Återupprätta LSS

Runtom i Sverige hölls idag manifestationer för att uppmärksamma Internationella Funktionshinderdagen och då särskilt frågan om LSS. Jag fick möjlighet att delta i Göteborg och hålla ett kort tal.

 

 

 

 

 

 

 

Ni kan läsa talet här:

Dagens tema är inget särintresse. Det handlar om mänskliga rättigheter, en dag för alla. Någon gång i våra liv kommer vi alla att vara i behov av extra stöd från samhället. I ett tryggt och jämlikt land ska alla ha möjlighet att vara delaktiga, kunna utveckla och använda sina unika förmågor, ha god hälsa och ett meningsfullt liv. Dock visar det sig i verkligheten att alla människor inte innefattas i begreppet alla.

Assistanshaveriet är en skam för Sverige. Exemplen som har lyfts i media visar detta med all tydlighet. Flera exempel handlar om personer med autism. Det stöd som en person med autism behöver går inte att räkna i minuter som Försäkringskassan gör. 30-årige Per i Ljungby är på ett litet barns utvecklingsnivå, har inget talat språk och behöver ständig tillsyn och hjälp med i princip allt. De fick beviljat 3 timmar och 38 minuter i veckan för personlig hygien. Kommunikation, all lotsning i vardagen, att lugna, anpassa, förklara, påminna, förbereda, förhindra skada o.s.v. räknas inte.  Per är väldigt känslig för att ha främmande människor runt sig och behöver det lugn som hans egen lägenhet ger. Detta raseras nu.

Anders, som har autism och svår utvecklingsstörning, tvingas flytta efter 20 år i ett gruppboende som fungerar mycket bra tack vare långt kontinuerligt arbete och kompetent personal. Anders befinner sig på en 2-3-årings nivå och skulle fara väldigt illa av en flytt. Att välja var man vill bo är en mänsklig rättighet, men tydligen inte för alla.

Att få möjlighet att uttrycka sin vilja eller sina behov, att få gå ut med en vän på en promenad, åka iväg en helg med övernattning nån gång per år är något de flesta av oss tycker är rimliga saker att kunna göra. Kanske man skulle vilja åka på konsert i en annan kommun eller utöva sitt intresse utan att behöva göra det med sina grannar eller överhuvudtaget i grupp. Kommuner runtom i vårt land begränsar människors vardag på ett sätt som inte alls har stöd i LSS-lagen. Att bli isolerad och passiv genererar dessutom ohälsa. Vår medlemsenkät om LSS visar att många också har en väldigt svår ekonomisk situation och är beroende av att anhöriga skjuter till pengar varje månad.

Det är beklämmande att se hur staten och kommunerna tävlar om att slippa ta ansvar för LSS istället för att skapa ett hållbart samhälle där man med ett bredare och längre perspektiv skulle se det som lönsamma investeringar. Att personer med funktionsnedsättningar exkluderas i samhället, att anhöriga blir sjukskrivna och att syskon kommer i kläm är kostsamt och inhumant. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.

Lösningen är enkel. Återupprätta LSS.

Göteborg, 3 december
Anne Lönnermark, ordförande i Autism- och Aspergerförbundet

Annonser

Vilka tänker ta ansvar?

Man vill inte tro att det är sant när man ser hur människor med funktionsnedsättning behandlas i vårt rika land. På Socialdemokraternas webbplats står det: ”För Socialdemokraterna handlar tillgänglighet om att forma ett samhälle där alla behövs och alla kan delta.”, men det vi ser är att

Stefan Löfven knappt nämner funktionsnedsättning alls, möjligen när det gäller att fler ska kunna arbeta. Det är positivt att man möjliggör för fler att kunna få och behålla ett arbete, men man ska också ha en trygg försörjning om man inte kan arbeta. Det nämns väldigt sällan. Inte heller nämns vilka förutsättningar som måste finnas för att det ska fungera, att man får de stödinsatser som behövs.

Magdalena Andersson är belåten med Sveriges ekonomiska styrka utan att inse hur stötande det är att skryta om besparingar som drabbar personer med funktionsnedsättningar på ett så katastrofalt sätt.

Åsa Regnér visar engagemang för barn, jämställdhet och äldre men när det gäller funktionshinderspolitik kan man känna en frustration och en stor undran över uteblivna åtgärder för att rätta till de uppenbara galenskaperna inom assistansen. Vi pratar inte endast om livskvalitet nu utan även om liv eller död. Så långt har det nu gått!
Det är läge att släppa prestigen nu och inse att detta blev helt fel och att direktiv har skrivits på tveksamma eller direkt felaktiga grunder, både till Försäkringskassan och till LSS-utredningen. Kritik lyfts ju också inom det egna partiet.

Vad gör vi? Alla kan vara med och visa att mänskliga rättigheter är viktigt, men hur når vi konkreta resultat?

Kommunerna kan sluta tänja på gränserna och istället se värdet av hög kvalitet i LSS-insatserna som bidrar till bättre hälsa och ökad delaktighet för alla medborgare. Vi behöver gruppbostäder, som inte tillåts bli för stora utan blir trygga hem, där kompetent personal ger stöd för kommunikation och där man inte blir utsatt för tvång- och begränsningsåtgärder. Vi behöver dagliga verksamheter som ser till individens förmågor och behov och skapar meningsfull sysselsättning. För att få möjlighet till att delta i samhället behövs också ledsagare och kontaktpersoner. Vi ser en hel del försämringar när det gäller avlastningsinsatser vilket gör tillvaron väldigt svår för många familjer.

Landstingen kan se till att insatsen råd och stöd fungerar och når dem som behöver den.

Försäkringskassan kan sluta driva ärenden till Högsta förvaltningsdomstolen och sedan övertolka domarna för att kunna göra snäva tolkningar som går emot intentionerna i LSS.

Domarna i Högsta förvaltningsdomstolen bör läsa på om LSS-lagen och dess intentioner och likaså funktionsrättskonventionen.

Statsministern och regeringen kan visa att mänskliga rättigheter även gäller personer med funktionsnedsättning genom att genast sätta stopp för assistanshaveriet och även skriva om direktiven till LSS-utredningen och helst tillsätta en parlamentarisk utredning.

Riksdagens alla partier kan lyfta sig ett ordentligt snäpp och ta gemensamt ansvar för rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Alla partier bör rimligen vara intresserade av att hitta en hållbar och rättssäker lösning på hur LSS ska fungera framöver.

Ett samhälle där grupper ställs mot varandra och där besparingar görs på dem med störst behov och ofta med sämst möjlighet att göra sig hörda är inte ett bra samhälle för någon. Förutom att mänskliga rättigheter är något som rör oss alla så är det också samhällsekonomiskt mycket bättre om vi kan undvika ohälsa och istället främja delaktighet. Att dra in eller neka stöd innebär att människor blir isolerade, drabbas av ohälsa eller direkt livsfara, att anhöriga får dra ett så tungt lass att de inte kan jobba och till slut går under. Ofta är det mammorna som tar en stor del av detta lass. Var är jämställdhetstänket då?

För personer med autism är LSS en mycket viktig lag och har sen den kom 1994 inneburit helt andra förutsättningar för ett bra liv, men det finns fortfarande mycket att utveckla. De tio olika insatserna måste ges med god kvalitet och kan inte bytas ut emot varandra. Det måste alltid vara individens behov som styr och insatserna ska kunna kombineras för att uppnå goda levnadsvillkor. I diagrammet ser man några aspekter på LSS-insatser som behöver förbättras:

Bland annat visar diagrammet att kunskapen om autism måste öka och att möjligheten till delaktighet och informationen om rättigheter behöver förbättras.

Hela enkäten finns på http://www.autism.se/lssenkat_2017
Där finns också vår plattform med våra ståndpunkter om LSS.

Anne Lönnermark
Ordförande och mamma till tre barn varav ett med Aspergers syndrom

 

Skippa wunderbaumen i skolskjutsen

Elever med autism har många gånger behov av en fungerande skolskjuts. Skälen är flera. En elev kan ha svårt att ta sig till skolan på annat sätt än med skolskjuts beroende på de svårigheter eleven har till exempel med socialt samspel eller ha perceptuell känslighet.

I botten ligger också att många elever med autism inte fritt kan välja skola. När en elev behöver extra anpassningar eller särskilt stöd och skolan saknar kompetens om hur man tillgodoser sådant stöd för en elev med autism, då händer det att skolan väljer bort eleven. Det finns en rad svepskäl som brukar anföras. Det kan heta att det inte finns resurser eller vi kan inte organisera verksamheten utifrån de behov ditt barn har. Ibland sägs det rent ut till föräldrarna att ditt barn kostar för mycket. Många gånger hänvisas eleven till den enda skolan i kommunen eller till en skola i en angränsande kommun som man säger ”passar” bättre för eleven.

Alltså är det vanligt att elevens skola ligger en bra bit från hemmet och då blir förstås frågan om skolskjuts aktuell. Ibland ligger elevens skola utanför kommungränsen och då gäller det att man har tur och bor i rätt kommun. Skollagen säger att kommunen måste medge skolskjuts till skolor inom kommungränsen men inte utanför. En del kommuner beviljar detta ändå, andra inte. Det blir ju inte alls likvärdiga förhållanden.

Andra osäkerhetsfaktorer när det gäller skolskjuts är kvalitet och kompetens. Här är kontinuitet viktigt, till exempel att man har en och samma förare och att skolskjutsen kommer i tid. Och att föraren lämnar barnet vid rätt adress. Jo, det finns fall där man lämnat barn ensamma vid fel adress och sedan bara dragit därifrån. Föraren måste känna till elevens specifika svårigheter och ha någon slags grundläggande kunskap om funktionsnedsättningens konsekvenser. Det går inte heller att underskatta den perceptuella känsligheten: man kan inte spela hög musik på radion eller ha en wunderbaum hängande i vindrutan. Barnet ska inte behöva utstå en veritabel torktumlarupplevelse på väg till skolan.

Bemötandefrågorna är alltså helt avgörande när man har ett barn med autism i bilen. I förlängningen handlar det också om säkerhetsfrågor, och kan vara ett bra argument när man talar med dem som inte förstår reaktioner som utbrott hos ett barn med autism som bemöts på ett felaktigt sätt.

Varje gång som skolskjuts lyfts i olika utredningar är vi på Autism- och Aspergerförbundet därför noga med att beskriva varför det är så viktigt att skolskjutsen fungerar och att skolskjutsentreprenören måste kunna leverera kvalitet och kompetens.

Nu har regeringen kommit med en proposition med förslag om skolstart vid sex års ålder vilket innebär att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Idag garanteras skolskjuts endast i grundskolan, inte i förskoleklassen. Utredningen som ligger till grund för det här förslaget har inte föreslagit någon ändring i skollagen vilket skulle innebära att ett barn i behov av skolskjuts i en obligatorisk förskoleklass inte har rätt till det. Detta har vi förstås starkt motsatt oss i vårt remissvar. Glädjande nog har man tagit till sig av våra synpunkter och föreslår i propositionen att barn i den obligatoriska förskoleklassen ska ha rätt till skolskjuts om behovet finns.

Ytterligare en utredning uppmärksammar skolskjuts nu i höst. Det handlar om utredningen som ser närmare på fjärrundervisning, upphandling och distansundervisning (SOU 2017:44), där man i fråga om ställningstagande om upphandling anser, att utbildning inom skolväsendet ska beaktas som icke-ekonomisk tjänst av allmänt intresse. Det innebär i korthet att upphandlingsreglerna blir förenklade. Här resonerar dock utredaren att det kan finnas områden, bland annat skolskjuts, där de hårdare och direktivstyrda kraven för upphandling ska gälla. Vi har självklart menat att just upphandling av skolskjuts är ett område där de hårdare upphandlingsreglerna ska gälla.

Många kommuner slarvar med upphandlingen med följd att skolskjutsverksamheten blir undermålig. Det här innebär stora negativa konsekvenser för barn med autism och deras familjer. Barnet kommer sent till skolan och missar undervisningen. Det medför oro och blir en dålig start på skoldagen. Föräldrarna kommer sent till sina arbeten. Det skapar stress att varje dag inte veta om skolskjutsen kommer eller inte, när den i så fall kommer och om det är samma förare som igår.

Agneta Söder

är ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga.

Läs mer

Släpp fram resurser till rätt stöd i skolan

Riksdagen har nyligen beslutat om de efterlängtade ändringarna i skollagen gällande tilläggsbelopp. De ska gälla från 1 juli i år och målet är att skolhuvudmännen ska få de resurser som behövs för att kunna ge varje elev särskilt stöd, utifrån deras behov. Utbildningsminister Gustav Fridolin motiverar här ändringen:

”Det här är en viktig förändring för några av de mest utsatta eleverna och för skolor som arbetar särskilt med dem. Att investera tidigt så att alla elever, med olika förutsättningar, får en bra skola och de kunskaper de behöver kommer innebära att stora kostnader besparas både för samhället i stort och för enskilda individer.”

Jag håller med om de fina orden och därför är det särskilt stötande att se hur ändringar som ska stärka elevers rätt till stöd i skolan tas emot i verkligheten. Friskolan Kajan i Uppsala startades av föräldrar för sju år sedan. Hälften av eleverna går i särskola och många har autism. Föräldern Fredrik Hjelm förklarar valet att starta en friskola så här:

”Vi startade för att vi tyckte att kommunen inte kunde leva upp till det vi ville ha – utbildning. Kommunens skola upplevde vi mer som en förvaringsskola. Men att starta friskola var inget självändamål i sig, det var mest jobbigt. Vi tjänar inga pengar på det här. ”skola_10

Kerstin Nilseng är handläggare och arbetar med bedömningar på utbildningsförvaltningen på Uppsala kommun. Hon tror inte att detta tydliggörande i skollagen av elevernas rätt till stöd kommer att göra någon skillnad. Hon förklarar vidare saken i SVT Uppsala:

”Om du driver en friskola och inriktar dig till elever i behov av särskilt stöd, då vet du att särskilt stöd är en del av grundbeloppet. Om alla elever är i behov av särskilt stöd blir det svårt med grundbeloppet, men det är ingen anledning för oss att betala tilläggsbelopp. Det är ju inte elevens behov utan mer en affärsidé som inte går ihop med grundbeloppet.”

Om resonemanget handlar om anledning till att betala tilläggsbelopp så vore det mest rimliga att utgå ifrån elevernas behov av stöd för att det ska kunna fungera i skolan och inget annat.

 

Nicklas Mårtensson

Är förbundssekreterare på Autism- och Aspergerförbundet och medverkar nästa vecka på ett angeläget seminarium om skolan på Björkanderska i Visby.

 

Frustration, vilja och idogt arbete

Min ledare ur Ögonblick nr 2:

I skrivande stund (29 maj) har direktiven för LSS-utredningen precis kommit och utredaren har blivit utsedd. Désirée Pethrus, kristdemokratisk riksdagsledamot, har fått detta viktiga och svåra uppdrag som ska redovisas senast den 1 oktober 2018. Jag har ingen anledning att ifrågasätta valet av utredare, men direktiven hon ska arbeta efter gör mig orolig.

I inledningen står det: ”Verksamhet enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.” Ja, så långt verkar det bra men ju längre man läser desto mer nedstämd blir man. Direkt upprörande och även märklig är skrivningen om att ökad kvalitet i insatser enligt LSS ska finaniseras genom besparingar i assistansersättningen. Grupper ställs emot varandra och det primära målet är att minska kostnader, inte garantera goda levnadsvilkor.

Den kraftiga slagsidan mot kostnadsfrågor, främst angående personlig assistans, visar tydligt i vilken riktning man vill att utredningen ska gå. Man sätter mål innan nödvändiga analyser är gjorda. Med en grundlig samhällsekonomisk analys av vinsterna med att människor blir delaktiga och har goda levnadsvillkor skulle målen troligen se helt annorlunda ut och insatserna ses som investeringar.

Det känns oerhört angeläget nu att vi får ge vår syn på saken och vi har redan påbörjat arbetet. En inspirerande LSS-ombudsträff i maj har gett oss kraft att gå vidare och hjälpas åt, lokalt och nationellt. I Almedalen kommer vi att ha ett seminarium om LSS där Désirée Pethrus kommer att delta vilket känns väldigt bra. Arbetet fortsätter sen med att bidra till utredningen på olika sätt genom att visa vad vi menar med mänskliga rättigheter och goda levnadsvillkor. Vår uppskattade konferens ”Lyft upp eller trycka ner” som i höst äger rum i Göteborg ger goda exempel på hur rätt kompetens kan göra stor skillnad. Vi har också stora förhoppningar på att vårt projekt e-autism ska bidra till en kompetenshöjning på basnivå, t ex inom LSS-verksamheter, vilket det finns stort behov av.

Vår senaste skolenkät, som ni kan läsa om i vår tidning Ögonblick (nr 2), visar på fortsatt stora brister i skolan för barn med autism. Det gäller alla skolformer. Hög frånvaro och låg måluppfyllelse är tydliga indikatorer på att många barn med autism inte får den utbildning de har rätt till och att de diskrimineras på grund av bristande tillgänglighet. Ni kan även läsa om Eileen där det har löst sig bra i skolan genom anpassningar som utgår från Eileens behov och gott samarbete. Det gör mig glad på ett sätt men också ledsen för att hon skulle behöva bli stressad och må dåligt innan hon fick tillgång till rätt stöd. Så var det även för Kalle som nu äntligen får må bra och utvecklas. Tyvärr är det något vi ofta hör, att det går väldigt långt innan man gör det som är bäst för individen.

Men det händer också positiva saker såsom förtydligande angående tilläggsbelopp, förändring av rektorsutbildningens innehåll och satsning på kompetenshöjning inom specialpedagogik men det är inte tillräckligt och det går för sakta. Vårt andra seminarium i Almedalen kommer att handla om detta.

DSC_0718 red

Jag hoppas nu att ni alla får en riktigt bra sommar som ger er kraft att ta itu med de utmaningar som väntar men som också ger er möjlighet att njuta av nuet med era nära och kära.

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet

På kursvecka i Sunne

Jag ska vara med på utbildningen Ett pedagogiskt arbetssätt anpassat till ungdomar och vuxna med diagnos inom autismspektrumet. Det är en veckolång kurs som Utbildningscenter Autism arrangerat i många år i Sunne i Värmland. Samma kurs finns också med inriktning på barn.

Det första jag möts av när jag kliver in på kursgården Bergskog är en lista med regler i farstun. ”All spottning på golf och i trappor är strängeligen förbjuden. Kommunalnämnden”. Sedan ser jag dateringen, november 1899. På en annan vägg hänger en skylt med texten ”Välkommen” bredvid ett fotocollage med glada personer och texten ”Det är lätt att le när man trivs”.

Dorith är ansvarig lärare på denna kursvecka med drygt 20 deltagare. Till sin hjälp har hon bland andra lärarna Susanne, Maria och Patrik. En trappa upp finns fyra personer med autism och utvecklingsstörning. Kursdeltagarna delas upp i fyra grupper som ska få följa varsin person med autism. Jag får hänga med grupp tre.

Första dagen ägnas åt introduktion och föreläsningar. Bland det första vi får veta är att det som lärs ut på kursen inte är en metod utan ett förhållningssätt. Och att problemskapande beteenden oftast beror på att personalen inte kan kommunicera på rätt sätt med och förstå personen med autism. Kloka ord. Om jag inte hade kunnat prata och göra mig förstådd skulle jag nog också skrika och slåss i ren frustration om inte omgivningen heller kunde kommunicera med mig.

Dorith säger att det är lätt att lägga skulden på personen med autism vid problemskapande beteenden. ”Men man måste tänka: Vad gjorde jag för fel? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?” Människor tar logiska beslut utifrån sitt sätt att tänka, så uppfostrande metoder och ilska brukar få motsatt effekt än det syftar till. Att tvinga personer till ögonkontakt är inte heller så klokt. ”Det finns bara två tillfällen då man brukar titta någon annan länge och intensivt i ögonen – när man muckar gräl eller när man vill ha sex!” påminner Susanne med både skämt och allvar i rösten.

Resten av veckan består till största del av praktiskt arbete tillsammans med personerna med autism. De har varsitt arbetsrum som har ställts i ordning och anpassats just för dem. Vår grupp får följa med en kille som heter Björn. Den första uppgiften går ut på att observera honom när han gör olika uppgifter för att se vad han klarar själv. Sedan är nästa steg att lägga till stöd och anpassningar som ökar hans självständighet.

Jag imponeras av alla fiffiga hjälpmedel som ligger här och var. Scheman och att-göra-listor med text, bild – eller föremål, för de som behöver instruktioner på mycket konkret nivå. Vid återvinningsstationen är en tidning klistrad på tidningsinsamlingen och en flaska uppsatt där man ska lägga flaskor. ”Alla kan vara delaktiga i allting, bara det är anpassat till den egna nivån”, säger Patrik.

Bild på återvinningsstation för burkar och flaskor

Med tydliga bilder blir det lätt att sortera återvinningen

De flesta av de medverkande med autism har dagsplaneringar dekorerade med bilder på sådant de tycker om. En har snygga kändiskillar och en annan har hårdrocksartister. När personen får symbolen förstår hen att det är dags att gå till sin dagsplanering. Längst upp på listan finns symbolen eller texten med nästa programpunkt.

En del hjälpmedel är genialiskt enkla, som en matta som blivit ett utvärderingsformulär med hjälp av en glad och en sur smiley och ett avdelande streck i mitten. Här fäster personen bilder med kardborrehäftning för att visa vad hen gillat och inte gillat.

På kursgården är det också personer med funktionsnedsättning från en daglig verksamhet som står för service och mat. På väg till lunchen träffar jag en kille därifrån som stolt berättar att han gjort våra kurspärmar. Sen kramar han mig och säger ”Ta hand om dig!”

Det är lätt att le när man trivs.

Hanna Danmo
Skribent och föreläsare med Aspergers syndrom som varit på veckokurs i Värmland

Varför jag valde att bli informatör

Varför valde jag att bli aspergerinformatör? Jag har ju upplevt att mina aspergerdrag har blivit målet för många kränkningar och mycket mobbning genom hela mitt liv. Första gången som jag såg Jill Söderlund föreläsa på Youtube så förstod jag att det kanske inte var fel på mig. Det satte sedan igång processen att lära mig mer och mer om Aspergers syndrom.

Under hela mitt liv har jag blivit mobbad, till och från, och jag har trott att det berodde på att jag var annorlunda på ett sätt som verkade konstigt. Jag trodde att mobbningen skulle sluta om jag gjorde mig av med min diagnos och förändrade mig själv. Jag försökte dölja att jag var annorlunda för alla utom min familj och mina närmaste vänner. Jag var inte redo att behöva utsätta mig för att bli mobbad igen,  men jag blev mobbad i alla fall, och det gick så långt att jag försökte ta mitt liv.

Jag tyckte att det var något fel på mig, eller många fel på mig. Dessutom hade människor som jag trott varit mina vänner helt övergivit mig, på ett sätt som är mer subtilt än att ”lämna mig i sticket”.

Jag hade en stor ilska mot världen och alla i den. Jag trodde att jag skulle vara särbehandlad och mobbad. Till slut stillades ilskan, när jag sökte mig till nya sammanhang som jag kände mig accepterad i. Det var då som jag började acceptera att jag faktiskt var annorlunda, en process som fortfarande håller på idag.

Jag sökte efter olika anledningar till varför jag hade blivit mobbad, men kom fram till att det måste ha varit för att jag var annorlunda och kanske lite mystisk. Det var när jag såg Jill Söderlund, en kvinna som också var annorlunda, föreläsa som jag förstod att det kanske inte var något fel på mig trots allt.

Jag hade fått diagnosen Aspergers syndrom när jag var 10 år gammal, men jag hade blivit mobbad genom nästan hela livet. Dessutom hade jag ingen aning om vem som var vän eller mobbare, förutom mina allra närmaste vänner och min familj. Jag isolerade mig själv från omvärlden och försökte att klara mig så bra som möjligt.

Sedan så hörde jag talas om Paula Tilli via en verksamhet som en av personalen på Fryshuset, som jag gillade väldigt mycket, hade varit med och startat som heter Zebran. Om jag inte hade varit på Fryshuset under den svåra tiden så vet jag inte vad som hade hänt.

Jag såg att Paula var från Ågesta Folkhögskola, men jag trodde att om jag började skolan igen skulle jag bli mobbad lika säkert som 1+1=2. Däremot så behövde jag en rutin för att inte falla ner i depression och kanske inte komma upp igen. Så jag började på Ågesta, trots att den sociala fobin och min rädsla att bli mobbad var så stark.

Allt förändrades när jag förstod att jag var accepterad där och att min berättelse räknades.

Björn Jonsson
går på Ågesta folkhögskola – arbetsliv-information Aspergers syndrom – och praktiserade på Autism- och Aspergerförbundets kansli

Välkomna Åland!

På Autism- och Aspergerförbundets riksmöte nu i april bestämdes det att Åland blir ett av förbundets distrikt. Det är första gången på 25 år som förbundet får ett nytt distrikt. Vårt senaste nya distrikt var Norrbotten, som utgör 25 % av Sveriges yta och där 2,5 % av landets befolkning bor. Men… det var ju Åland jag skulle skriva om. Åland blir nu vårt 25:e distrikt. För min del hoppas jag att det betyder att vi äntligen kan börja ha konferenser på finlandsfärjor – det har jag föreslagit i femton år utan resultat!

Ålands autismspektrumförening har funnits i 2 år och har cirka 100 medlemmar. De är med andra ord lika stora som vårt distrikt på Gotland. Dit ska jag åka i sommar och … Oj, ursäkta, nu kom jag ifrån ämnet igen.

Syftet med representantskapsmötet som är samma helg som årsmötet är bland annat att distriktsföreningarna ska få utbyta erfarenheter och dela med sig av goda idéer. Så här berättade en representant från Västerbotten: ”Förr hade vi en årlig medlemsmiddag men nu har vi börjat med ett autismdags-event 2 april istället. Det kom så många att vi måste vi hitta en ny lokal till nästa år!”

Andra distriktsföreningar har motsatt problem. ”Hur gör vi oss attraktiva? Ingen vill ju komma till ett tråkigt årsmöte…”, konstaterar en mötesdeltagare. ”Uppmana medlemmarna att komma med förslag på vad de vill göra”, föreslog en annan. ”Till vårt förra årsmöte kom det bara 5 personer…”, beklagade sig en representant från västra Sverige. När han fick en fråga om hur de tog hand om de fem som kom svarade han: ”Jag vet inte, jag var inte där!” 🙂

Det var många konstruktiva tips som presenterades under helgen. Till exempel tips på medlemsaktiviteter som båtresa med lunch, folkrace för att locka unga killar, älgsafari och cirkus… med Bo Hejlskov. Har han bytt bransch?

Med tekniken gick det upp och ner under helgens möte. ”Jag är ingenjör men det hjälper ju inte alltid…”, konstaterade den omvalda förbundsordförande Anne Lönnermark när tekniken krånglade. Ja, hur ska det nu gå när vår eminente datakunnige Take Aanstoot lämnar styrelsen efter så många år? Han och jag var för övrigt de två första med autism som valdes in i riksstyrelsen. Det var år 2001. Tack för din tid i styrelsen Take!

Hanna Danmo
frispråkig skribent på förbundets tidning Ögonblick