hur avgörande det är att personalen har kunskap om autismspektrumtillstånd. Hur ska man annars kunna ge stöd, service och omsorg av god kvalitet – utan att förstå varför Olle kommunicerar som han gör eller varför Lisa har svårt för hårda duschstrålar?

Lyckades vi? Det får vi veta någon nästa år när de allmänna råden är klara.

Anna Calissendorff är förbundssekreterare och mamma till tre vuxna barn. Äldst är Staffan som har autism, utvecklingsstörning och epilepsi.

Fokus på Autism

Förra veckan var jag på den stora konferensen Fokus på Autism i Stockholm. Att konferensen lockade över 800 deltagare visar på vilket stort engagemang det finns på detta område. Flera intressanta föreläsningar behandlade aktuella forskningsresultat medan andra redovisade tankarna bakom förslaget på de nya kriterierna för autismspektrumtillstånd i DSM-5.

Den mest intressanta föreläsningen tyckte jag den brittiska logopeden Gina Davies höll. I korthet handlade det om hur man kan arbeta med att inspirera barn med autism till uppmärksamhet och kommunikation. Hennes framgångsrika arbetssätt kännetecknas av att skapa intresse genom en lustfylld inlärningssituation där engagemanget och förutsägbarheten är stor.

Se gärna detta filmklipp där Gina Davies berättar hur hon skapar engagemang http://www.youtube.com/watch?v=mbsKmMH0XjI

Nicklas Mårtensson
är ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet