Corona, autism och uppluckrade rutiner

Världen och Sverige har stannat och inget är som det brukar. Varje dag hör och läser jag ordet corona och det är ett ord som betyder att inget längre är sådär förutsägbart som jag skulle önska. Inte för att den ”normala” vardagen är optimalt förutsägbar heller men den är åtminstone hanterbar de allra flesta dagar. Nu är allt på paus och det kommer ständigt nya direktiv i en jämn ström av förändring.

I allt det här får de som jag brukar kalla normalstörda nu uppleva den ovisshet och oro som många med autism upplever på daglig basis. En brutal insikt i vår vardag som tidigare möttes med oförståelse.

För personer med autism är förutsägbarhet och rutiner grundstenarna i en fungerande vardag och just nu finns inget av det. Strukturer och rutiner luckras upp ju mer corona far fram. På grund av rekommendationer och skyddsåtgärder, som förvisso är rimliga, så kan jag inte längre ta mig till och från min dagliga verksamhet på ett bra sätt. Den plats som jag känner mig trygg på och mår bra av är just nu otillgänglig. Eftersom alla ska vara hemma vid minsta symptom så påverkar det personalsituationen. Häromdagen var 8 av 9 av den ordinarie personalen på mitt boende borta. Det betyder att det blir vikarier, något som för mig kan vara lika svårt som att ha diarré och kikhosta samtidigt. Corona uppe på det bäddar för en konstant hög stressnivå. Det hjälper inte heller att den där kramen jag alltid har tagit för given inte passar sig i en tid då vi uppmanas att hålla avstånd.

Jag känner mig rädd, orolig och stressad och eftersom jag inte vet hur rädd jag ska vara så har min hjärna bestämt sig för nivån: JÄTTERÄDD. Det betyder att jag täcker in alla tänkbara (och otänkbara) scenarion och min fantasi har det aldrig varit fel på.

Corona är nytt, svårt och opraktiskt för de allra flesta och för vissa är det just nu alldeles extra utmanande. Om du tror att du kan vara en extra trygghet för någon som har svårt för den oförutsägbarhet som nu råder – var det. Jag vill tro att vi klarar av det här tillsammans – på fysiskt avstånd och med tvättade händer.

Anna PG
Ordkonstnär med Ambitionen att på ett Amusant, Artistiskt och Allvarligt sätt skildra livet som Anna med Aspergers syndrom, ADHD och Atypisk Anorexi.

Nordiskt möte med fokus på kommunikation

Illustration: Christina Teuchler

Sedan flera år tillbaka har representanter från de nationella autismorganisationerna i Norden och Baltikum haft möten en gång per år för att dela erfarenheter. 2019 var Autism- och Aspergerförbundet i Sverige värd. Mötet hölls i november i Göteborg och temat för mötet var kommunikation. Vi var tolv deltagare från sju länder och vi som representerade Sverige var Anne Lönnermark, Verksamhetsledare i Göteborgsdistriktet och Ulla Adolfsson, ordförande i Autism- och Aspergerförbundet.

Alla organisationer berättade om vad de hade arbetat med det senaste året. Vi pratade om vilka rättigheter det finns i våra länder och hur det ser ut i praktiken. Det blev många bra samtal, inte minst om alternativ kommunikation.

Vi gjorde två uppskattade besök. Det första till Gillbergcentrum där professor Christopher Gillberg tog emot oss och berättade om vad de arbetar med. Han gjorde en tillbakablick på de senaste 50 åren, pratade om ESSENCE* och om forskningen idag. Därefter fanns det gott om tid för frågor.

Det andra besöket var på en verksamhet för vuxna personer med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Där fick vi höra om hur de arbetar med bland annat kommunikation. Även där fanns det gott om tid för frågor.

Gunilla Thunberg, fil dr och logoped från DART, hade en intressant och givande föreläsning. Hon pratade bland annat om rätten till kommunikation, hur man kan arbeta med alternativ kommunikation och om olika projekt. Gunilla tipsade också om resurser som finns kostnadsfritt på webben till exempel www.bildstod.se Där kan man göra eget eller ladda ner färdigt material.

Vi kan konstatera att det pågår ett fantastiskt arbete i våra länder, många gånger med knappa resurser. Vi kan också konstatera att vi har mycket att lära av varandra.

Till sist beslutade vi att ta fram ett gemensamt uttalande om rätten till kommunikation. Det finns att läsa här: The right to communication
Enbart text i större teckenstorlek:The right to communication text

 

Ulla Adolfsson och Anne Lönnermark

*Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations (ungefär tidiga symptomatiska syndrom som motiverar kliniska utvecklingsneurologiska undersökningar)

Jul – traditionernas tid

Eftersom julen är traditionernas tid återanvänder vi på bloggen ännu en gång Hanna Danmos krönika om jultider.

Snart är det jul. Det är skönt. För en gångs skull får vi med asperger känna oss som alla andra. Plötsligt uppfyller majoriteten av svenska folket diagnoskriterier som ”till synes tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer”, ”begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster” och ”omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen”.

Samma sorts bullar och kakor måste varje år bakas innan första advent och absolut senast till Lucia. Ingen vill ju vara en dålig husmor/husfar/partner/förälder. Samma gamla pynt måste sättas upp på exakt samma plats som alla andra år. Många annars flexibla husmödrar skriver detaljerade pedagogigska att-göra-listor till sig själva med exakt vad som ska göras och vilken dag.

På den stora dagen måste allt ske på exakt rätt sätt och vid precis rätt tid. Samma tecknade filmer man sett i femtio år ska ses klockan tre, att fixa i köket då är att häda. Julmiddag ska serveras vid fem där alla nödvändiga och icke nödvändiga ingredienser måste finnas med, även grytan trots att ingen doppar i den, det är ju tradition! Skinka, lax, lutfisk som inte smakar någonting och gud nåde den som glömmer sillen.

Sen ska samma manliga person ut och köpa tidningen, trots att till och med barnen vet att kiosken är stängd och strax därefter kommer tomten. Alla vet vem det är, till och med minstingen, men ingen låtsas om det.  Annat var det för snart trettio är sedan – då var det en liten tjej som sprang fram till tomten, sa ”hej morfar!” och ryckte av honom lösskägget…

Hanna Danmo
som med dessa 296 ord och 1494 tecken önskar en God Jul och ett Gott Nytt År!

Första gången publicerad i Ögonblick 2011

Alla barn har rätt till utbildning

 

 

 

 

 

 

 

 

I Sverige har barn med funktionsnedsättning sämre måluppfyllelse i skolan och högre problematisk frånvaro än vad andra barn har.

Barn och elever får sällan rätt utformat stöd och stödet sätts in sent. Inte heller elevhälsans kompetens om funktionsnedsättningar är tillräcklig.

Elevhälsan arbetar idag snarare reaktivt än främjande, och hur elevhälsan ser ut varierar över landet.

Som en konsekvens lider barn med funktionsnedsättning ofta av psykisk ohälsa och är hänvisade till en underdimensionerad barn- och ungdomspsykiatri med väntetider på flera år ibland.

Dessutom kan elever med funktionsnedsättning nekas tillträde till skolor med hänvisning till kommuners ekonomiska och organisatoriska förutsättningar – fristående skolor kan få avslag för tilläggsbelopp då eleven har ett stort stödbehov.

Barn med funktionsnedsättning har alltså inte ett fritt skolval.

Den offentliga resursfördelningen till skolorna kommer inte heller barn med funktionsnedsättning till del.

Därför vill vi att:

  • staten säkerställer likvärdig tillgång till elevhälsan, och att det finns rätt kompetens för utformning av adekvat stöd.
  • Även barn i förskolan måste få lagstadgad rätt till elevhälsan.
  • Elevhälsan måste arbeta mer främjande främst med att utveckla universellt utformade lär- och skolmiljöer.
  • Tillgången till elevhälsan måste vara likvärdig över hela landet.
  • Det behöver tas fram nationella riktlinjer för hur skolan ska samverka med andra och där barnet är i fokus.
  • Vi vill också se en nationell handlingsplan för att få tillbaka frånvarande elever till skolan.
  • Barn med funktionsnedsättning ska precis som andra kunna söka till den skola de anser är bäst för dem.

Slutligen, och självklart, måste staten säkerställa att offentlig resursfördelning till skolorna kommer barn med funktionsnedsättning till del så att de har samma chans att klara skolan som andra barn.

Agneta Söder
Intressepolitisk utredare gällande frågor om skolan och annat som rör barn och unga med autism

 

Autism- och Aspergerförbundet i Almedalen 2019

Förbundet hade liksom tidigare år ett tält på Hamngatan under fyra intensiva dagar. Vi har pratat med många människor och knutit nya kontakter. Det här året arrangerade vi inte några egna seminarier utan satsade istället på att vara med på andras arrangemang och bjuda in till samtal med beslutsfattare och andra viktiga aktörer inom våra prioriterade områden. Vi noterade att många andra organisationer resonerat likadant.


Möten med politiker
Förbundet träffade flera riksdagspolitiker. Vi hade bjudit in ledamöter från social- och utbildningsutskotten och följande hade tackat ja till ett samtal med oss.

Från socialutskottet kom:
Lina Nordquist från Liberalerna
Pernilla Stålhammar från Miljöpartiet
Acko Ankarberg Johansson från Kristdemokraterna och ordförande i utskottet

 

Med ledamöterna i socialutskottet diskuterade vi frågor rörande främst LSS, LVU (lagen om vård av unga) och hälso- och sjukvårdsfrågor. Här lyfte vi många aspekter av våra viktigaste frågor till exempel smyginstitutionaliseringen, tvångs- och begränsningsåtgärder inom verksamheter och sena diagnoser. Även frågor om socialförsäkringen diskuterades. Från förbundet deltog Ulla Adolfsson, ordförande och Maria Grimståhl, styrelseledamot.

Från utbildningsutskottet kom:

Maria Stockhaus från Moderaterna
Gudrun Brunegård från Kristdemokraterna (på bilden nedan)

Med ledamöterna från utbildningsutskottet diskuterade vi skolfrågor främst med förslag på lösningar för att fler barn och elever med autism ska klara sin skolgång. Från förbundet deltog Christer Nygren, andre vice ordförande och Agneta Söder, ombudsman.


Möten med andra beslutsfattare och organisationer

Svenska kyrkan
På plats i Almedalen blev förbundet inbjudna av Svenska kyrkan till ett rundabordssamtal tillsammans med flera andra funktionsrättsorganisationer. Samtalet kom att handla om värdegrunds- och rättighetsfrågor, där vår rörelse anser att Svenska kyrkan, som en stark samhällsaktör, kan vara med och lyfta upp frågorna högre upp på den politiska agendan. Fler samtal är planerade framöver. Från förbundet deltog ombudsman Agneta Söder.


Sveriges kommuner och landsting (SKL)

Vi följde upp förra årets seminarium Hur får vi skolan att fungera för elever med autism? och hade därför bjudit in SKLs Maria Caryll, sektionschef på utbildningssektionen hos SKL, som deltog i förra årets panel. Hon kom tillsammans med Åsa Ernestam. Det blev ett långt och konstruktivt möte där vi lyfte många frågor: förebyggande åtgärder för att undvika att elever blir hemma från skolan, systematik i att få hemmavarande elever tillbaka till skolan, konsekvenser av lärarbristen och hur den kan lösas med mera. Vi enades om att trycka på utbildningsdepartementet när det gäller att skolan ska kunna initiera en SIP (samordnad individuell plan), vilket inte är lagstadgat idag. Christer Nygren, andre vice ordförande och Agneta Söder, ombudsman, deltog i samtalet från förbundets sida.


Logopedförbundet

Ulla Adolfsson, ordförande och styrelseledamot Maria Sandberg träffade och samtalade med flera representanter från Logopedförbundet – Ulrika Guldstrand, ordförande samt Kristina Hammar och Kerstin Wiström, ledamöter i styrelsen. Samtalet handlade bland annat om att fortsätta samverka och framöver göra fler saker tillsammans. Elevhälsan diskuterades, där logopederna liksom vi anser att yrkesgruppen skulle kunna tillföra utökad kompetens när det gäller utformning av rätt stöd och anpassningar för elever som behöver det. Dessutom samtalades det om frågor som rör hälso- och sjukvården till exempel primärvården och habiliteringen.

 

Sveriges elevråd

Ombudsman Agneta Söder hade ett tidigt frukostmöte med Sveriges elevråds ordförande Leo Gerdén. Sveriges elevråd finns representerade i grundskolan. Vi konstaterade att vi har många gemensamma frågor som vi anser är viktiga, till exempel den ökande psykiska ohälsan bland eleverna där vi delar åsikten att det är viktigt med en elevhälsa som är närvarande och tillgänglig för eleverna för att förebygga och främja förbättrad hälsa.

 

Sveriges elevråd SVEA

Till vårt tält hade vi inbjudit SVEA till samtal. Vi träffade förbundsordförande Jennie Gustafsson och vice förbundsordförande Chiara Bergmark Stanzani. Även SVEA lyfter den psykiska ohälsan bland dagens elever men vi diskuterade även andra frågor bland annat en likvärdig skola och elevers rättigheter. Även SVEA anser att elevhälsans arbete måste stärkas avsevärt. Från förbundet deltog Christer Nygren, andre vice ordförande och Agneta Söder, ombudsman.


Paneldeltagande

Förbundet var inbjuden att delta i flera paneler på andras seminarier.

LSS – mer än bara personlig assistans

Ordförande Ulla Adolfsson deltog i panelen på seminariet som arrangerades av Bräcke diakoni. Seminariet rörde de övriga insatserna enligt LSS till exempel boende. Övriga insatser enligt LSS är viktiga för många personer, särskilt för personer med autism. Ulla lyfte i synnerhet rätten till ett hem där varje individ ska kunna känna sig trygg och att de verksamheter som finns ska präglas av en miljö utan kränkningar och våld.


Tillgänglig lärmiljö fokus på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – så lätt är det

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, anordnade ett seminarium på temat där ombudsman Agneta Söder deltog i panelen. Seminariet går att titta på i efterhand: Rätt förutsättningar att nå målen 

 


Hur stöttar vi barn och ungdomar med särskilda behov att klara skolan och inkluderas i samhället?

Abilia arrangerade ett seminarium på temat med visst fokus på hur kognitiva hjälpmedel kan undanröja hinder i skolan för elever med svag tidsuppfattning och som behöver stöd i att planera sin skoldag. Agneta Söder, ombudsman, deltog genom att diskutera kring vad som behövs framför allt på politisk nivå för att fler  ska lyckas i skolan. Även detta seminarium går att se i efterhand: Hur stöttar vi barn och ungdomar med särskilda behov att klara skolan och inkluderas i samhället?

 


Minska det digitala utanförskapet

Myndigheten för delaktighet (MFD) arrangerade flera seminarier om digitaliseringen och det här seminariet tog avstamp i att den digitala utvecklingen skapar nya möjligheter till självständighet för personer med funktionsnedsättning men att en förutsättning för det är att tjänster och service uppfyller krav på tillgänglighet. Agneta Söder, ombudsman, deltog och lyfte främst behovet av att användarna måste vara med och påverka redan på konceptstadiet samt att utbildning och stöd för att kunna använda nya produkter med mera ska ges främst till de allra svagaste grupperna, som oftast saknar en egen röst. Se seminariet i efterhand här: Minska det digitala utanförskapet 

Sammanfattat av Agneta Söder
ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga med autism.

 

Om förmåga och oförmåga – för hundra år sedan

Det är hundra år sedan den amerikanska psykologen Lightner Witmer skrev om sitt möte med Don, en ung pojke som i en senare tid skulle ha beskrivits som autistisk. Lightner var långtifrån först eller ensam om att beskriva autism innan det kallades autism, men det är intressant att se hur han 1919 lyfte fram flera av Dons karaktäristiska autistiska drag som unika styrkor och värdefulla tillgångar och hur han fokuserade på vad Don kunde istället för vad han inte kunde.

Lightner Witmer hade en form av tidig skolpsykologisk klinik vid University of Pennsylvania där han tog emot barn från Philadelphias skolor. De kom till kliniken för läs- och skrivsvårigheter, hyperaktivitet, sömnstörningar, skolvägran och många andra saker. Lightner menade att det fanns många olika tänkbara anledningar bakom problematiska beteenden hos barn. Det kunde vara konstitutionellt, sådana de var, men det kunde också bero på sjukdomar, trauma eller andra faktorer. Lightner fokuserade inte så mycket på orsaker, han var mer intresserad av att se vad han kunde göra för att hjälpa barnen.

Don var två och ett halvt år när hans pappa kom med honom till Lightners mottagning, oroad för att pojken var ”sinnesslö”. Don visade inget intresse för Lightner utan var helt fokuserad på ett kort han höll i händerna. Ibland gjorde han ett hummande läte. Han reagerade inte när Lightner försökte visa honom färgade bollar och en bilderbok. Däremot reagerade Don när Lightner försökte ta kortet ifrån honom. Då blev Don röd i ansiktet, fick en spänd aggressiv hållning i kroppen och vid nästa försök ett ilsket utbrott. Aha! Det här såg Lightner som ett positivt tecken. Pojken hade energi och en resolut beslutsamhet när det behövdes. Bra! Barn som var viljestarka och trotsiga, menade Lightner, lät sig inte ledas hur som helst.

Under de kommande månaderna noterade Lightner att Don, precis som med kortet, kunde ägna lång och mycket djupt fokuserad uppmärksamhet åt saker som intresserade honom. Det såg Lightner också positivt på. Han menade att det var en ovanlig och mycket värdefull egenskap för barn i den åldern.

Don pratade i början aldrig spontant, men kunde upprepa en del ord som ”mamma” och ”katt”. Han åt inte mat som han inte tyckte om utseendet på och han drack bara vatten och mjölk ur en mugg, aldrig ur ett genomskinligt glas. Han tyckte inte om att kliva ur sängen, klä på sig eller följa med på en promenad. Det var som att allting mötte ett argt motstånd från Don.

Lightners mål var alltid att få barnets uppmärksamhet genom att låta det göra något det kunde göra, snarare än inte kunde. Utifrån situationer som fungerade för barnet kunde sedan koncentration, vakenhet och uthållighet utvecklas. Lightner lyckades fånga Dons uppmärksamhet med en formbräda, en tavla där bitar i olika former skulle passa in som ett pussel. När Lightner tog bort bitar från brädan lade Don tillbaka dem där de skulle vara. Saker skulle vara på rätt plats! Efter några veckor hämtade Don själv formbrädan och började arbeta med den. De fortsatte med andra formbrädor och Dons intresse ökade vartefter de blev mer avancerade. Han hade anlag för att komma ihåg, känna igen och skilja på former och han tyckte om att arbeta med formbrädor. Snart klarade Don svårare formbrädor än förväntat vid sin ålder. Då fortsatte Lightner med bokstäver.

När Don var fyra år läste han bättre än de flesta barn i samma ålder och Lightner kunde meddela föräldrarna att deras son inte var sinnesslö. Intellektuellt var han ”normal”, däremot var han kanske inte riktigt som andra barn på alla sätt.

Don kunde upprepa sig i det oändliga. Han kunde bläddra i en tidning, titta på samma bild om och om igen och varje gång säga ”Det är en bil. Ser du bilen?” eller fråga en sköterska på kliniken ”tusen gånger” om de skulle gå ut. Återigen var det här något som Lightner såg som ett positivt drag. Han såg det inte som repetitivt och begränsat, istället såg han en intensiv ihärdighet som det fanns kraft och utvecklingsmöjligheter i.

Lightner menade att flera av Dons speciella karaktärsdrag var värdefulla egenskaper som med rätt individanpassad pedagogik blev till styrkor. När Don var fem år började han i en liten anpassad skola. När han närmade sig sjuårsåldern både läste, skrev och räknade han bra. Han hade kvar flera speciella karaktärsdrag och det behövdes fortfarande lite varsamhet, men Don gick i skola tillsammans med andra barn och det fungerade.

Att se förmågor och möjligheter istället för oförmågor och hinder. Att se unika egenskaper och hitta styrkan i dem. Att fånga upp de styrkorna hos barn och individuellt anpassa pedagogik och skolform.

Året var 1919. Det är hundra år sedan.

Mats Jansson
Redaktör/ombudsman som ibland tittar bakåt för att få fäste för blicken framåt

Porträtt av Lightner Witmer

Lightner Witmer anses ha myntat begreppet ”klinisk psykologi” och var en pionjär inom skolpsykologi

Rött ljus för Skolkommissionens förslag om riktat statsbidrag

Den tredje punkten utifrån mina önskningar för en bättre skola, var att Skolkommissionens förslag skulle omfatta ett funktionsrättsperspektiv. Jag ville att de föreslagna statliga miljonerna också skulle komma elever med funktionsnedsättning till del. I grunden måste skolor bli mer tillgängliga för alla elever, det gäller också kognitiv tillgänglighet vilket är helt avgörande för gruppen med autism. En universellt utformad skola!

Här blir det rött ljus!

Vi var kritiska till Skolkommissionens förslag eftersom barn och elever med funktionsnedsättning var helt osynliga i slutbetänkandet. Du kan läsa våra remissvar kring detta klicka HÄR och HÄR.

Vi menade bland annat att förslaget och de former för ett riktat statsbidrag som föreslogs utifrån socioekonomiska kriterier var alldeles för trubbigt och saknade fördjupad analys. Man borde istället ha anlagt ett intersektionellt perspektiv, det vill säga en elev kan befinna sig i flera grupper samtidigt: man bor i socioekonomiskt utsatt område, har en funktionsnedsättning, psykiska ohälsa, föräldrar med låg utbildningsnivå och låg inkomst. Det handlar alltså om att många barn och unga har komplexa behov vilket kräver insatser som hänger ihop och kompletterar varandra.

Nu är det här statsbidraget dock verklighet och det motkrav som ställs är att en skola inte får dra ner på sina lärar- eller elevhälsoresurserför att få ta del av bidraget. Men de signaler jag får från våra medlemmar är att rätt många kommuner drar ner i sina skolbudgetar ändå: man ger visserligen mer till någon del av skolverksamheten men drar in någon annanstans med budgettekniskt finlir. Man kallar det effektiviseringar men krasst är det besparingar.

Följ gärna Tankesmedjan Balans som analyserar detta fenomen här: Tankesmedjan balans 

Något krav på återrapportering hur de här statsbidraget används finns inte heller så vitt jag vet. Vi får väl se om det får något positivt resultat men jag tror att risken är överhängande att elever i behov av stöd oavsett varför stödet behövs kommer att drabbas allra mest av de fortsatta neddragningarna inom skolan.

Agneta Söder
är ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga med autism.

 

Bakgrund till denna bloggserie

För ett drygt år sedan skrev jag ett blogginlägg om mina 10 önskningar för en bättre skola 2018. Under året tänker jag undersöka om mina önskningar gått i uppfyllelse. Har det blivit bättre för barn och unga med autism det senaste året?

Varje punkt kommer att utvärderas och få:

grönt ljus (så blev det!)

gult ljus (på väg mot det bättre!)

eller rött ljus (ingenting har hänt här, tyvärr!).

 

Tidigare texter

Ursprungstexten: 10 önskningar för en bättre skola 2018.

  1. Grönt ljus för barnkonventionen som svensk lag
  2. Rött ljus för tillgänglighet i skolan för barn och elever med autism

Rött ljus för tillgänglighet i skolan för barn och elever med autism

För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om mina 10 önskningar för en bättre skola 2018. (Läs den texten här). Under våren tänker jag undersöka om mina önskningar gått i uppfyllelse. Har det blivit bättre för barn och unga med autism det senaste året?

Varje punkt kommer att utvärderas och få:

grönt ljus (så blev det!)

gult ljus (på väg mot det bättre!)

eller rött ljus (ingenting har hänt här, tyvärr!).

Min andra önskning var att diskrimineringslagens krav på tillgänglighet skulle slå igenom i skolan. Här blir det tyvärr rött ljus.

Det har ganska länge pågått en diskussion om att skolanmälningar som rör diskrimineringsgrunderna i skolan ska lyftas över till Skolinspektionen från Diskrimineringsombudsmannen (DO). Diskrimineringslagstiftningen har ju skärpts och omfattar nu även skolor.

Det finns flera skäl till att man vill samla skolanmälningarna till en aktör. Man menar bland annat att det skapar en tydlighet för den som anmäler och att det är bättre att alla anmälningsärenden som rör skolan samlas hos en myndighet. Idag är det Skolinspektionen och Barn- och elevombudet (BEO) som tar sig an ärenden som rör kränkningar och mobbning i skolan medan DO hanterar rena diskrimineringsärenden som till exempel bristande tillgänglighet. Dessutom tar Skolinspektionen/BEO sig an individärenden.

Jag tycker dock att det är viktigt att diskrimineringslagstiftningen ska gälla i skolan i lika grad som inom andra samhällsområden. Tar Skolinspektionen/BEO över de här ärendena från DO så riskerar det rättssäkerheten för barn och elever i skolan. Jag kan ha en viss förståelse för att det är praktiskt att föra över ärenden som rör skolan till en och samma aktör särskilt då DO inte tar sig an individärenden mer än undantagsvis, men inte om det urholkar barns och elevers rättigheter.

Det stora problemet är DO:s uppdrag. DO tar sig alltså inte an individärenden utom om man ser det som principiellt viktigt och ser en chans att driva det till seger i domstol. Det i sig finner jag vara minst sagt utmanande. På så vis blir ju DO en ganska tam instans. Dessutom har DO många frågor på sitt bord. Bristande tillgänglighet, i synnerhet i skolan, har inte prioriterats trots en stärkt lagstiftning. Skolinspektionen och BEO kan däremot ta sig an enskilda fall men idag inte det som rör just diskrimineringsgrunderna. Här får jag också medhåll från Ola Linder, jurist på Independent Livning Institute, som också menar att DO:s uppdrag behöver omdefinieras kraftigt. Läs mer om det här: Dagens Juridik 

Idag befinner vi oss i ett klart moment 22-läge. Glöm inte att det alltid finns ett utsatt barn därute någonstans.

Men det finns förstås signaler om att det ändå sker vissa förbättringar. Rent allmänt finns diskussionen om tillgänglighet mer tydlig idag. Specialpedagogiska skolmyndigheten erbjuder sitt Värderingsverktyg för tillgänglig utbildning. Allt fler skolor säkerställer tillgänglighet från grunden, och det finns goda exempel på kommuner som arbetar brett med att förbättra kunskapen om autism och kringliggande funktionsnedsättningar.

När en verksamhet fördjupar sin kunskap om autism och förstår konsekvenserna av till exempel de perceptuella svårigheter som de allra flesta med autism har – så går det inte längre att blunda för att man måste göra skolan tillgänglig för alla.

Även de som bygger, arkitekter och andra börjar intressera sig för frågan, och det finns också här goda exempel på väl utformade och tillgängliga skolbyggnader och skolmiljöer.

I dagsläget vill jag till exempel rekommendera att ni tittar närmare på Källbrinksskolan i Huddinge och det arbete man startat i Norrtälje kommun. Och så hoppas jag på Sweco arkitekter. Med lite tur kanske vi snart ser ett gult ljus i den här frågan.

Nästa bloggtext kommer att handla om Skolkommissionens slutbetänkande och deras förslag om förbättringar för en framtida skola och konsekvenserna för elever med funktionsnedsättning.

Agneta Söder
är ombudsman med frågor om skolan och annat som rör barn och unga med autism.