Släpp fram resurser till rätt stöd i skolan

Riksdagen har nyligen beslutat om de efterlängtade ändringarna i skollagen gällande tilläggsbelopp. De ska gälla från 1 juli i år och målet är att skolhuvudmännen ska få de resurser som behövs för att kunna ge varje elev särskilt stöd, utifrån deras behov. Utbildningsminister Gustav Fridolin motiverar här ändringen:

”Det här är en viktig förändring för några av de mest utsatta eleverna och för skolor som arbetar särskilt med dem. Att investera tidigt så att alla elever, med olika förutsättningar, får en bra skola och de kunskaper de behöver kommer innebära att stora kostnader besparas både för samhället i stort och för enskilda individer.”

Jag håller med om de fina orden och därför är det särskilt stötande att se hur ändringar som ska stärka elevers rätt till stöd i skolan tas emot i verkligheten. Friskolan Kajan i Uppsala startades av föräldrar för sju år sedan. Hälften av eleverna går i särskola och många har autism. Föräldern Fredrik Hjelm förklarar valet att starta en friskola så här:

”Vi startade för att vi tyckte att kommunen inte kunde leva upp till det vi ville ha – utbildning. Kommunens skola upplevde vi mer som en förvaringsskola. Men att starta friskola var inget självändamål i sig, det var mest jobbigt. Vi tjänar inga pengar på det här. ”skola_10

Kerstin Nilseng är handläggare och arbetar med bedömningar på utbildningsförvaltningen på Uppsala kommun. Hon tror inte att detta tydliggörande i skollagen av elevernas rätt till stöd kommer att göra någon skillnad. Hon förklarar vidare saken i SVT Uppsala:

”Om du driver en friskola och inriktar dig till elever i behov av särskilt stöd, då vet du att särskilt stöd är en del av grundbeloppet. Om alla elever är i behov av särskilt stöd blir det svårt med grundbeloppet, men det är ingen anledning för oss att betala tilläggsbelopp. Det är ju inte elevens behov utan mer en affärsidé som inte går ihop med grundbeloppet.”

Om resonemanget handlar om anledning till att betala tilläggsbelopp så vore det mest rimliga att utgå ifrån elevernas behov av stöd för att det ska kunna fungera i skolan och inget annat.

 

Nicklas Mårtensson

Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och medverkar nästa vecka på ett angeläget seminarium om skolan på Björkanderska i Visby.

 

Annonser

Frustration, vilja och idogt arbete

Min ledare ur Ögonblick nr 2:

I skrivande stund (29 maj) har direktiven för LSS-utredningen precis kommit och utredaren har blivit utsedd. Désirée Pethrus, kristdemokratisk riksdagsledamot, har fått detta viktiga och svåra uppdrag som ska redovisas senast den 1 oktober 2018. Jag har ingen anledning att ifrågasätta valet av utredare, men direktiven hon ska arbeta efter gör mig orolig.

I inledningen står det: ”Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.” Ja, så långt verkar det bra men ju längre man läser desto mer nedstämd blir man. Direkt upprörande och även märklig är skrivningen om att ökad kvalitet i insatser enligt LSS ska finaniseras genom besparingar i assistansersättningen. Grupper ställs emot varandra och det primära målet är att minska kostnader, inte garantera goda levnadsvilkor.

Den kraftiga slagsidan mot kostnadsfrågor, främst angående personlig assistans, visar tydligt i vilken riktning man vill att utredningen ska gå. Man sätter mål innan nödvändiga analyser är gjorda. Med en grundlig samhällsekonomisk analys av vinsterna med att människor blir delaktiga och har goda levnadsvillkor skulle målen troligen se helt annorlunda ut och insatserna ses som investeringar.

Det känns oerhört angeläget nu att vi får ge vår syn på saken och vi har redan påbörjat arbetet. En inspirerande LSS-ombudsträff i maj har gett oss kraft att gå vidare och hjälpas åt, lokalt och nationellt. I Almedalen kommer vi att ha ett seminarium om LSS där Désirée Pethrus kommer att delta vilket känns väldigt bra. Arbetet fortsätter sen med att bidra till utredningen på olika sätt genom att visa vad vi menar med mänskliga rättigheter och goda levnadsvillkor. Vår uppskattade konferens ”Lyft upp eller trycka ner” som i höst äger rum i Göteborg ger goda exempel på hur rätt kompetens kan göra stor skillnad. Vi har också stora förhoppningar på att vårt projekt e-autism ska bidra till en kompetenshöjning på basnivå, t ex inom LSS-verksamheter, vilket det finns stort behov av.

Vår senaste skolenkät, som ni kan läsa om i vår tidning Ögonblick (nr 2), visar på fortsatt stora brister i skolan för barn med autism. Det gäller alla skolformer. Hög frånvaro och låg måluppfyllelse är tydliga indikatorer på att många barn med autism inte får den utbildning de har rätt till och att de diskrimineras på grund av bristande tillgänglighet. Ni kan även läsa om Eileen där det har löst sig bra i skolan genom anpassningar som utgår från Eileens behov och gott samarbete. Det gör mig glad på ett sätt men också ledsen för att hon skulle behöva bli stressad och må dåligt innan hon fick tillgång till rätt stöd. Så var det även för Kalle som nu äntligen får må bra och utvecklas. Tyvärr är det något vi ofta hör, att det går väldigt långt innan man gör det som är bäst för individen.

Men det händer också positiva saker såsom förtydligande angående tilläggsbelopp, förändring av rektorsutbildningens innehåll och satsning på kompetenshöjning inom specialpedagogik men det är inte tillräckligt och det går för sakta. Vårt andra seminarium i Almedalen kommer att handla om detta.

DSC_0718 red

Jag hoppas nu att ni alla får en riktigt bra sommar som ger er kraft att ta itu med de utmaningar som väntar men som också ger er möjlighet att njuta av nuet med era nära och kära.

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet

På kursvecka i Sunne

Jag ska vara med på utbildningen Ett pedagogiskt arbetssätt anpassat till ungdomar och vuxna med diagnos inom autismspektrumet. Det är en veckolång kurs som Utbildningscenter Autism arrangerat i många år i Sunne i Värmland. Samma kurs finns också med inriktning på barn.

Det första jag möts av när jag kliver in på kursgården Bergskog är en lista med regler i farstun. ”All spottning på golf och i trappor är strängeligen förbjuden. Kommunalnämnden”. Sedan ser jag dateringen, november 1899. På en annan vägg hänger en skylt med texten ”Välkommen” bredvid ett fotocollage med glada personer och texten ”Det är lätt att le när man trivs”.

Dorith är ansvarig lärare på denna kursvecka med drygt 20 deltagare. Till sin hjälp har hon bland andra lärarna Susanne, Maria och Patrik. En trappa upp finns fyra personer med autism och utvecklingsstörning. Kursdeltagarna delas upp i fyra grupper som ska få följa varsin person med autism. Jag får hänga med grupp tre.

Första dagen ägnas åt introduktion och föreläsningar. Bland det första vi får veta är att det som lärs ut på kursen inte är en metod utan ett förhållningssätt. Och att problemskapande beteenden oftast beror på att personalen inte kan kommunicera på rätt sätt med och förstå personen med autism. Kloka ord. Om jag inte hade kunnat prata och göra mig förstådd skulle jag nog också skrika och slåss i ren frustration om inte omgivningen heller kunde kommunicera med mig.

Dorith säger att det är lätt att lägga skulden på personen med autism vid problemskapande beteenden. ”Men man måste tänka: Vad gjorde jag för fel? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?” Människor tar logiska beslut utifrån sitt sätt att tänka, så uppfostrande metoder och ilska brukar få motsatt effekt än det syftar till. Att tvinga personer till ögonkontakt är inte heller så klokt. ”Det finns bara två tillfällen då man brukar titta någon annan länge och intensivt i ögonen – när man muckar gräl eller när man vill ha sex!” påminner Susanne med både skämt och allvar i rösten.

Resten av veckan består till största del av praktiskt arbete tillsammans med personerna med autism. De har varsitt arbetsrum som har ställts i ordning och anpassats just för dem. Vår grupp får följa med en kille som heter Björn. Den första uppgiften går ut på att observera honom när han gör olika uppgifter för att se vad han klarar själv. Sedan är nästa steg att lägga till stöd och anpassningar som ökar hans självständighet.

Jag imponeras av alla fiffiga hjälpmedel som ligger här och var. Scheman och att-göra-listor med text, bild – eller föremål, för de som behöver instruktioner på mycket konkret nivå. Vid återvinningsstationen är en tidning klistrad på tidningsinsamlingen och en flaska uppsatt där man ska lägga flaskor. ”Alla kan vara delaktiga i allting, bara det är anpassat till den egna nivån”, säger Patrik.

Bild på återvinningsstation för burkar och flaskor

Med tydliga bilder blir det lätt att sortera återvinningen

De flesta av de medverkande med autism har dagsplaneringar dekorerade med bilder på sådant de tycker om. En har snygga kändiskillar och en annan har hårdrocksartister. När personen får symbolen förstår hen att det är dags att gå till sin dagsplanering. Längst upp på listan finns symbolen eller texten med nästa programpunkt.

En del hjälpmedel är genialiskt enkla, som en matta som blivit ett utvärderingsformulär med hjälp av en glad och en sur smiley och ett avdelande streck i mitten. Här fäster personen bilder med kardborrehäftning för att visa vad hen gillat och inte gillat.

På kursgården är det också personer med funktionsnedsättning från en daglig verksamhet som står för service och mat. På väg till lunchen träffar jag en kille därifrån som stolt berättar att han gjort våra kurspärmar. Sen kramar han mig och säger ”Ta hand om dig!”

Det är lätt att le när man trivs.

Hanna Danmo
Skribent och föreläsare med Aspergers syndrom som varit på veckokurs i Värmland

Varför jag valde att bli informatör

Varför valde jag att bli aspergerinformatör? Jag har ju upplevt att mina aspergerdrag har blivit målet för många kränkningar och mycket mobbning genom hela mitt liv. Första gången som jag såg Jill Söderlund föreläsa på Youtube så förstod jag att det kanske inte var fel på mig. Det satte sedan igång processen att lära mig mer och mer om Aspergers syndrom.

Under hela mitt liv har jag blivit mobbad, till och från, och jag har trott att det berodde på att jag var annorlunda på ett sätt som verkade konstigt. Jag trodde att mobbningen skulle sluta om jag gjorde mig av med min diagnos och förändrade mig själv. Jag försökte dölja att jag var annorlunda för alla utom min familj och mina närmaste vänner. Jag var inte redo att behöva utsätta mig för att bli mobbad igen,  men jag blev mobbad i alla fall, och det gick så långt att jag försökte ta mitt liv.

Jag tyckte att det var något fel på mig, eller många fel på mig. Dessutom hade människor som jag trott varit mina vänner helt övergivit mig, på ett sätt som är mer subtilt än att ”lämna mig i sticket”.

Jag hade en stor ilska mot världen och alla i den. Jag trodde att jag skulle vara särbehandlad och mobbad. Till slut stillades ilskan, när jag sökte mig till nya sammanhang som jag kände mig accepterad i. Det var då som jag började acceptera att jag faktiskt var annorlunda, en process som fortfarande håller på idag.

Jag sökte efter olika anledningar till varför jag hade blivit mobbad, men kom fram till att det måste ha varit för att jag var annorlunda och kanske lite mystisk. Det var när jag såg Jill Söderlund, en kvinna som också var annorlunda, föreläsa som jag förstod att det kanske inte var något fel på mig trots allt.

Jag hade fått diagnosen Aspergers syndrom när jag var 10 år gammal, men jag hade blivit mobbad genom nästan hela livet. Dessutom hade jag ingen aning om vem som var vän eller mobbare, förutom mina allra närmaste vänner och min familj. Jag isolerade mig själv från omvärlden och försökte att klara mig så bra som möjligt.

Sedan så hörde jag talas om Paula Tilli via en verksamhet som en av personalen på Fryshuset, som jag gillade väldigt mycket, hade varit med och startat som heter Zebran. Om jag inte hade varit på Fryshuset under den svåra tiden så vet jag inte vad som hade hänt.

Jag såg att Paula var från Ågesta Folkhögskola, men jag trodde att om jag började skolan igen skulle jag bli mobbad lika säkert som 1+1=2. Däremot så behövde jag en rutin för att inte falla ner i depression och kanske inte komma upp igen. Så jag började på Ågesta, trots att den sociala fobin och min rädsla att bli mobbad var så stark.

Allt förändrades när jag förstod att jag var accepterad där och att min berättelse räknades.

Björn Jonsson
går på Ågesta folkhögskola – arbetsliv-information Aspergers syndrom – och praktiserade på Autism- och Aspergerförbundets kansli

Välkomna Åland!

På Autism- och Aspergerförbundets riksmöte nu i april bestämdes det att Åland blir ett av förbundets distrikt. Det är första gången på 25 år som förbundet får ett nytt distrikt. Vårt senaste nya distrikt var Norrbotten, som utgör 25 % av Sveriges yta och där 2,5 % av landets befolkning bor. Men… det var ju Åland jag skulle skriva om. Åland blir nu vårt 25:e distrikt. För min del hoppas jag att det betyder att vi äntligen kan börja ha konferenser på finlandsfärjor – det har jag föreslagit i femton år utan resultat!

Ålands autismspektrumförening har funnits i 2 år och har cirka 100 medlemmar. De är med andra ord lika stora som vårt distrikt på Gotland. Dit ska jag åka i sommar och … Oj, ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen.

Syftet med representantskapsmötet som är samma helg som årsmötet är bland annat att distriktsföreningarna ska få utbyta erfarenheter och dela med sig av goda idéer. Så här berättade en representant från Västerbotten: ”Förr hade vi en årlig medlemsmiddag men nu har vi börjat med ett autismdags-event 2 april istället. Det kom så många att vi måste vi hitta en ny lokal till nästa år!”

Andra distriktsföreningar har motsatt problem. ”Hur gör vi oss attraktiva? Ingen vill ju komma till ett tråkigt årsmöte…”, konstaterar en mötesdeltagare. ”Uppmana medlemmarna att komma med förslag på vad de vill göra”, föreslog en annan. ”Till vårt förra årsmöte kom det bara 5 personer…”, beklagade sig en representant från västra Sverige. När han fick en fråga om hur de tog hand om de fem som kom svarade han: ”Jag vet inte, jag var inte där!” 🙂

Det var många konstruktiva tips som presenterades under helgen. Till exempel tips på medlemsaktiviteter som båtresa med lunch, folkrace för att locka unga killar, älgsafari och cirkus… med Bo Hejlskov. Har han bytt bransch?

Med tekniken gick det upp och ner under helgens möte. ”Jag är ingenjör men det hjälper ju inte alltid…”, konstaterade den omvalda förbundsordförande Anne Lönnermark när tekniken krånglade. Ja, hur ska det nu gå när vår eminente datakunnige Take Aanstoot lämnar styrelsen efter så många år? Han och jag var för övrigt de två första med autism som valdes in i riksstyrelsen. Det var år 2001. Tack för din tid i styrelsen Take!

Hanna Danmo
frispråkig skribent på förbundets tidning Ögonblick

Funktionsmatematik + energiekonomi = sammanhållen skoldag

En sammanhållen skoldag är en ekvation som innehåller två räknesätt. Det första räknesättet är Funktionsmatematik. Där räknar ut man balansen mellan funktionsminus och anpassningsplus. Det andra räknesättet är Energiekonomi. Där räknar man ut balansen mellan ansträngning och återhämtning.

För elever med autism ställer lärandemiljöer och lärandesituationer under skoldagen många krav som överstiger deras funktionsförmågor. Här uppstår funktionsminus. Dessa behöver vägas upp med anpassningsplus. Vilka funktionsminus en elev har och vilka anpassningsplus denne behöver är förstås olika för olika elever. För att kunna sätta in extra anpassningar som fungerar måste detta kunna räknas ut. För att göra det krävs att man gör en kartläggning.

Ett enkelt räkneexempel i Funktionsmatematik:

Funktionsminus Anpassningsplus
Sålla bland många sinnesintryck Minimera intryck
Hålla kvar muntlig information i minnet Skriftliga instruktioner
Kunna planera och organisera skoluppgifter Planeringsstöd
Kunna skapa en sammanhangsförståelse Vara sammanhangsförklarare

Ett enkelt räkneexempel i Energiekonomi:

Energiminus   Energiplus
Hålla kvar uppmärksamheten länge   Återhämtningsaktivitet som ger ny energi
Äta när matsalen är proppfull   Äta i en anpassad miljö
Komma ihåg vad som ska med till skolan   Påminnelsestöd, finns t ex i appen               ResLedaren
Grupparbete med fem slumpmässigt utvalda elever   Eget arbete med fördjupningsuppgift på       datorn

 

Elever som brister i funktionsförmågor får lägga enorm ansträngning på att försöka hänga med i undervisningen och att även på att hantera allt som sker i anslutning till skoldagen. Det kostar för mycket av den energi de behöver för att klara sin skoldag. Det kostar också för mycket av den energi som krävs för att kunna utvecklas optimalt och ha ork, vilja och förmåga att skapa kompisrelationer. Detta leder i sin tur till att de ofta ligger på minus tidigt under skoldagen. Ibland till och med redan i hemmet på morgonen, oanpassade morgonrutiner inför skoldagen kan också kosta en alltför stor del av energibufferten.

En sammanhållen skoldag måste ha en balans där funktionsminus kompenseras med anpassningsplus och där ansträngning i form av energiminus balanseras med återhämtning i form av energiplus. Vad tar och ger energi under en sammanhållen skoldag?

Ekvationen sammanhållen skoldag kräver en uträkning i form av en kartläggning både för att urskilja vilka platser, lektioner, arbetssätt och uppgifter som är fungerande och kan ge energi och återhämtning och vad som tar energi och kräver mycket av eleven så att ekvationen går ihop. Vilka strategier som kan användas för återhämtning är viktigt att få fram. Krav som överstiger förmågan leder till stress. Att aktivt använda energiekonomi förebygger stress.

Utan funktionsmatematik och energiekonomi ser vi att alltför många elever inte klarar av skolan och inte når målen. Vissa förmår inte att gå till skolan alls efter en period med många minus. Vissa elever orkar med en kraftansträngning av att hålla samman hela skoldagen, men bryter ihop helt utmattade när de kommer hem.

Först när lärare och övrig skolpersonal behärskar både funktionsmatematik och energiekonomi går det att skapa en tillgänglig utbildning för alla. För en sammanhållen skoldag gäller detta inte enbart i klassrummet, utan även när eleven har rast, äter i matsalen, utför morgonrutiner i hemmet, tar sig till och från skolan och i fritidsverksamhet.

Alla inom skolan måste kunna göra denna ekvation i samverkan med eleven och dennes föräldrar. Det krävs en gemensam förståelse kring vad som är plus och minus för eleven.

 

God Jul och ett Gott Nytt År önskar

Anna Sjölund

Författare, föreläsare och handledare

Nicklas Mårtensson

Förbundssekreterare

Autism- och Aspergerförbundet

 

I länkarna nedan finns uträkningsstöd för en sammanhållen skoldag i form av kartläggningsmaterial. Det innehåller också ett kartläggningsstöd för att eleven själv ska kunna uttrycka sig. Glöm aldrig bort att lyssna på eleven själv! Nu står julen för dörren och då får man önska sig saker. Vår önskan är att alla elever ska få en sammanhållen skoldag.

Exempel på kartläggning ur boken Skolkompassen.
http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Skolkompassen-till-nätet.pdf

Och ur boken Vardagskompassen:
http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Vardagskompassen-på-nätet.pdf

Gratisappen ResLedaren kan laddas ned direkt på www.resledaren.se

Tänk dig att …

…du ligger i sängen och inte kan somna. Tankarna tumlar runt, likt en torktumlare inställd på maximalt varvantal. Du vet att det var något du borde ha gjort. Skulle du inte ha med dig något till skolan imorgon? Vad kan det ha varit? Du anstränger dig för att försöka ”spola tillbaka filmen” och tänka tillbaka. Lektion för lektion. Minut för minut. Vad sa lärarna egentligen igår? Var det någon läxa? Något annat?

Lärarna tycker att du som är 14 år borde skärpa dig. Ta ansvar. Lyssna på lektionerna. De skäller ofta på dig och menar att du gömmer dig bakom huvtröjan eller kepsen. De menar att du är ofokuserad och sitter och dagdrömmer på deras lektioner. Eller så skäller de för att du pillar på saker istället för att lyssna på dem.

”Om du lyssnade ordentligt på lektionerna skulle du kanske ha hört att vi hade läxa till idag …” Varje dag känns som ett misslyckande. Du sjunker allt längre ned för var dag som går, de blir tyngder som allt snabbare sänker dig. Du funderar över vad det är för fel på dig. De andra i klassen verkar ju fatta, du tror att du måste vara ovanligt korkad. Din självkänsla börjar nå bottennivån. Du har börjat få negativa tankar, de snurrar runt liksom på autorepeat: ”jag är misslyckad”, jag är korkad”, ”jag är dum i huvudet”. Dessa tankar har lett fram till ett grundantagande om dig själv, om att du inte är värd något.

Din självkänsla närmar sig sjöbotten i allt raskare takt. Ibland känns det som om du drunknar i allt obegripligt omkring dig. Du kan inte greppa det som sker, det som händer flyter runt som mängder av drivved omkring dig på ett stort hav, men att du ska kunna nå alla bitarna, och få ihop dem till den flotte som behövs för att hålla dig flytande, det är inte hanterbart. Du når bara några enstaka pinnar…

Dina föräldrar tycker också att du borde skärpa dig. Du är ju 14 år! Du borde ta ansvar för att själv göra läxor, packa gympakläder, göra din frukost, gå till bussen i tid. Hur svårt kan det vara när man är 14 år? Om dina föräldrar fick prova på att gå i dina skor, bara för en dag, då skulle de nog förstå. När man vaknar varje morgon och inte för sitt liv kan komma ihåg vad man ska ta med, komma på i vilken ordning man borde göra vad, minnas vad man gjort och inte. När man saknar en inre klocka som hjälper en att överblicka tiden och hela tiden blir avledd av annat runt omkring.

När man inte ens kan få de enklaste morgonrutinerna att fungera, då handlar det inte om att man inte vill. Du anstränger dig varenda morgon, ändå går det bara inte. Du kämpar för att ens komma ihåg i vilken ordning du ska klä på dig klädesplaggen. Du tar kläderna som ligger närmast. Om de är rena eller ej, det är överkurs att hålla reda på. När du sedan får skäll, trots att du verkligen gjort allt du kan, ja. då är det som att man hängt på dig ännu ett sänke, som allt snabbare drar dig mot botten.

Vad lärarna inte vet är att du verkligen försöker lyssna på vad de säger på lektionerna. Men du uppfattar ju inte ens vad de säger. Du blir hela tiden störd och avledd av så många andra ljud. Ljud utanför fönstret, stolsskrap, någon som hostar, några som viskar, ljud från korridoren utanför. Alla ljuden blandas ihop i en sorts ljudsmet. De ord du lyckas uppfatta från läraren är kanske några av de första och de sista i en genomgång. Det blir lika obegripligt som om läraren skulle ha pratat ett språk du inte kan och inte har en chans att begripa.

Du behöver mer processtid för att få orden som kommer ur lärarens mun begripliga. På lektioner anstränger du dig till max för att hinna uppfatta och begripa lärarens genomgångar. Mellan alla lektioner är rasterna på den stora skolgården en plåga. Som att befinna sig på ett stormigt hav utan livboj. Du brukar försöka smyga undan runt något hörn, eller tillbringa rasterna på skoltoaletten. Alla övergångar mellan olika lektioner och skolsalar är en enorm ansträngning för dig. Vad ska du ta med till varje lektion? Du försöker kika vad skåpgrannen plockar ur sitt skåp. Hon tittar alltid konstigt på dig, kniper liksom ihop både munnen och ögonen, du förstår inte varför hon ser så konstig ut.

Det och andra klasskamraters konstiga uttryck funderar du ofta över. De vänder ofta ryggen till. Det känns ibland som att du är ensam på en öde ö. Runt omkring dig åker båtar, men alla vänder aktern mot dig. Är du så värdelös att du inte förtjänar att få vara delaktig någonstans? Du börjar fundera på om det är så. I slutet av skoldagen är du helt slut. Du vet knappt hur du ska orka ta dig hem. Ju tröttare du är, desto starkare känns alla ljud, synintryck och lukter omkring dig. Du står vid ditt skåp och kan inte för ditt liv minnas om du ska ta med något hem. Du ger upp och går mot bussen. När du äntligen kommer hem är du så slut att du nästan gråter.

När mamma kommer hem ser hon också konstig ut, kniper med ögon och mun. Hon skäller på dig för att du inte plockat undan frukosten. ”Nu får jag slänga mjölken och smöret IGEN! Varför kan du inte plocka undan efter dig!” Skället känns som en kulspruta i dina redan ömma och trötta öron. Du går in i ditt rum och låser in dig. Du vill bara gråta. Du misslyckas med allt. Klarar inte ens att ställa in mjölken. Du måste verkligen vara helt värdelös. Du får ju nya kvitton på det varje dag.

Du lägger dig i sängen och torktumlaren av alla tankar går åter på max. Du försöker ”spela om filmen” och få ihop alla bilder till en sammanhängande handling. Det tar både tid och kostar energi. Så behöver du göra varje kväll för att försöka göra det som hänt under dagen begripligt. Att få ihop alla scener i ”filmen” direkt under dagen går bara inte. Du behöver processtid. Du konstaterar att filmen om din dag ännu en gång har dig i huvudrollen som den oduglige och värdelöse. Sedan börjar torktumlaren av tankar om igen. ”Var det något jag skulle ha med mig till imorgon?” …det känns som om du drunknar av alla tankar. Du somnar till slut, helt utmattad.

Anna Sjölund och Lena W Henrikson
som skrivit bloggtexten har också skrivit böckerna Förskolekompassen, Skolkompassen och Vardagskompassen.

Det finns kostnadsfritt arbetsmaterial att ladda ned till respektive bok:

Förskolekompassen : http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/F%C3%B6rskolekompassen-till-n%C3%A4tet.pdf

Skolkompassen: http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Skolkompassen-till-n%C3%A4tet.pdf

Vardagskompassen: http://www.autismpedagogik.se/wp-content/uploads/2015/07/Vardagskompassen-p%C3%A5-n%C3%A4tet.pdf

Inkludering som mål eller medel?

Inkludering i skolan är en mycket viktig fråga för mig och Autism- och Aspergerförbundet. Därför är det en förmån att få vara en av deltagarna i Lärlabbets temaprogram om just inkludering. Intressanta diskussioner utlovas i programmet som sänds i Kunskapskanalen nu på söndag 11/10 kl 16.30.

Ett inslag i programmet kommer att handla om att Rannebergsskolan i Göteborg som har inrättat en ny tjänst, en så kallad inkluderingspedagog. Det finns ett nyligen avslutat forskningsprojekt som har fokuserat på inkludering och där just en inklusionskoordinator har varit en del i arbetet för en mer inkluderande skola. I forskningsprojektets som heter Inkluderande lärmiljöer har elva forskare följt skolor i tolv kommuner. Projektet vid Malmö högskola har pågått i tre år.

I forskningsprojektet anges med rätta att en angelägen grundförutsättning för en gynnsam lärmiljö är att förvaltningschefer, skolledare och lärare och annan skolpersonal har en gemensam vision av vad målet med lärmiljön är. I slutrapporten lyfts många enkla tips som att en ändrad möblering i skolan lätt kan skapa lugna små studieplatser. Andra framgångsfaktorer är en mer strukturerad undervisning, utökat samarbete mellan lärarna genom kollegialt lärande och en ökad variation under lektionerna.

Insatserna har i skolorna varit inriktade på att skapa goda lärmiljöer för alla barn, oavsett förutsättningar, erfarenheter, intressen och behov. En annan viktig del har varit att ändra syn från att eleven ibland har ansetts vara problembärare till att se de svårigheter som uppstår som en relation mellan elevens förutsättningar och det pedagogiska sammanhang eleven möter.

Då honnörsorden är att skapa ”goda lärmiljöer för alla barn” så blev jag minst sagt förvånad när jag redan i studiens syfte läser att ett centralt mål redan från början var att minska antal elever i särskilda undervisningsgrupper. I en så stor och viktig studie bör väl ett stort arbete läggas på att se vad som är ”goda lärmiljöer för alla barn” innan man beslutar sig för hur man ska göra för att nå målet. Inkluderingsarbetet är ett så mångfacetterat och angeläget arbete. Om vi plockar ut just särskilda undervisningsgrupper och även resursskolor så är de, när dessa är anpassade efter elevernas behov och fungerar bra, något som Autism- och Aspergerförbundets medlemmar skattar mycket högt. I vår senaste medlemsenkät ställde vi frågan till föräldrar till barn med autism i skolålder:

”Anser du att den nuvarande skollösningen för ert barn är den bästa möjliga lösningen för ert barn? ”.

86 % av var nöjda med placeringen i en resursskola och 84 % i en särskild undervisningsgrupp. Det kan jämföras med att motsvarande nöjdhet var 35 % i en vanlig skolklass och 55 % i en vanlig skolklass med stöd av en elevassistent. Många elever vittnar om att det var först i det mindre sammanhanget som de var trygga, kunde fokusera på skoluppgifter och hade möjlighet att utveckla kompisrelationer.

Därför värjer jag mig kraftigt emot att ha som centralt mål att lägga ned särskilda undervisningsgrupper då det övergripande målet är och måste vara att skapa goda lärmiljöer för alla barn. Mer om varför de särskilda undervisningsgrupperna och resursskolorna, under kortare eller längre perioder, är ovärderliga alternativ för vissa elever i arbetet med att skapa inkluderande skola med utgångspunkt i elevernas behov kan ni läsa här

Nicklas Mårtensson
Legitimerad grundskollärare och gymnasielärare i samhällskunskap och historia.
Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och arbetar för En skola för alla, inte en skola för alla.